Båda bilderna är knappt en månad gamla och från samma tur.
Efter att ha vandrat runt utanför lederna i snart femton år så har jag helt enkelt slutat lita på vad man kan läsa i litteraturen och på nätet om olika jokkars vadbarhet även om de kan användas som varningsflaggor för var man kan förvänta sig problem. I verkligheten så är variationen så stor för enskilda vattendrag mellan olika tidpunkter och årstider så att det i slutänden bara är en bedömning på plats som fungerar. Tidigt på säsongen så är det inte ovanligt att man måste ta kilometerlånga omvägar för att passera bäckar som inte ens omnämns som besvärliga, medans man på en del septemberturer obehindrat kan korsa 'omöjliga' vattendrag nästan var som helst.
I detta fallet så lämnade jag två separata färdplaner hemma innan avresa beroende på just ifall jag skulle komma över Duvggejåhkå eller inte, eftersom jag var fullt medveten om problematiken. Första försöket gjorde jag precis vid Leirvatnets utlopp som såg bra ut från stranden, men en djupfåra på bortsidan tvingade mig att vända tillbaks. En bit nedströms såg jag däremot en lovande plats och gjorde ett nytt försök. Vadet var långt, nästan 300m diagonalt över jokken, men de djupaste två kliven gick bara till knäna och större delen var halvvägs på smalbenen eller grundare. Detta vad är säkert omöjligt tidigare på säsongen. I år var dessutom augusti rätt sval så normalt kan man nog inte räkna med att komma över här förrän en bit in i september, om ens då. Jämfört med de bilder som HansP publicerat i sitt album här på Utsidan så hade jag betydligt mindre vatten i jokken när jag passerade.
