Fem sidors diskussion om det kanske mest subjektiva av allt.
Nu ska jaag bli subjekt, jag också.
Vad jag kräver av skors funktion i försa hand är ett säkert hälgrepp. Jag vill inte trampa ur dem i de många knöliga situationer jag kan vänta mig, instabil brant terräng, grova block med avgrundsjup mellan, etc. Mina löparskor
kan jg utan svårighet ta av uan att knyta upp dem. Mina låga vandringsskor kan jag få av med större möda; men de trycker i gengäld hårdare mot mitt ömma hälsenefäste. Så jag har kommit fram till att mina lätta Meindlkängor är optimala ur den synvinkeln - kan inte lossna, trycker inte.
Det hör till historien att jag har extremt dålig balans och extremt dåliga fotleder. När jag tänker tillbaka på mitt förspillda liv misstänker att jag det går lång tillbaka ty jag har t ex aldrig kunnat åka skridsko. Skidor har jag aldrig ställt mig på sen lumpen och jag var sämst i plutonen. Jag trampar därför ofta snett
och behöver ngn form av motstånd.
Här är min teori om "upplevt" vriststöd.
Jag har som sagt balans i bottenklass. Jag klarar t ex inte standardtestet/övningen att stå på ett ben och blunda. För att hitta ngt slags mellanläge har jag prövat att
stå mellan två arbetsbänkar i köket, blunda, lyfta ena benet och nudda lätt med fingertopparna mot bänkskivorna. Jag kan stå så ett bra tag utan att egentligen stödja mot bänkarna. Fingertopparna ger alltså ngt slags kontinuerlig sensorisk återkoppling som ersätter den från ögonen.
Jag tror det kan vara ngt liknande med kängskaften - man kan säga att de ger kontinuerligt stöd, genom att bara finnas där, innan det ens kommer till en rejäl vrickning. Som Malindo sagt flera gånger; höga behöver de inte vara.
För att korrigera en del vanliga föreställningar kanske jag ska påpeka att jag använder
istortsett samma utrustning i fjällen som söderut; att jag aldrig bytt skor för att vada (jag har inget att byt med!); att jag använder ett par strumpor på stigen (skölje eller tvättar dem dagligen och tar på dem igen) och att jag byter endast till natten; och - att mina dojor inte ger mig skavsår. OCh - jag har aldrig förstått varför folk är rädda för att bli blöta om fötterna.
Nu ska jaag bli subjekt, jag också.
Vad jag kräver av skors funktion i försa hand är ett säkert hälgrepp. Jag vill inte trampa ur dem i de många knöliga situationer jag kan vänta mig, instabil brant terräng, grova block med avgrundsjup mellan, etc. Mina löparskor
kan jg utan svårighet ta av uan att knyta upp dem. Mina låga vandringsskor kan jag få av med större möda; men de trycker i gengäld hårdare mot mitt ömma hälsenefäste. Så jag har kommit fram till att mina lätta Meindlkängor är optimala ur den synvinkeln - kan inte lossna, trycker inte.
Det hör till historien att jag har extremt dålig balans och extremt dåliga fotleder. När jag tänker tillbaka på mitt förspillda liv misstänker att jag det går lång tillbaka ty jag har t ex aldrig kunnat åka skridsko. Skidor har jag aldrig ställt mig på sen lumpen och jag var sämst i plutonen. Jag trampar därför ofta snett
och behöver ngn form av motstånd.
Här är min teori om "upplevt" vriststöd.
Jag har som sagt balans i bottenklass. Jag klarar t ex inte standardtestet/övningen att stå på ett ben och blunda. För att hitta ngt slags mellanläge har jag prövat att
stå mellan två arbetsbänkar i köket, blunda, lyfta ena benet och nudda lätt med fingertopparna mot bänkskivorna. Jag kan stå så ett bra tag utan att egentligen stödja mot bänkarna. Fingertopparna ger alltså ngt slags kontinuerlig sensorisk återkoppling som ersätter den från ögonen.
Jag tror det kan vara ngt liknande med kängskaften - man kan säga att de ger kontinuerligt stöd, genom att bara finnas där, innan det ens kommer till en rejäl vrickning. Som Malindo sagt flera gånger; höga behöver de inte vara.
För att korrigera en del vanliga föreställningar kanske jag ska påpeka att jag använder
istortsett samma utrustning i fjällen som söderut; att jag aldrig bytt skor för att vada (jag har inget att byt med!); att jag använder ett par strumpor på stigen (skölje eller tvättar dem dagligen och tar på dem igen) och att jag byter endast till natten; och - att mina dojor inte ger mig skavsår. OCh - jag har aldrig förstått varför folk är rädda för att bli blöta om fötterna.
