Var och en salig på sin tro, eller...
Jag tror att det är ganska viktigt att inte skriva folk på näsan, utan respektera andra människors val oavsett vad det gäller. Visserligen är jag själv "frälst" och har sett ljuset,
men vägen dit har varit lång och snårig.
För en hel massa år sedan blev jag utdragen på Upplandsleden av min mamma för att det skulle vara så "mysigt". Hade som 10-åring svårt att se charmen med att släpa på 10 kg för 2 nätter!
När jag som vuxen återhämtat mig från chocken i barndomen och faktiskt på eget bevåg gett mig av till Jämtland för att gå den berömda triangeln var jag på tåget upp "nöjd" med packningen som vägde 17kg! Detta var för en tre dagarstur med boende på fjällstationerna. Kan avslöja att jag inte var lika nöjd när jag släpade runt på eländet. Redan på plats började utvärderingen: Vad kan jag lämna hemma nästa gång? Vad kan göras lättare?
Denna utvärdering fortsätter än idag.
I somras gjorde jag en lyxvandring Abisko-Nikkaluokta. Hade med mig all mat, (eftersom jag torkar själv), men jag bodde i STFs stugor. Packningen vägde drygt 8 kg. Stötte på en pappa och hans tonåriga son. De var förstagångs vandrare och gjorde samma tur som jag men bar 20 kg mer (var). När vi på kvällarna satt i stugorna och pratade om dagens vandring hade de svårt att tro att vi hade gått samma väg, för våra upplevelser var så olika.
Efter ett par dagar hörde jag pappan muttra till sonen: "Kanske ska vi ta mindre handdukar nästa år?" ."Det går ju faktiskt att tvätta på vägen". "Vet du hur tung den här konservburken är? Den äter vi i kväll, för jag tänker inte släpa på den en enda dag till."