Ensamvandrande kvinna

[Lodis]

Re: Re: F.d. ensamvandrande kvinna

[/QUOTE]

harrejisses.. helt otroligt. Har aldrig hört pá maken.. har á andra sidan aldrig vandrat i de svenska fjállen. Är den där typen av inskránkta och dumdryga fasoner vanliga där? [/QUOTE]

Nej, jag tror tack o lov inte att det går så många dumdryga och inskränkta människor i fjällen!

Har efter den "incidenten" jag berättade om, aldrig stött på det igen - och det är jag glad för!

Fast numera möter vi på färre o färre människor (på gott och ont!) då vi mest går orösat och tar egna vägar.

Och hellre minns man alla de fina vandrare man mött under turerna! Någon gång har det också hänt att vi stött på varandra i fjällen, eller på tåget upp/ner och det har varit roligt.

// Anette

 

[Avslutat medlemskap]

Re: själv vs ensam

Förlåt denna avstickare från trådens ämne, men nu är måttet rågat! Det jag syftar på är att så många människor inte ser skillnaden i betydelse mellan orden "själv" och "ensam".



Knalla på, ensam eller inte.

När folk undrar om jag vandrar "själv" svarar jag alltid
att det är då ingen som bär mig.

 

[Avslutat medlemskap]

Även män får frågor av typen "men VILL du ta livet av dig?". Jag antar att det mer vanligt att en ensamvandrande kvinna får fler såna frågor än en man. Min erfarenhet är att såna frågor oftast kommer från människor som inte är insatta i ämnet.

Man kan ju ha synpunkter på att vandra ensam, ur säkerhetsaspekt osv, men vettiga såna diskussioner för du knappast men någon som har som grundinställning att "vandrar man ensam (som kvinna), så är man tokig".

/Håkan

När folk frågar om jag alltid vandrar ensam
svarar jag ja och tillägger genast på landets
språk "och jag är inte rädd", eftersom det
är nästa fråga.

Här hemma undar en del vad jag tar mig till om
jag bryter benet och blir liggande och då
svarar jag lika rappt "då dör jag".
Mycket bra sätt att avsluta diskussionen.

 

[Avslutat medlemskap]

Ja, vad tycker ni, är jag lite tokig eller?? Det skulle vara intressant att få ta del av andras funderingar kring och erfarenheter av ensamvandring, både kvinnors och mäns!

Hälsningar BrittMarie

Ja, jag känner ju ingen som delar mitt intresse och för
den delen min dygnsrytm. Kan inte minnas när jag började en etapp efter sju på morgonen.

Att vandra med andra kanske är en trygghet, men
då ska man ju faktiskt vara tre. Nyligen slog
jag och en fransman följe under en brant och snöig
passövergång. Det var hans ide, och jag tvekade
först, men insåg att vi var ju ändå bägge där och skulle över samma pass. Om det hände en olycka?

Det gjorde det också:

http://www.mai.liu.se/~pehac/copain.html

och jag hade en del dåligt samvete, eftersom
det var jag som slant. Dessutom var det inte helt
lyckliga vägvalet min ide.


Ja, mina tankar framgår väl av länken, och
kanske viktigast är nog att jag (nyss fyllda 60)
kanske måste börja ta det
lugnt. Gärna 34 vandringsdagar nästa sommar
igen, men lite bättre garderade.

 

[fjällman]

En eloge för din utmärkt kortfattade beskrivning av "problemet".

(som svar på Hackmans inlägg alltså)

 

[Vonsan]

Minoritet?

Jag har ensamvandrat ett stort antal gånger. Började på åttiotalet.Har under årens lopp träffat en del "systrar", kanske mest från andra länder, oftast yngre men absolut inte att jag känner mig som nån minoritet.
Visst kan bekantskapskretsen häpna men de får väl vänja sig. Min har numer gjort det,snacket om hur eländigt det blir då man bryter benet etc. etc. det har upphört.
Jag kan inte säga att jag vid något tillfälle saknat sällskap. Vandrar man ensam ställer man in sig på det och har man skaplig självkännedom är det ju inga problem. Viss försiktighet vid ex.vis vad förstås. Det är inte alltid man blir mer uppmärksam då man är två. Ibland kan det vara precis tvärtom, man går och snackar och plötsligt händer nåt för man inte varit riktigt fokuserad på själva vandringen.
Jag är ingen eremit, i år gjorde jag en 14 dgrs vandring med maken, det var inte heller dumt.
Vet att jag även i fortsättningen kommer att ta mig nån solotur när andan faller på.
Den enda vandringsform jag inte skulle ge mig på är i större grupp. Puh, det är inget för mig.
Yvonne

 

[calle77]

Har bara gjort kortare vandringar ensam, så jag har inte så stor erfarenhet av det. Men en vandrings kamrat sa en gång när vi var ute "Fan va skönt att komma ut och vandra. Bara gå och hålla käften". Man måste ju inte snacka och vara social hela tiden bara för att man inte är ensam.

 

[gunrag]

Första ensamvandringen

Intressant att läsa om andra ensamvandrande kvinnors (och mäns) erfarenheter.

