Efter många år av om och men, med vetskapen att det är skalkänga jag egentligen borde ha och med uppgivenhet över att på grund av breda Kalle Anka-fötter istället få hålla tillgodo med ett fåtal svårfunna modeller av gore tex-typ, och efter ett stort antal förvirrade foruminlägg reflekterande den vånda som val av kängor innebär när valmöjligheterna är begränsade, är jag just nu mycket överraskad:
Jag kan ha haft fel. Jag kan visst ha Lundhagskängor!!?
Det parti som känns trångt är nog egentligen inte själva tåboxen, utan mitten av foten. (Vet inte vad den delen av foten heter. Hela vägen runt om från hålfoten upp till ovansidan.)
Så idag när jag provade kängor drog jag på mig dubbla strumpor istället för en, och plötsligt kändes det trånga inte "trångt" utan snarare, trots åtkramning... som en smäck!?
Kan det vara så att det är just här som kängan SKA sitta åt för att inte glida, och att jag alla de gånger jag provat Lundhagskängor (många och långa) haft fel förväntningar? För visst är de väl inte direkt sköna innan de gåtts in? Har jag felaktigt tagit "som en smäck" för "trångt" bara för att det känts "hårt"? Jämförelsevis är ju alla mina gore tex-kängor superombonade.
Vidare har jag haft och uppskattat gore tex-kängor med en passform där jag i viss mån kunnat röra foten inne i kängan (typ lyfta såväl trampdynan som tårna, korva in tårna neråt) och istället fixat hälgreppet genom att dra åt snörena i vristhällorna. Det har varit skönt när foten börjat bli trött att kunna vicka på den. "Ska" det vara så eller finns det t ex avlastningsmässiga fördelar med att foten sitter lite mer fjättrad mot sulan? Jag kan som sagt röra tårna.
Nästa fråga gäller fördelar och nackdelar med 1-lagers och 3-lagers. Faller inte halva poängen med skalkängor (snabbtorkade) om dessa ändå har ett tjockt foder? Valet står mellan Vandra och Mira II light. Passformen är samma och jag tycker vikten också, men känslan förstås olika. Den första känns som en sko, vriststödet utgörs i princip endast av snörningen. Den andra ger ju ett helt annat stöd. Svarta Vandra skulle jag kunna leva i, den rocker jag är. Jag är precis som alla andra i dessa tider färgade av trender att springa lättskodd även då packningen faktiskt är tung, lockad av att bära kängor som känns som skor på bekostnad av vriststadga, bara sulan är hård. Men vill jag det? Eller vill jag ha styvare Mira som ändå är ljusår mycket smidigare än mina Meindl Dovre Extreme som framstår som moonboots i jämförelse? Vad vill ni?
Nu blev det ännu ett rejält inlägg om kängor.
Nu orkade jag inte läsa alla kommentarer som postats hittills men jag måste säga att det var en väldig skillnad på mina Jörn M96(1-lagers) och mina Lundhags Syncro(3-lagers)
Nu visade det sig att Jörn var för små och jag ville verkligen gilla den kängan men när jag köpte och tog första promenader i spenaten med Syncro så var det som att komma hem.....på riktigt alltså.
Ur torksynpunkt och vikt(blöt) så tar det självklart längre tid för tre-lagerskängan men inte så jag tycker det är störande.
Nån timme extra och planerar jag lite å tar med tidningspapper i ryggsäcken som jag fyller kängan med under natten så är den torr till på morgonen, vilket även Jörnkängan oftast var utan papper.
Skickat från min iPhone med Tapatalk