Hej
Jag är född och uppvuxen i Västerbottens inland. Förvisso har jag flyttat 30 mil söderut men jag kommer aldrig vara något annat än en fjällpojk med ett starkt bultande hjärta för min hemort, naturen med allt som hör där till och den gåva jag fått att få ta del av och vistas i den. Jag har dock också belönats med en begränsad förståelse för hur samhället styrs idag. Med det lilla medgivandet ursäktar jag det som följer - en kort liten sammanfattning av hur jag ser på livet som glesbygdsbo.
Att norra delarna av Sverige har hamnat på undantag är ingen överraskning. Brist på pengar, på jobb och på människor p.g.a. utflyttning. Inga nyheter för någon. Man vänjer sig sakteliga med att ens röst inte blir hörd, med att beslut som får stor betydelse för ditt liv klubbas igenom av människor som aldrig satt sin fot i din hemort, eller i någon annan ort för den delen, i det som en stor del av befolkningen svepande kallar för "Norrland". Läget känns för väldigt många hopplöst och som min far sa nu under påsken då vi städade ihop i bivacken vid sjön där han bor för att åka hem: "Man känner sig maktlös, och man känner sig värdelös." Maktlös för att ingen någonsin lyssnar på den lilla människan, värdelös för att man idag skiter i hur många generationer tillbaka som din släkt bott här och brukat marken, levt av naturen.
Hans utspel var sprunget ur en diskussion om en tidningsartikel ur lokaltidningen. Artikeln hade några dagar på nacken men retade oss alla lika mycket som dagen den trycktes. Naturvårdsverket har återigen beslutat att tillåta fångst av tjäder för utsättning i västra Polen. 200 tjädrar, varav 150 röjor, ska alltså infångas i Sverige och skeppas till Polen. 200 stycken. Längs våra skogsbilvägar. Med en håv med långt skaft. För det är så det går till. Man kör runt med bilar och fångar med stora håvar tuppar och röjor. Sätter dem i bur och fraktar alltihop till Polen.
Naturvårdsverket har gett tillstånd till detta, och baserat detta beslut på en väldigt skarpögd analys av tjäderns allmäntillstånd i norra Sverige. En analys av en människa som hävdar att håvning av 200 tjädrar inte har någon som helst åverkan på tjäderbeståndet i norra Sverige. Jag betvivlar att den människan sett de saker jag sett under mitt förhållandevis korta liv som jägare och naturmänniska när det gäller tillgången på tjäder. Min far som levt betydligt längre än mig med en livsstil som belönat honom med mer erfarenhet av naturen och allt som hör därtill än någon annan jag någonsin träffat, säger samma sak som mig.
Tjädern håller på att försvinna! Där man tidigare på vintrarna såg dussintals svarta tuppar i talltopparna ser man aldrig ens spår av att dom någonsin varit där. Där man på höstarna under älgjakten förut skrämde upp kull på kull hör man knappt en järpa vissla. Där man förut kunde ligga i timmar och lyssna på tjäderspel på vårarna gapar myrarna tomma. Men ingen bryr sig. För ingen lyssnar någonsin på den lilla människan.
Min fråga är nu - finns det något en enkel, liten man som jag kan göra för att stoppa detta vansinne? Bortsett från någon skrivelse som hamnar i något fack med andra meningslösa skrivelser?
Du som mot all förmodan orkat läsa det här ser kanske det här som en liten skitsak och i din värld må det kanske vara så. I min värld betyder detta allt, och det jag ser är bara ännu ett slag mot norra Sveriges inland. Men ingen bryr sig.
Jag är född och uppvuxen i Västerbottens inland. Förvisso har jag flyttat 30 mil söderut men jag kommer aldrig vara något annat än en fjällpojk med ett starkt bultande hjärta för min hemort, naturen med allt som hör där till och den gåva jag fått att få ta del av och vistas i den. Jag har dock också belönats med en begränsad förståelse för hur samhället styrs idag. Med det lilla medgivandet ursäktar jag det som följer - en kort liten sammanfattning av hur jag ser på livet som glesbygdsbo.
Att norra delarna av Sverige har hamnat på undantag är ingen överraskning. Brist på pengar, på jobb och på människor p.g.a. utflyttning. Inga nyheter för någon. Man vänjer sig sakteliga med att ens röst inte blir hörd, med att beslut som får stor betydelse för ditt liv klubbas igenom av människor som aldrig satt sin fot i din hemort, eller i någon annan ort för den delen, i det som en stor del av befolkningen svepande kallar för "Norrland". Läget känns för väldigt många hopplöst och som min far sa nu under påsken då vi städade ihop i bivacken vid sjön där han bor för att åka hem: "Man känner sig maktlös, och man känner sig värdelös." Maktlös för att ingen någonsin lyssnar på den lilla människan, värdelös för att man idag skiter i hur många generationer tillbaka som din släkt bott här och brukat marken, levt av naturen.
Hans utspel var sprunget ur en diskussion om en tidningsartikel ur lokaltidningen. Artikeln hade några dagar på nacken men retade oss alla lika mycket som dagen den trycktes. Naturvårdsverket har återigen beslutat att tillåta fångst av tjäder för utsättning i västra Polen. 200 tjädrar, varav 150 röjor, ska alltså infångas i Sverige och skeppas till Polen. 200 stycken. Längs våra skogsbilvägar. Med en håv med långt skaft. För det är så det går till. Man kör runt med bilar och fångar med stora håvar tuppar och röjor. Sätter dem i bur och fraktar alltihop till Polen.
Naturvårdsverket har gett tillstånd till detta, och baserat detta beslut på en väldigt skarpögd analys av tjäderns allmäntillstånd i norra Sverige. En analys av en människa som hävdar att håvning av 200 tjädrar inte har någon som helst åverkan på tjäderbeståndet i norra Sverige. Jag betvivlar att den människan sett de saker jag sett under mitt förhållandevis korta liv som jägare och naturmänniska när det gäller tillgången på tjäder. Min far som levt betydligt längre än mig med en livsstil som belönat honom med mer erfarenhet av naturen och allt som hör därtill än någon annan jag någonsin träffat, säger samma sak som mig.
Tjädern håller på att försvinna! Där man tidigare på vintrarna såg dussintals svarta tuppar i talltopparna ser man aldrig ens spår av att dom någonsin varit där. Där man på höstarna under älgjakten förut skrämde upp kull på kull hör man knappt en järpa vissla. Där man förut kunde ligga i timmar och lyssna på tjäderspel på vårarna gapar myrarna tomma. Men ingen bryr sig. För ingen lyssnar någonsin på den lilla människan.
Min fråga är nu - finns det något en enkel, liten man som jag kan göra för att stoppa detta vansinne? Bortsett från någon skrivelse som hamnar i något fack med andra meningslösa skrivelser?
Du som mot all förmodan orkat läsa det här ser kanske det här som en liten skitsak och i din värld må det kanske vara så. I min värld betyder detta allt, och det jag ser är bara ännu ett slag mot norra Sveriges inland. Men ingen bryr sig.