Själv har jag idag kommit hem efter en veckas ensamvandring längs Kungsleden. Ammarnäs - Hemavan. Har fjällvandrat regelbundet sedan 1975 men detta var första gången jag vandrade utan sällskap. För att få så lätt packning som möjligt valde jag att vandra mellan STFs fjällstugor. Trots att jag gick längs Kungsleden mötte jag som mest fyra andra vandrare på en dag. Gjorde även ett par dagsturer runt två av stugorna utanför lederna och då var jag helt ensam.

Det var en helt annan känsla att vandra ensam än i sällskap. Skönt att själv bestämma takten, att inte behöva vänta på någon, att få läsa kartan så ofta jag ville helt enkelt att få bestämma allt själv utan att ta hänsyn till någon annan. Det är inte så ofta man rår sig helt själv. Känslan att ha hela fjället för sig själv är obeskrivligt häftig.

Detta med att vandra ensam på fjället ärt något jag gärna gör om.

Gunnel

 

[Boludo]

Gå på!

Det är härligt att vandra på egen hand, så fortsätt du! Man kan sova hur mycket eller lite man vill, man äter när man själv känner för det, och svettlukten drabbar bara en själv.
Gränsen för hur länge man kan vara ute är nog mycket individuell. Själv har jag som mest gått tolv dagar ensam, och ville inte alls lämna fjället när det var dags.
Jag har märkt att jag går längre sträckor när jag vandrar ensam, och jag tror att det beror på att man inte sitter och pratar som när man har sällskap. Man kollar på utsikten en minut bara, och går sen vidare.
Att en del vandrarpuritaner kommer med kommentarer får man skaka av sig. De fattar ju ändå inte tjusningen...

 

[petratetra]

Rätt sällskap

Visst har jag funderat över hur det skulle vara att vandra själv och jag kommer absolut att göra det någon gång, förmodligen först som kortare helgtur för att känna på. Tycker om att vara ensam och kan verkligen förstå tjusningen med solovandring.

Men, några allvarligare planer har jag inte haft ännu. Det beror på att jag har haft tur. Mitt vandringssällskap är nämligen det bästa tänkbara. Vi är tre tjejer (ibland fyra) som har gått tillsammans i ganska många år nu.

När vi vandrar fungerar samarbetet perfekt. Vi lyssnar på varandra, ingen behöver känna sig pressad. Men det är också skönt att ha nån som peppar en när det känns tungt. När terrängen är krävande eller vädret är besvärligt är kompisarna helt ovärderliga. Vem som mår bäst växlar också hela tiden - ibland är jag pigg och glad och uppmuntrar nån annan, ibland är jag trött, kall och gråtfärdig och då är det skönt att bara kunna lägga sig i sovsäcken medan nån annan fixar middagen. När alla mår dåligt biter vi ihop tillsammans och OJ vad mycket mer man orkar då!

Under vandringen pratar vi inte mycket alls. Ibland låter vi avstånden bli lite större mellan oss, så att tankarna verkligen kan flyga fritt. Men under pauserna njuter vi av sällskapet och beundrar vyerna tillsammans.

Vid matlagning och när vi slår läger cirkulerar vi arbetsuppgifter. Vi behöver inte säga nåt om det, det fungerar ändå. Alla ser vad som behövs göras. Kvällarna i lägret är fridfulla och mysiga. Vi äter god mat, spelar kort/löser korsord/har högläsning eller så somnar vi bums.

Visst har vi delade meningar ibland, om vägval, bästa tältplats, bästa vadställe, etc. Men nästan alltid är det bara givande - man tvingas ju tänka en extra gång för att ens argument ska hålla. De hetsigaste diskussionerna handlar för övrigt oftast om vilken bergstopp på kartan vi ser...

Det låter nästan som en förskönande beskrivning detta. Men faktum är att vi varje år förvånas över hur smidigt allt går och hur trevligt vi har det. Så - jag har haft tur. Och så länge mina kompisar vill fortsätta vandra med mig så får nog ensamvandringen vänta!

 

[Avslutat medlemskap]

Re: Gå på!

Det är härligt att vandra på egen hand, så fortsätt du! Man kan sova hur mycket eller lite man vill, man äter när man själv känner för det, och svettlukten drabbar bara en själv.
Gränsen för hur länge man kan vara ute är nog mycket individuell. Själv har jag som mest gått tolv dagar ensam, och ville inte alls lämna fjället när det var dags.
Jag har märkt att jag går längre sträckor när jag vandrar ensam, och jag tror att det beror på att man inte sitter och pratar som när man har sällskap. Man kollar på utsikten en minut bara, och går sen vidare.
Att en del vandrarpuritaner kommer med kommentarer får man skaka av sig. De fattar ju ändå inte tjusningen...

En gång i Dolomiterna kom jag i samspråk med några
tyskar i trakten av Civettaväggen. När ajg gick vidare
mot Vazzolerstugan skulle de åt det hållet också,
tyvärr. De pratade oavbrutet och blev nästan irriterade
av mitt idogna spejande åt alla håll. Den som pratar
ser inget, och det är svårt att se med folk pratande omkring en.