På min första fjällvandring för väldigt många år sedan drabbades jag av just överansträngning i knäna. Jag var 25 år och kände mig stark och frisk, men inte van att gå med tyngre packning så många mil i kuperad terräng flera dagar i rad.
Det var kring 4-5 dagen som jag började få så ont i knäna av överansträngning att jag var tvungen att vila under två dagar innan vi kunde fortsätta turen. Efteråt har jag lärt mig att det är just i nedförsbackarna faran ligger och att gå nedför med extra vikt på ryggen frestar på knäna rätt mycket. Så rådet är att ta det extra lungt när det går nedför (där muskelrna inte avlastar knäna som när man går uppför) och stressa inte vilket för mig inneburit att jag aldrig senare haft problem med knäna.
Det är även när man går nedför som största risken för fall finns (hala stenar, lösa stenar, lera, regn mm) då foten och kängorna naturligt inte får samma grepp som när man går uppför, så även detta bidrar till vilkten att hålla igen tempot i nedförbackarna.
Ett knep för att inte förvärra ett ansträngt knä (och man inte har tid att ta några vilodagar) är att gå baklänges i nerförsbackarna. Ser lite märkligt ut men belastar inte knäna lika mycket. Har själv sprungit baklänges nerför serpentinvägar i Alperna för att minska belastningen på knäna...