Varför sörjer jag så mycket Göran Kropps död? Jag kände inte honom, han hade ingen aning om vem jag är. Jag har funderat mycket på det. 1992 förlorade jag en mycket nära och kär vän, Micke ”Saxen” Isaksson, en legend i Boden, med större hjärta än de flesta. På nåt sätt känner jag igen Göran Kropp i ”Saxen”. En enkel fördomsfri människa som strävar efter att göra det som känns rätt. ”Saxens” död känns lika onödig och tragisk som Göran Kropps. Tillfälligheter som vi inte kan råda över; en regnvåt kväll i en för snabb bil och en klättringsolycka som bara inte ”får” inträffa. När jag några timmar efter ”Saxens” förolyckande, i spöregn, körde förbi olycksplatsen lyssnade jag på The Smiths med Morrisey. Länge kunde jag inte lyssna på The Smiths, det gjorde för ont helt enkelt.
Under denna tid utvecklades mitt intresse för klättring och jag hörde snart talas om Göran Kropp, en ”galning” som bestigit Mustagh Tower och Cho Oyo. Under 1993 eller om det var 1994 hade jag den stora äran att närvara vid ett föredrag i Universum i Umeå. En otroligt inspirerande människa stod framför mig och pratade om äventyr som jag bara drömt om. Hur dom körde Land Rovern från Europa genom mellanöstern till Nepal och sedan besteg Cho Oyo, om vedermödor på vägen ner och Iranska tullkontroller. Göran Kropp väckte då den strävan efter det okända, efter äventyr som jag tror att så många känner bland Utsidans medlemmar. Han kom att personifiera strävan att nå det omöjliga, gränsen för människan. Sedan den dagen i Umeå har jag alltid känt att ingenting är omöjligt. I mina små patetiska försök till äventyr har jag alltid omedvetet haft Göran Kropp som måttstock, och jag nådde naturligtvis aldrig lika långt, men han visade att det omöjliga är möjligt. Göran Kropp kom att i mitt sinne bli en lika stor hjälte som mina tidigare hjältar Doug Scott, Cris Bonington och Don Whillans. Göran Kropp var en äkta hjälte, både som människa och inspiratör.
Just nu känns det tomt. Jag skäms nästan för att det känns så och jag tänker på Göran Kropps, Renata, hans familj och vänner.
Och nu lyssnar jag på the Smiths igen. ”there´s a light that never goes out".. Men ljuset har oåterkalleligt slocknat.. På min födelsedag, den sista september dessutom.. Måtte det finnas en mening med allt.
David
[Ändrat av dave1 2002-10-03 kl 03:52]