Hur startade erat intresse för friluftsliv?

[Elin-d]

Vet inte om det varit uppe en liknande tråd nyss, i så fall ber jag om ursäkt för upprepningen..

När och hur startade erat intresse för friluftsliv?

Kom på att jag själv inte har en aning om hur mitt intresse för att vara ute i naturen började. Jag har ingen familjemedlem/släkt eller vänner (förrens en vän nu sista året) som delar mitt intresse. Så jag har inga härliga friluftslivupplevelser från barndomen som kan ha fått mig intresserad. Däremot har jag sedan ja började krypa älskat djur och det kanske har ett samband. Inte heller detta delas av familjen, bortsett från min farmor som dog för många år sedan och innan vi hann dela det intresset.
Är inte förrens nu de sista åren jag börjat vandra lite mer medvetet, gå på lite längre "upptäcksfärder" och prioritera naturen som ett måste för att må riktigt bra. Men jag har alltid sökt mig till lugnet som finns där.

Så nu är jag nyfiken på om ni minns/vet: När och hur startade det för er?

 

[The_Lost_Cyclist]

Jag vaxte upp pa en gard och tillbringade barndomen springandes i skogen. I tonaren glomde jag nog bort att jag gillade utelivet och sov inte i talt pa manga ar. Sen borjade jag resa runt i varlden, men trottnade pa bussarna och tagtider och allt det andra. Sa jag borjade cykla. Och da maste man talta ibland. Med tiden har jag utvecklat cykelturerna med bade paddling och klattring. Och funderar pa vandring nasta tur.

Men jag har aldrig varit norr om Sundsvall...

 

[skogason]

Är så gott som född och uppvuxen i skogen.
Känner mig mer hemma där än någon annanstans.
Så intresset började tidigt och har aldrig tagit slut.

 

[-Patric-]

stadsunge.. var på några kollo, släktingars lantgårdar.. gick med i scouterna och där vaknade mitt intresse när man fick lära sig om riktigt friluftsliv.. slutade med scouterna när tjejerna började bli riktigt intressanta, "ingen credd med scouter".. friluftsintresset fanns kvar men i form av klättring och dykning istället, körde moppe 7mil till kullaberg.. fallskärmsjägarskolan skruvade upp intresset för överlevnad.. nu är jag en fullblodsfriluftsidiot.. älskar att vara ute, bor i skogen, jagar, fiskar.. allt man kan göra..

 

[glenn o.c.]

Hm. En svår fråga som jag faktiskt själv ställt mej ett antal gånger.
Men det enda svaret blir nog att min morfar drog med mej och min kusin till ett litet tjärn för
att meta tusenbröder när vi var små barn. Allt därefter har varit en självklar utveckling.
Längtan/intresse av att få vara ostörd ute i skog och mark har nog alltid funnits, inget som
bara händer över en dag.

Glenn

 

[Magnusnod]

Jag är uppväxt i utkanten av en mindre stad med närhet till skogen. Det var där jag och min bästa kompis spenderade otaliga timmar av barndomen med att göra allt från att bygga kojor till att försöka gå vilse. Intresset höll i sig och under tonåren var jag med i Fältbiologerna. På gymnasiet började jag vandra mer organiserat och på den vägen är det.
Min morfar var friluftsintresserad och vi har haft ett landställe där jag spenderat mina somrar, kan säkert ha spelat in.

Friluftslivet är idag, liksom under min uppväxt, en självklar del av mitt liv. Försöker vara ute i olika aktiviteter så mycket det bara går.

 

[Karolina P]

Jag har en del diffusa minnen från när jag var liten (typ 3-6år) attvi var ute mycket på vintrarna, åkte skridskor, pulka och grillade korv. Somrarna har alltid tillbringats hos släktingar i Tysklands storstäder så sommarminnena är bara varma, klibbiga stadsbilder av parker och ev någon liten badpöl...

I tioårsåldern började jag med fridykning och då hade vi dykarläger i skärgården, sov i militärtält och lagade mat på stormkök - det var spännande.

Men det som riktigt satte fart på friluftslivet var när min bästa kompis drog med mig och min lillebror på en vandring från Nikka till Kvikkjokk en sommar när vi var 16år. Första dagarna tyckte jag riktigt illa om kompisen - mygg, skavsår, ömma axlar, regn och en jävla massa kullar och stenar. Vad f*n skulle vi vara här för?! Och alldeles för många dagar var det kvar tills tåget gick hem... Jag tror det släppte vid Kaitum för från den platsen och vidare söderut så har jag bara positiva minnen (Singi är fortfarande ett hemskt minne tex). Skierfe var något helt underbart och när vi klev av tåget hemma så hade vi redan planerat vår nästa fjällvandring. Jag var fast!

Jag försöker föra friluftandet vidare så mycket jag kan. De två minsta syskonen drog jag med när de hunnit bli tretton. Sambon följer motvilligt med men min mor har blivit ordentligt fjällbiten hon med. Grabben som i sommar blir tre har redan hunnit med att fjällvandra varje sommar (i år blir det Grövelsjön) och vi är ute i skogen varje helg.

Jag tycker synd om folk som är så rädda för skogen att de inte vågar sig ut (finns flera trådar om det). De begränsar sig ju något otroligt. Visst ska man ha respekt för naturen men rädslan får inte bli hindrande. Alla borde få möjligheten att uppleva vår underbara natur, den ger så mycket!

Mer friluftsliv åt alla

 

[goldy_a]

Hm. En svår fråga som jag faktiskt själv ställt mej ett antal gånger.

