Jag vill återanknyta till det som J pratar om och förklara lite mer ingående mellan slip/brynmetod, stålsorter och resultat.
Man anser rent allmänt i knivkretsar att en egg är ruskigt vass när dess största eggradie ligger på strax under 1 µm (micron, tusendels mm). Som J skriver så är det möjligt att komma till den här graden genom att använda japanska vattenstenar, fina arkansasbrynen eller keramiska dito som har en grovlek av mellan 6000-10000 och efterföljande strigling på läderrem.
Det finns dock ett problem här. Inte alla typer av stål kan ta till sig en sådan behandling. Om vi t ex jämför två ganska vanliga stålsorter: D2 och O1 (som vi redan har nämnt i den här tråden) så kan dessa två stålsorter uppvisa en diametral skillnad i eggstabilitet. D2 klarar inte tunnare eggar än på ca 12,5 grader per sida eftersom man då riskerar att slita ut karbiderna ur matrisen i samband med slipning/bryning. Detta har att göra med att D2:s karbider är så extremt stora som de är och saknar elastisk stabil matris som stödjer dem i samband med sidpress - som vid bryning.
Om vi går tillbaka till O1, som jag har prisat så mycket. Detta stål innehåller väldigt små karbider och pga detta så krävs det nästan 50 ggr större sidledstryck och avsevärt tunnare egg för att riskera samma sammanbrott. O1 kan med andra ord slipas till en ytterst tunn och ändå hållbar egg. Något som D2 inte kan.
O1 är inte ensamt om att stå där som en av vinnarna i vårt imaginära exempel. Stålsorter som A2, 52100 och till och med Sandviks rfr 13C26 kan mycket väl räknas dit.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att der är avsevärt viktigare att välja rätt stål i sin kniv än vad de flesta tror
~Paul~