Apropå i annan tråd nämnd politikers åsikter om vargen:
Färre vill bo i Norberg
Ola Jonsson, S (21/3) har hittills verkar stå ensam i sin offentliga kritik mot att Norbergs kommun och de lokala politikerna inte tar sitt ansvar för utvecklingen av vår bygd och våra gröna näringar. Jag är med honom.
Den helt berättigade kritiken bottnar i kommunens passivitet i förhållande till rovdjurspolitiken, som är orimlig och orättvis. Tillväxt av varg och lo koncentreras till södra halvan av landet, vilket ni som inte sov på geografilektionen vet att är från Östersund till Ystad.
Ola Jonsson uppskattar att vi i dag har 16 vargar inom kommunens gränser. De kan nog stämma, även om det finns nog en överhängande risk för att antalet är underskattat.
Svenska Jägarförbundets beräkningar visar en tillväxt med 40 procent, vilket skulle innebära att då de politiska kvarnarna i Stockholm och Bryssel har malt klart inhyser Norbergs närområde ett 70-tal vargar.
Tyvärr befarar jag att det då är för sent. Vargarnas fortplantning går långt mycket snabbare än vad storstadspolitikerna planerat. När de är klara kommer landets södra halva att inhysa 1 000-1 500 vargar och den gröna näringen är med stor sannolikhet utslagen.
Skogsnäring, fårskötsel, tamboskap, hästar, alla drabbas mer eller mindre. Förekomsten av tamhundar blir sannolikt minimal, eftersom vargar inte drar sig för att ta hundar på ägarens gårdsplan. Katter gör nog bäst i att hålla sig inne.
Om kommunen anser att det inte är deras problem bör de rimligtvis ta initiativ till att utreda den lokala effekten av rovdjurspolitiken:
n Hur påverkas fårskötsel, boskap och hästhållning av en rovdjurspolitik om tillväxten av varg ligger på 40 procent?
n Hur påverkas ekonomin om invånare flyttar från orten på grund av att de inte kan utnyttja skog och mark för jakt och viltvård?
n Hur påverkas Norberg om skogsbolagens förvaltning försvåras av den utökade vargstammen?
n Hur påverkas Norbergs attraktivitet om möjligheten att sträva fritt i naturen påverkas av en talrik vargstam?
n Hur påverkas inflyttningen av rovdjurspolitiken?
Rovdjurspolitik borde handla också om glesbygdens möjlighet att överleva. Utan vildmarksliv kommer Norberg att bli fattigt.
Vargens vara eller inte vara väcker en annan, långt farligare frågeställning, om vanligt folks tilltro till lagstiftare och allmän lag och ordning. Lagar som inte harmoniserar med folkviljan riskerar att göra laglydiga till brottslingar.
Forskning visar att har man en gång brutit mot lagen så är sannolikheten större att man gör det på andra områden större, särskilt om man kan motivera det ur ett subjektivt samhällsperspektiv. Då är både demokrati och samhällsordning i fara.
Om det är någon gång som kommunen måste värna om sin landsbygd så borde det rimligtvis vara nu. Bergslagen och där*ibland Norbergs kommun sett ur ett landsbygdsperspektiv är på väg att helt och hållet utarmas som en effekt av den rovdjurspolitik som förs av politikerna i Stockholm och Bryssel.
Det här handlar i grunden
inte om partipolitik utan är gränsöverskridande.
Christer Filipsson, FP, Norberg
Färre vill bo i Norberg
Ola Jonsson, S (21/3) har hittills verkar stå ensam i sin offentliga kritik mot att Norbergs kommun och de lokala politikerna inte tar sitt ansvar för utvecklingen av vår bygd och våra gröna näringar. Jag är med honom.
Den helt berättigade kritiken bottnar i kommunens passivitet i förhållande till rovdjurspolitiken, som är orimlig och orättvis. Tillväxt av varg och lo koncentreras till södra halvan av landet, vilket ni som inte sov på geografilektionen vet att är från Östersund till Ystad.
Ola Jonsson uppskattar att vi i dag har 16 vargar inom kommunens gränser. De kan nog stämma, även om det finns nog en överhängande risk för att antalet är underskattat.
Svenska Jägarförbundets beräkningar visar en tillväxt med 40 procent, vilket skulle innebära att då de politiska kvarnarna i Stockholm och Bryssel har malt klart inhyser Norbergs närområde ett 70-tal vargar.
Tyvärr befarar jag att det då är för sent. Vargarnas fortplantning går långt mycket snabbare än vad storstadspolitikerna planerat. När de är klara kommer landets södra halva att inhysa 1 000-1 500 vargar och den gröna näringen är med stor sannolikhet utslagen.
Skogsnäring, fårskötsel, tamboskap, hästar, alla drabbas mer eller mindre. Förekomsten av tamhundar blir sannolikt minimal, eftersom vargar inte drar sig för att ta hundar på ägarens gårdsplan. Katter gör nog bäst i att hålla sig inne.
Om kommunen anser att det inte är deras problem bör de rimligtvis ta initiativ till att utreda den lokala effekten av rovdjurspolitiken:
n Hur påverkas fårskötsel, boskap och hästhållning av en rovdjurspolitik om tillväxten av varg ligger på 40 procent?
n Hur påverkas ekonomin om invånare flyttar från orten på grund av att de inte kan utnyttja skog och mark för jakt och viltvård?
n Hur påverkas Norberg om skogsbolagens förvaltning försvåras av den utökade vargstammen?
n Hur påverkas Norbergs attraktivitet om möjligheten att sträva fritt i naturen påverkas av en talrik vargstam?
n Hur påverkas inflyttningen av rovdjurspolitiken?
Rovdjurspolitik borde handla också om glesbygdens möjlighet att överleva. Utan vildmarksliv kommer Norberg att bli fattigt.
Vargens vara eller inte vara väcker en annan, långt farligare frågeställning, om vanligt folks tilltro till lagstiftare och allmän lag och ordning. Lagar som inte harmoniserar med folkviljan riskerar att göra laglydiga till brottslingar.
Forskning visar att har man en gång brutit mot lagen så är sannolikheten större att man gör det på andra områden större, särskilt om man kan motivera det ur ett subjektivt samhällsperspektiv. Då är både demokrati och samhällsordning i fara.
Om det är någon gång som kommunen måste värna om sin landsbygd så borde det rimligtvis vara nu. Bergslagen och där*ibland Norbergs kommun sett ur ett landsbygdsperspektiv är på väg att helt och hållet utarmas som en effekt av den rovdjurspolitik som förs av politikerna i Stockholm och Bryssel.
Det här handlar i grunden
inte om partipolitik utan är gränsöverskridande.
Christer Filipsson, FP, Norberg