Glenn

- Det här jag också tänkt på under sista några åren kanske.... Varför kan jag inte sluta tänka på Naturen...
Svaret för mig ligger i genetiken - alla mina närmaste släkt på en sida var instresserat av och utbildat sig i Naturvetenskap - en geologi, biologi, entomologi... Så har jag också valt (omedveten) ett område i Naturvetenskap...

 

[joask202]

Mina föräldrar var mycket aktiva inom friluftsliv och scouting när jag var liten. En av de första bilderna som finns på mig är när jag som 1åring ligger nedpackad i en pulka under en skidtur någonstans utanför Hemavan. Även om föräldrarnas mest aktiva friluftsliv ägde när jag var mycket liten så har de har alltid varit mån om att jag ska bli van vid djur och natur och friluftsliv. Så småningom började jag själv med scouting, det sociala var roligt men jag tyckte nog inte det gav så mycket vad gäller friluftsliv. Ett mer aktivt friluftsliv tog fart igen efter lumpen då jag började läsa på högskolan. Sedan dess har det rullat på, ibland i mer och ibland i mindre utsträckning, ett av de riktiga guldkornen är när jag bodde på Svalbard.

 

[Elin-d]

Roligt med lite trevliga och intressanta svar!

Efter lite mer funderingar så har jag kommit fram till lite mer.. Även om jag alltid dragits till djur och natur och gärna gått skogspromenader, plockat svamp och så har övernattningar ute och sånt varit utanför tankarna. Det var nog när jag -07 för första gången flyttade till Norge, närmare bestämt Halden, som jag fick upp ögonen för just friluftsliv.

Helgnöjet för norrmän generellt är gå tur och vara ute mycket i naturen och mitt norska ex visade mig otroligt fina platser och det var med honom som jag provade på att tälta lite mer.

Efter att ensam ha rest runt i Australien under ett halvår tror jag att min självkänsla ökade och jag började se på friluftsliv på ett annat sätt än jag gjort tidigare. För att vara helt ärlig så hoppades jag nog tidigare att jag skulle hitta en ny friluftsintresserad pojkvän eller vän som kunde "lära" upp mig.

Men när jag 2010 för 2:a gången flyttade till Norge så blev jag ännu mer intresserad och förra sommaren bestämde jag mig för att skulle det bli nåt friluftsliv så fick jag minsann ta tag i det själv
Jag behövde ju inte ha med nån! Så jag läste på ordentligt, bland annat här på utsidan, och skaffade tält, sovsäck och annat som behövdes och så började det så smått. Å det är jag väldigt glad för!

Att det är genetiskt som mitt intresse kommer ifrån är det inget tvivel om då jag är uppväxt i lägenhet i en mindre stad och pga min familjs ointresse aldrig fått "miljöträna" och på sätt hitta intresset.
Någon stark gen från någonstans, kanske farmor, måste ha hamnat hos mig och hoppat över 99% av øvriga släkten. Märkligt sånt där.. men glad är jag för det! Å det som gör mig väldigt glad är att min ena brorson på snart 6 år från början visat åtminstone samma enorma djurintresse som jag, så han ska jag ta me ut i tält i augusti när jag flyttat tillbaka till Sverige har jag tänkt.. Om nu hans varg- (plus björn och allt annat "farligt" i skogen) -rädda far låter mig göra det

 

[veni]

Hej,
Jag är uppväxt på landet i Österrike och kom som vuxen till Sverige där friluftslivet väcktes först senare i livet på grund av jobbet. Jag jobbade i många år som mönsterkonstruktör för ett friluftsmärke och då var alla mer eller mindre intresserade av friluftsliv. Jag ville själv testa kläderna jag konstruerade och blev fast i det. Men jag dras mer åt de nordligare bredgraderna, måste bara åka upp varje år, det är så beroendeframkallande. Visserligen har jag vandrat (och gör fortfarande) dagsturer under min uppväxt i Österrike också men jag blev aldrig riktig fast. Det är nog de vidda viddarna och det vilda som lockar mer. Men jag kallar mig inte som någon friluftsfantast för jag jagar och fiskar inte och jag är lite rädd för vatten.
Nu jobbar jag sedan flera år tillbaka som mönsterkonstruktör för ett "Mode företag" där jag ännu mer har fått behovet att komma ut och uppleva motsatsen. Jag anses av mina kollegor som rätt udda för i deras värld existerar inte sådant som att sova i vindskydd och inte kunna duscha på länge.
Mvh.
Veni

 

[seobserver]

Stadsbarn men naturnyttjande föräldrar, bär och svamp. Vargunge, scout, många fjäll och alpturer sommar och vinter. Egen kanot och segeljolle tidigt och fortframt. Har cykat några turer och gillar en tur med en bra lätt racer.
Har åkt Mc sedan jag fick min första mc. Har bilat från Chile till Calif.
Arbetade i FM, ute givetvis i många år. Arbetat utomlands på några kontinenter både militärt och civilt. Fiskar och jagar har arbetat inom PH sektorn.
Som pensionär hinner jag med närområdena som tidigare hoppats över. Gillar kombinationen cykeltur och rundvandringar. Karta och kompass samt klocka. Försöker undvika perfekta och exakta turer. Hitintills inga problem som inte gått att lösa. Lätt bekvämvikt är melodin.
Roas av analoga kameror som både tål regn och leverar, trots 60 år på nacken. Men någon dag kommer väl digitala att göra det oxså. Utan att väga som 2 analoga med glas.