"Fear of death is irrational. it is only a matter of when" från boken Ubuntu. Klart att man inte vill dö i förtid men dör man så är det ju ändå familjen som det är synd om, tycker iallafall jag.
I övrigt så tas döden på alldeles för stort allvar, dör man så dör man, that`s it.
Dagen då jag lärde mig att bergsklättring inte är ofarligt.
Det första stora och än så länge svåraste berget jag bestigit hette mt cauldron och ligger i British Columbia. Jag och en Canadensare cyklade upp längs en skogsväg och tältade på densamma någon kilometer ifrån stället där vi såg en grizzly gå på vägen, dagen efter fortsatte vi upp till foten av berget, sista biten till fots, där delade vi på oss då han inte ville klättra så brant.
Jag fortsatte över nedre delen av en glaciär och upp för en brant sluttning med mycket löst grus och sten, efter en luftig klättring kom jag upp över en kant och fick se att glaciären jag tänkt korsa till en början var genomsållad av sprickor, då enda alternativet till att fortsätta upp var att vända och ta samma väg ner, och det kändes då nästan lika farligt som att fortsätta, varför jag fortsatte uppåt, hamnade snart på en smal rygg mellan två sprickor och mitt i ryggen fanns ett hack som jag hoppade ner i och för att sedan komma vidare fick jag krypa upp liggande på magen med händerna på var sida om isryggen med svarta djupa sprickor på varje sida, men efter den chocken var det fritt fram på en flack nästan sprickfri glaciär upp till toppen, som bestod utav sten.
Väl där hade jag inte längre vindskydd och det blåste ganska friskt, jag kunde se skogsbränder lite överallt både när och fjärran, jag blev ochså varse ett åskmoln på väg rakt mot mig.
Började strax att gå ner på den motsatta sidan utav berget där jag ett par veckor tidigare vänt pga. den sena timmen, mot söder stupade en slät och brant vägg ner, och norrut var det nästan lodrätt fast greppvänligt. jag följde ryggen mot öster, vid ett tillfälle kom jag fram till en slät lodrät sektion där jag traverserade ca 1,5 m med fötterna hängande i luften 200 m över glaciären under. adrenalinet flödade.
Ryggen planade ut så småningom och jag jäktade vidare neråt när jag kände en konstig spänning i pannan, jag kastade mig utan att hinna tänka bort ifrån ryggen och insåg att åskmolnet nu kommigt obehagligt nära, och det började snart ochså att snöa. När jag nästan var nere besämde jag mig för att gena ner över ett litet snöfält tappade förstås fotfästet och gled ner på ärslet och sedan stopp i det första stenblocket nedanför, som tur var med fötterna först.
Men eftersom jag bara hade shorts på mig så var det ju inte så skönt med kallingarna fulla utav kornsnö, dessutom började jag blöda lite grann ifrån handlederna eftersom jag försökt bromsa fallet med händerna. Sedan mötte jag polaren som väntade i skydd under ett stenblock och vi gick till cyklarna, snön hade övergått till regn.
Jag som hade shorts, blöta gympaskor, keps och en tunn vindjacka, var nu så kall om händerna att jag varken kunde bromsa eller hålla i styret ordentligt varför jag i låg fart på den steniga grusvägen kör rätt ut i buskarna, resten utav färden till tältet gick bra.
Det var nog fem år sedan, 17 år gammal tror jag och hade ingen riktig koll på vad det finns för utrustning. Stegjärn och isyxa har jag skaffat senare, trots det har jag aldrig igen gjort en lika svår klättring.