I de språk jag kan någotsånär varierar detta utan någon särskild konsekvens. Beror väl mest på vad som varit meningsfullt/funktionellt/relevant i en viss miljö och materiella förhållanden.
Dock köper man furuvirke - inte tall-dito
Det är en levande process, som går åt bägge hållen. Nyansrikedomen minskar gärna på områden som få har egna erfarenheter av, men byggs upp på andra. När allt fler blir knapptryckare i stället för handverktygshanterare, försvinner de materiella och taktila nyanserna, men ersätts av t ex hela nya vokabulärer i den digitala världen. Nya subkulturer skapar ny språkpoesi. Allt starkare impulser kommer från andra språk - inte bara engelskan. Som vanligt - ingen konsekvens
Precis, och detta är ett bra exempel på att man får böja sig för usus. I talat språk är ju sammansmältningsprocessen fullbordad, så det var bara en tidsfråga innan det började accepteras i skrift. Jag skulle däremot rätta mitt barn, om det skrev "
dem" i subjekt och "
de" i predikat. Att inleda en bisats med "
de, som..." i st f "
dem, som..." är ett gränsfall, som jag fortfarande reagerar mot känslomässigt men gett upp inför, då det blivit så vanligt.
Men allt detta hindrar ju inte mig, som är uppvuxen med casusböjning och fortfarande rent spontant upplever skillnaden på "
de" och "
dem", att sörja förlusten och själv fortsätta använda bägge enligt deras ursprungliga funktion. Jag minskar ju inte begripligheten för mottagaren - oftast tvärtom.
Jag är för funktionalitet och nyansrikedom, samt tolerans för att språk är något levande och inkonsekvent. Som denna diskussion visar, är "korrekthet" ett både temporärt och godtyckligt kriterium
.
PS Jag är mycket emot att peta i andra vuxnas språkbruk, men tänker göra ett undantag och meddela, att din flerfaldiga användning av den starkt känslomässigt laddade termen "pöbeln" inte känns relevant i denna tråd och riskerar att påverka diskussionen på ett sätt som du antagligen inte önskar.