chralm; sa:
Denna tråd har väl spårat ur en hel del nu? Den började i princip med att ifrågasätta den som hade erfarenhet i allmänhet, sen övergår den till att nästan kräva att den som är erfaren skall hjälpa den som är mindre erfaren.
Många ord som socialt kompetent blir det också på vägen. Vet inte om skribenten försöker antyda att jag inte är det eller inte. Just nu bryr jag mig inte.
Den som vill hjälpa andra får gärna göra det, men ställ inga krav på att jag skall göra det. Om jag vil erbjuda min hjälp så gör jag det. Får jag en fråga så finns det många faktorer som styr hur mycket energi jag lägger på svaret (vem som frågar, hur frågan kommer, tidpunkt, mitt eget humör mm). Jag förbehåller mig rätten att styra mitt eget liv.
Kan vi kanske snart återgå till en diskussion om friluftsliv och liknande, inte en diskussion om de olika utövarna?
mvh Christian
Spårat ur? Mötet heter Allmänt (annat om utrustning) och
inte ens första inlägget handlade om utrustning.
Man kan
säga vad man vill om det urinlägg i annan
tråd som utlöste den här diskussionen, men a) det
inlägget handlade
om utrustning, b) det gav upphov till en livaktig och uppslagsrik
diskussion. Det sas t o m nya saker.
Den här rätt meningslösa diskussionen hade
inte behövt uppstå om en person, istället för att ondgöra
sig över förekomsten av en diskussion,
hade valt att DELTA och ifrågasätta. Jag ska avstå
från mina allmänna psykologiska funderingar om
orsaken.
Den sociala aspekten hör hemma i annat forum, kanske
Fritt forum, som ju uttryckligen handlar om annat än friluftsliv.
För egen del kan jag konstatera att den svenska
sociala kulturen är att inte lägga sig och inte tränga sig på.
Man kan inte veta hur t ex solovandraren i Kvikkjokk
hade reagerat på inblandning och jag vet inte ens
hur jag skulle agera själv (situationen är förstås
osannolik för mig med tanke på mina vandringsvanor)
Jag minns från en gite i Frankrike
sommaren 2000 hur en fransman på morgonen försökte
övertyga mig om att endast elände och faror väntade
på turen jag valt, han verkligen vältrade sig i detta,
och hur jag kokade av ilska invärtes. (Det kan förstås
tänkas att han avsiktligt ljög, ty icke ett ord var sant).
Jag stöter också på beskäftiga människor som talar om för mig
att om jag inte gick så fort uppför passet så skulle jag inte bli
så trött och gå så långsamt ned från (jag går fort
upp *därför att* jag går försiktigt ned, men det orkar jag inte
förklara) eller sådana som uppmanar mig att skicka hem
mitt tält i första bästa by, för det finns ju stugor överallt.
Förliden sommar frågade jag en gång
någon om förhållandena på ett pass
och svarade dumt nog på frågan vart jag skulle;
varpå vederbörande talade om för mig att jag gått
90 grader fel, korsat ett (mycket delikat)
pass i onödan och ovillkorligen
måste gå tillbaka över sagda pass, osv., varpå jag fick
spilla massor med energi på att tala om att jag visste exakt
vad jag gjorde och varför jag valt just den omvägen.
Och jag blir alltså lika förbannad varje gång över denna beskäftighet. Och då måste jag ju fråga mig hur andra
skulle reagera på samma beskäftighet från min sida.
Hur var det Jesus sa, nu igen?
Nu undviker jag ju sådana situationer som den här episoden
med tältresningen. Jag har också märkt att jag vill ha
så lite som möjligt att göra med andras turer och vill slippa
ta ansvar för råd som kan missförstås eller kanske utelämnar
väsentliga fakta därför att jag för tillfället glömt dem.
Det var därför jag gick ur trekkingmötet, och det är därför
jag aldrig bidrar något till dem som vill ha
förslag på tre till fem dagar långa turer
i det eller det området. Och då kan jag
av bara farten bespara dem mina råd i många andra frågor.
Frågar någon om min erfarenhet av mitt tält, min sovsäck,
mitt kök, min madrass, min ryggsäck,
om vaden på sträckan Finse-Raggsteindalen,
dricksvatten i Alperna, etc.
kan jag svara konkret och enkelt och utan pekpinnar.
Men där har jag bestämt mig för att dra en gräns.
il C.
