Var och en blir salig på sitt sätt?
Jag förstår tanken med att banta onödig utrustning för att få en trevligare tur. Men i ärlighetens namn, ballar det inte ur lite ibland? När man referar till en bit laminerat papper som "tungt", klipper bort remmar från ryggsäcken, väger utrustningen i detalj för detalj för att ta reda på vart man kan spara in på några gram. Det är i sådana fall inte packningen som är tung, det är du som är klen. Träna ordentlig en månad eller två istället så blir turen betydligt trevligare och de sömnlösa nätterna över hur packningen ska bantas betydligt färre. Måste man väga sina skosnören och byta till en lättare varjant så kanske man helt enkelt bör stanna hemma tills man orkar bära med sig ett par vanliga "tunga" skosnören. Jag är medveten om att det må låta en smula hånfullt, men jag menar inte att göra mig lustig över konceptet som sådant. Jag tycker det är mycket klokt att skala ner utrustning så gott det går. Skulle dock aldrig komma på tanken att väga något. Jag "provgår" några mil med min packning och hitills har jag inte dött av utmattning trots 25-30 kg på ryggen. Jag tror att många skulle må bättre av att inte förhålla sig till det hela så tvångsmässigt helt enkelt. Eller det kanske är det som är sporten? En annan aspekt är hur motbjudande prylfixerat all form av friluftsliv har blivit. Jakt, fiske, vandring osv. Förr handlade det om naturupplevelser och minnen för livet. Nu handlar det snarare om titanklockor och teleskåpvanringsstavar för 3000 kr paret, får jag intrycket av ibland.
Jag hoppas jag inte trampar någon på tårna nu men detta är bara en reflektion från min sida och jag må vara helt ute och cyklar (vilket jag är alldeles för ofta).
Jag tror det handlar mycket om intresse, om du är ointresserad av att få ner vikten på packningen är det få människor som lider av att du bär 30 kg på ryggen, men för mig ger det en bättre upplevelse att bara bära 15 kg samma väg, jag kan se hela landskapet runt mig, inte bara titta på de närmaste stegen, jag går gärna och tittar på saker utanför stigen, kan titta mig runt lite under lunchrast och slå läger 2-3 timmar tidigare och ändå hinna samma sträcka.
Jag kan också om det bara är någorlunda bra terräng gå 4-5 mil på en dag om jag vill ta mig ut ordentligt. Det är också skönt att veta om att man har reserver att gå på i en nödsituation.
När det gäller prylar så har det blivit en hobby för mig att finna eller tillverka grejer med låg vikt och bra funktion, och sedan få använda dem. Intresserar det inte dig behöver du inte anstränga dig alls.
Jag skulle aldrig betala tusentals eller miljontals kronor för ett frimärke, men har respekt för att det finns människor som finner glädje i att samla frimärken, likadant för mig, jag har det som en hobby, kanske inte logiskt eller väldigt produktivt att få ned vikten på en packning från 12 till 11,8 kg, men jag gläder mig åt det.
Däremot att få ned vikten från 30 till 15 eller 20 kg ger stor skillnad i belastning på leder och slitage på kroppen och skaderisk, kanske något som är lätt att raljera över när man är 20-30 år, men man vill ju gärna kunna forsätta gå ut på tur när man är 50-70 år och kanske ännu längre.
Det finns säkert många som vill flasha med dyr utrustning också, men det finns ju prylbögar med fullvikts utrustning också, titta bara på många jägare. I alla sporter och friluftsaktiviteter finns ju prylbögar som bara visa att de har ett fett bankkonto, men gå bara tillräckligt långt ut på fjället så slipper du garanterat att se dem, de färdas bara där det finns någorlunda många människor som kan se dem.