Först och främst, precis som joanna sa, det är förmodligen inte de med "dåligt virke" som är de första som ger och och sedan ringer efter hjälp. Ofta har de som är mindre vältränade också mindre "odödlighetssyndrom", och kommer se till att ha marginaler att vända om innan det blir tal om en räddningsinsats.
För att vidare diskutera din åsikt att det är dåligt att ge upp och ringa efter hjälp: Hur mycket bättre blir situationen av att man låter bli att ringa när man bryter benet, hoppar på ett ben eller kryper och sedan tvingas sätta igång en räddningsinsats efter mörkrets inbrott och i dåligt väder för att man inte hann hoppa hela vägen till sjukhuset innan vädret slog om/solen gick ner? Då har stoltheten istället riskerat inte bara ditt eget liv, men även räddningspersonalens säkerhet.
Slutligen ett lite längre perspektiv. Säg att du lyckas hoppa/krypa fram till sjukhuset med ditt brutna ben. Eftersom du inte tog hand om benbrottet tillräckligt snabbt eller på rätt sätt har det inte kunnat läka ordentligt och du dras med komplikationer i åratal som kostar samhället i längden bra mycket mer än en helikopterinsats skulle ha gjort. Var det värt det för att kunna säga att du minsann är gjord av "bra virke" och inte gav upp?
Jag ser alla dagar i veckan hellre att någon sväljer sin stolthet och ropar på hjälp innan situationen blir värre. Och den gången jag behöver kalla på en helikopter för att hämta hem mig och mitt brutna ben slipper jag gärna kommentarer som dina.
