Jag blev berörd av Oskar Karlins fina
kärleksförklaring till Gåsen.
Vi är nog många som har minnen kopplade till den här platsen. En sorts minnes hävd det också, om än inte urminnes. Faktiskt.
Jag bumpar mitt eget inlägg!
Vi kan väl ta vargfrågan mm i nån annan tråd och Gåsenfrågan här?
Finns det fler som har minnen från Gåsen och som känner att JUST DETTA tilltag är väldigt sorgligt och fel, ÄVEN om vi kan förstå anledningarna?
Kan vi fylla den här tråden med våra minnen och med synpunkter kring Gåsenstugans framtid?
Själv har jag under hela min uppväxt fått berättat att jag låg i mammas mage på väg över kullarna till Gåsen. Det var väldigt ansträngande och pappa fick bära hennes ryggsäck sista biten. När de kom fram var det fullt i bäddarna i den lilla stugan (vars storlek inte kan ha påverkat rennäringen nämnvärt?). Då bereddes plats på golvet. De hade roligt åt en som brutit av tandborsten för att spara vikt, men i ryggsäcken fanns en hel kasse öl. Utsikten från Gåsen var makalöst vacker.
Mamma gjorde inte om det där med flerdagarsvandring med den sortens tunga packning. (Ja ni vet Fjällrävenstuket, ramryggsäck, sovsäcken utanpå... svintungt.) Den tuffa leden till Gåsen bidrog.
Pappa tog upp flerdagarsturandet ihop med mig. År 1990 gjorde vi turen Kläppen-Helags-Gåsen-Vålåstugan-Ljungris/Kläppen. Med mammas skildring i bakhuvudet hoppades vi på en lättare upplevelse. Jag var i vart fall inte lika tungpackad, pappa tog det mesta.
Men mellan Helags och Gåsen ökade motvinden på, och snart kom regn, och efter Hulke ösregn.
Hulke! Hulka. Nej det gjorde vi inte, men namnet har inte etsat sig fast med direkt positiva konnotationer. Jag minns att det var jättetufft. Kullarna tog aldrig slut. Om pappa burit mammas ryggsäck då, så bar han nästan mig nu.
Att nå Gåsenstugan på kvällen var underbart. Men någon utsikt fick vi inte förrän morgonen efter.
Min första upplevelse av Gåsen var inte positiv, och resten av vandringen fortsatte på ungefär samma tema.
Vi gjorde många fler vandringar, pappa och jag, skönare sådana också och i bättre väder ska sägas. Och det la grunden till den jag är idag och de strapatser jag uppskattar. Det är helt enkelt lite intressantare med en berättelse eller med ett minne som inte bara handlar om hur allt gick bra och hur fint det var. Gåsen var inte alls särskilt fin i ösregn.
Med den där upplevelsen i minnet så undvek jag Gåsen ända tills år 2012. Och DET blev verkligen inte någon skönväderstur. Men destå härligare minne från fjällstugan. Faktiskt ett sådant där minne som etsats sig fast.
Jag har skrivit om den fjällvandringen här. Den gången fyllde Gåsenstugan dessutom en viss säkerhetsfunktion. (Nåväl, det gick väl ingen direkt nöd på oss. Vi hade klarat oss i vårt tält och i värsta fall hade vi kunnat ta oss vidare till Helags. Det låg mycket bekvämlighet i att vi spenderade en natt i fjällstugan.)
Jag uppskattar ju området österut mot Dunsjöfället-Storådörren till, just för att det är ledlöst. Området kring Gåsen har ju verkligen potential att också vara ett sådant område, som därmed blir intressantare för mig. Men det är en väldigt fin, småskalig stuga på en väldigt vacker plats. Att den ska bli privat känns orättvist mot alla med minnen och barndomsminnen härifrån.
Jag vill ändå tänka att kanske hade man kunnat vara lite mindre drastiska. Avsluta restaurangverksamheterna, minska antalet platser på fjällstationerna, och se vad det ger för effekter på antalet människor som rör sig i området kring Gåsen. Ta det viktiga steget först och låta de små självhushållsstugorna vara, möjligen minska antalet bäddar även där, ta bort proviantmöjligheten men försöka utveckla någon form av återgång till ännu enklare fjällstuga.