Göran Kropp död

[jd]

:-(

Ofattbart tragiskt.
Göran var den person som fick mig intresserad av berg och äventyr. Kommer fortfarande ihåg när jag hörde hans föredrag om solofärden till Everest och vilket stort intryck det gjorde på mig.
Tack Göran för allt roligt du givit mig.


...Johan...

 

[warwa]

Världen är en föregångsman fattigare. Jag sörjer med Görans anhöriga.

/Patrik

 

[mothesta]

Världen blir tom utan honom.
Jag står i skuld till honom för att ha börjat med långfärdscykling. Det var han som gav mig insikt om att man kan klara vad som helst bara man har viljan till det.
Magnus

 

[Snej]

Sverige behöver fler som Göran

I tider som dessa med utbrändhet och allt mindre fritid behövs förebilder som Göran. Härligt med personer som vågar satsa helhjärtat på det de älskar.

Vila i frid.
//Jens

 

[Antis]

Tack för all inspiration Kropp. Du visade att allt är möjligt.

 

[Harald Nyberg]

Ju mer jag tänker på det, desto klarare blir det för mig att Göran var den person jag beundrat allra mest, någonsin. Det känns så onödigt och meningslöst att han inte kan få vara kvar längre. Han var ju en av mycket få som med säkerhet hade oerhört mycket kvar att ge. Man kan ju trösta sig med att detta kanske var ett av de mer skonsamma sätten för honom själv att försvinna. Jag har svårt att se hur han skulle ha kunnat acceptera att kroppen försvagas med åren.
Men varför försvann han så tidigt?

Vill avsluta med ett citat av Renata Chlumska:
"Själv försöker jag flytta mina egna gränser, Göran försöker snarare flytta mänsklighetens."
Göran; du har sannerligen lyckats!

/Harald

 

[d_cederberg]

Saknar ord

Göran var en fantastisk profil. Få av oss friluftsintresserade har väl undgått att bli inspirerade av honom genom åren. Går omkring med en känsla av overklighet inom mig.
Känner med hans familj, och med resten av Sverige - vi har förlorat en stor man.
Må du vila i frid.

 

[pecall]

Tomt

Det tog ett dygn för chocken att sjunka in, men nu känner jag mig riktigt sorgsen. Göran kommer inte att ringa och säga "Tjena PC, det är Body!" och tala om att allt är OK med honom. Han är borta, och världen är fattigare.
Mängder av människor har förlorat en inspirationskälla, klättersverige har förlorat en förgrundsfigur och många har förlorat en vän. Men mina tankar går ändå till Renata och Görans närmaste, som måste gå igenom en obeskrivligt svår tid nu. Det finns inget att säga som kan skänka tröst, men jag tänker på er.

 

[dave1]

Varför sörjer jag så mycket Göran Kropps död? Jag kände inte honom, han hade ingen aning om vem jag är. Jag har funderat mycket på det. 1992 förlorade jag en mycket nära och kär vän, Micke ”Saxen” Isaksson, en legend i Boden, med större hjärta än de flesta. På nåt sätt känner jag igen Göran Kropp i ”Saxen”. En enkel fördomsfri människa som strävar efter att göra det som känns rätt. ”Saxens” död känns lika onödig och tragisk som Göran Kropps. Tillfälligheter som vi inte kan råda över; en regnvåt kväll i en för snabb bil och en klättringsolycka som bara inte ”får” inträffa. När jag några timmar efter ”Saxens” förolyckande, i spöregn, körde förbi olycksplatsen lyssnade jag på The Smiths med Morrisey. Länge kunde jag inte lyssna på The Smiths, det gjorde för ont helt enkelt.
Under denna tid utvecklades mitt intresse för klättring och jag hörde snart talas om Göran Kropp, en ”galning” som bestigit Mustagh Tower och Cho Oyo. Under 1993 eller om det var 1994 hade jag den stora äran att närvara vid ett föredrag i Universum i Umeå. En otroligt inspirerande människa stod framför mig och pratade om äventyr som jag bara drömt om. Hur dom körde Land Rovern från Europa genom mellanöstern till Nepal och sedan besteg Cho Oyo, om vedermödor på vägen ner och Iranska tullkontroller. Göran Kropp väckte då den strävan efter det okända, efter äventyr som jag tror att så många känner bland Utsidans medlemmar. Han kom att personifiera strävan att nå det omöjliga, gränsen för människan. Sedan den dagen i Umeå har jag alltid känt att ingenting är omöjligt. I mina små patetiska försök till äventyr har jag alltid omedvetet haft Göran Kropp som måttstock, och jag nådde naturligtvis aldrig lika långt, men han visade att det omöjliga är möjligt. Göran Kropp kom att i mitt sinne bli en lika stor hjälte som mina tidigare hjältar Doug Scott, Cris Bonington och Don Whillans. Göran Kropp var en äkta hjälte, både som människa och inspiratör.
Just nu känns det tomt. Jag skäms nästan för att det känns så och jag tänker på Göran Kropps, Renata, hans familj och vänner.

Och nu lyssnar jag på the Smiths igen. ”there´s a light that never goes out".. Men ljuset har oåterkalleligt slocknat.. På min födelsedag, den sista september dessutom.. Måtte det finnas en mening med allt.

David
[Ändrat av dave1 2002-10-03 kl 03:52]

 

[Markus.M]

Inte som förr...

Kommer aldrig mer kännas "bra" när man klättrar.....
Och ännu mindre bra när man klättrar där min stora hjälte har klättrat....

Varför?...

//Markus

 

[thomalin]

Det tog tid...

... att verkligen fatta att detta hänt, nu har det sjunkit in och jag känner en stor tomhet... riktigt ruskigt... eftersom jag olyckligtvis var med när Marcus Severed föll från keb i somras så har jag fått obehagliga flashbacks... bilderna och ljuden kommer liksom tillbaka... nu tänker jag hela tiden på Marcus och Kropp, jag får inte ur det ur huvet...

Kroppen har varit en stor inspiration för både mig och min flickvän, vi har gjort egna "cykelexpeditioner", vandringar och bestigit berg, mycket p ga inspirationen vi fått av Kropp m fl.... dessa två händelser i år har fått/kommer att få mig att våga leva livet lite mer tror jag... jag tänker iallafall leva tills jag dör... som Kropp...

Världen har blivit en inspirationskälla fattigare!

Jävligt synd...

//Thomas

[Ändrat av thomalin 2002-10-04 kl 09:21]

 

[dreamingtree]

Tack Göran för den inspiration du givit mig! Du har varit en av mina stora förebilder! Jag har aldrig haft fördelen att träffa dig eller sett någon av dina föreläsningar, men har följt dina äventyr med stort intresse. Dina äventyr kommer att fortsätta att insperera mig även i fortsättningen! Tänker på Renata, din familj och vänner och hur tungt det måste vara för dem nu. Hoppas att Renata trots detta fortsätter att kämpa för sitt mål med "the seven summits"!

Vila i frid!