Joanna - anledningen till att jag valde ordet friluftsliv, var för att jag inte fann något bättre ord som samlade aktiviteter som vandring, paddling, bergsklättring, fiske, jakt, cykling m.m. Blev dessutom lite långt att få in det i rubriken.. =)
(...)
Jag älskar naturen, i alla dess former (av de jag hitills upplevt). Så jag är nog en av de som gör det villkorslöst och ospecifikt - oavsett om det är berg, hav, skog, insjö, savann eller öken. Men jag föredrar skogen, både att planlöst vandra omkring och slå upp ett tält där jag får lust, eller mer strukturerat med fokus på själva vandringen/ skidåkandet/ paddlandet.
Å oftast när jag är ute så vill jag träffa så lite folk som möjligt, även om ett möte då och då kan vara riktigt stimulerande och trevligt.
Din fråga tyckte jag var både tydligt formulerad och intressant. Viss blir man präglad av sina tidiga erfarenheter även i detta avseende. Det jag skrev var ingen kritik, frågan fick mig bara att fundera över våra olikheter och ev. kulturskillnader.
När jag växte upp hade jag inte alls samma självklara närhet till "naturen", som jag sedan mötte i Sverige - den varken fanns inom fysiskt räckhåll eller i människornas sinnen. Staden var idealet. Det fanns inga ärvda sommarstugor eller farmor på landet - släktleden var uppbrutna av krig och stora folkomflyttningar. "Skogen" var nerhuggen eller full av granatsplitter och en och annan odetonerad mina. En picknickfilt i förortsdungen var det närmsta "friluftsliv" jag kom - dit åkte man för att umgås med vänner, inte för att vara ensam eller - gud bevare - vandra. En ryggsäck väckte oftare associationer till krig och flykt, än till sökandet efter nirvana.
Att åka på semester till havet eller upp i bergen var "fint", men mest ett tecken på normalitet och ökande välstånd.
Nej, det finns helt andra ingångar till att jag ändå blivit... ja, vad man nu skall kalla det.
Den ena var att jag som trettonåring råkade hamna i rätt höga berg och omedelbart insåg, att jag gillade att ha mycket luft under fötterna
. Jag återvände varje sommar, klättrade, blev vän med en vallhund, fick jobb som vallkulla, lärde mig sova och laga mat utomhus, och visst var bergen vackra så man hisnade, men jag brydde mig faktiskt inte om namnen på alla blommorna.
Den andra ingången var att jag, av allmän nyfikenhet och äventyrslust, började lifta året därpå, och upptäckte att jag gillade det också (en förstående mamma var ju förutsättningen
). Liftandet blev allt längre i tid och rum, jag älskade ensamheten och friheten i att inte ha mer hem än vad man bar med sig på ryggen, men det handlade inte heller specifikt om "naturupplevelser".
Det var nog först i Sverige, som jag fick ihop alla delarna. Gissa vilken lycka för en långlufsare, bergsfreak och ensamhetssökare att fritt få röra sig bäst man vill i "orörd" (nåja) fjällnatur!
Jag har aldrig sett mina föräldrar med en ryggsäck eller ens på en cykel, men mina egna barn har varit igenom hela "köret" från Mulle till TVM. Men jag är fortfarande dålig på växtnamn
.