fjällfascister eller tröttsamma provokatörer?
Jag vet inte om man ska ta vissa provokatörer på allvar,
men på sätt och vis är det förstås det elakaste.
För egen del har jag aldrig varit gramjägare, men väl
hektojägare, aldrig heller ultralightpackare eftersom
det finns ett par andra bekvämlighetsfaktorer att tänka
på. En sådan är temperaturen i tältet - det är faktiskt
ÄNNU ingen som övertygat mig om att man får samma
temperaturskillnad i en tarp som i ett tvådukarstält.
Jag får snarast intrycket att detta betyder MYCKET
mer för mig än för andra!
En annan är hygienen; det har framkommit att jag gör
av med mer tvål än de flesta!
Jag har å andra sidan aldrig, till skillnad från många av de omvända,
burit särskilt tunga bördor. Jag började som alpvandrare mest mellan
stugor och satte vissa gränser för packningens vikt
och storlek med
hänsyn till säkerheten på utsatta passager, snöfält, osv.
Jag provade en gång en 30-kgs-packning som någon
skulle ha med för en vecka i Jotunheimen. Den kändes
direkt farlig.
Jag erinrar mig holländaren,
ingen dvärg precis, med startvikt 30 kg,
som troligen inte fullföljde ens den första etappen
av GR20 förra sommaren och tysken,
ett fysiskt praktexemplar, som sade "Keine Ahnung"
när jag frågade om vikten på hans monumentala packning
och som jag efter fullbordad tur träffade på stranden;
avbrott, knäproblem.
I Monviso-området i somras hamnade jag i en farlig
situation där redan min måttliga packning var ett hot.
Jag var en stund blockerad, kunde inte ens avbryta
vad jag påbörjat på en kraftigt eroderad stig
och började glida iväg mot
vad som sannolikt skulle betytt döden; hur jag löste
problemet vet jag än idag inte. Men med en större och tyngre
packning hade jag sannolikt inte klarat det alls.
Tält kom till i Pyreneerna, där
det bitvis är glest mellan stugorna. Sen har det blivit mer och mer
I Saltfjellet/Sulis 98 bar jag 20 kg för en 14-dagarstur,
men då hade jag 5 kg mat och provianterade en del.
Att jag nu funderar mer och mer på packningens vikt beror
på att jag vill använda tältet mer och mer; det är faktiskt
inte SÅ många som på en 18-dagarstur i Alperna,
med många höga passövergångar, bivackerar fritt
11 nätter. Det handlar bland annat om att hitta bättre
och ensammare etappmål. Det betyder mer proviant
och gas, och det i sin tur betyder att jag allvarligt
måste fråga vad jag kan avstå.
Därtill kommer att jag 1999 drabbades av diskbråck och ischias
i Nysaetri vid Tafjordfjella. Jag tror inte det handlade om
brustet diskbråck, men det var fasansfulla smärtilningar
vid minsta oförsiktiga rörelse. Jag kunde t ex inte cykla och måste
öppna dörrar med bägge händerna. Jag måste utarbeta
särskilda rörelser för att gå till sängs, eller komma upp
ur sängen. Då spelar det ingen roll att jag hade
raskare och starkare ben och mycket bättre kondition än
de flesta i min ålder (då 55 år).
Får jag döma efter
urinlägget är jag därmed en klenis utan
existensberättigande. Jag kan bara kvitta artigheten,
se rubriken.
Nu har jag iallafall långsamt, långsamt frigjort mig
från en mängd fördomar som jag hade tidigare ; t ex
att man måste ha olika kläder på
stigen och på lägret, tillochmed särskilda skor (jag som
ändå aldrig byter skor, eller tar av mig kläder, när
jag vadar!).
Den packning jag för med till Norge strax
är ungefär 4 kg lättare än jag skulle ha valt för bara
3 år sedan. Samma gällde det jag tog med till Alperna
senast. Och jag är moderat: jag sätter gränsen vid 16
kg för en tiodagarstur. Eftersom jag gymnastiserar ryggen,
varannan timme under etappen,
som den klenis jag är, märker jag en radikal skillnad.
20 kilo trycker ihop ryggraden betydligt mer
än 16 kg; det måste betyda kraftigt ökad risk för
skador.
Nu är INTE vikten allt. Erfarenheten har visat
att även lätta bördor skadar ryggen om jag bär dem fel.
Det är därför - och det kom jag fram till efter diskussioner
med ultralättviktare i detta forum - som jag valt en ryggsäck med
fullt bärsystem, den lättaste 65-literssäck jag funnit
med sådan utrustning. Jag har också nämnt komforten
i tältet. Akto-tältet som tjänat 52 nätter följer mig nog 10 nätter
till. Men jag är säkert öppen för alternativ när jag vet vad jag behöver veta. Nästa sommar vill jag göra en lång tur i Pyreneerna,
varvid säkerligen stegjärn tillkommer, 7 hg. Det måste
kompenseras på något sätt.
Pyreneerna har bjudit
på vackert, oftast varmt, väder, under minst 50 dagar av
60 hittills, men också på det värsta vinterväder jag
överhuvudtaget haft på vandring. Det är därför jag
har två olika mössor i Sydeuropa!
Så det blir en del, och en del rätt svåra, avvägningar.
il C.
