Ensamvandrande kvinna

[Malindo]

Det var godt nok ikke meget! sølle 2000 ord....det er jo kun ½ times tid ;-)

Kan mycket vál tánkas att jag förväxlat 2.000 med 20.000.. hur som helst är teorin vál underbyggd med mánga stackars spanska mäns empiriska erfarenheter: kvinnsen máste helt enkelt snakke en himmla massa ord om dagen; annars kan de icke somna! Máske är det likaledes i Danmark? Och i resten av várlden? :-I

Mvh, mats

 

[Kristine H]

Sikkert men selvom jeg er mycket glad for at snakke - så kan jeg nu også holde ud at tie stille når jeg vandrer ensam i fjället.

Og man siger da blot go'nat til sig selv - eller skriver et go'natvykort til en man holder af derhjemme...det kan jo altid sendes hvis man skulle møde en postkasse næste dag.

Og så er det jo netop dét, der gør det så fedt at vandre alene...man skal ikke diskutere/forhandle og bavle om rutevalg, etapelængde, godnattid og menuen med nogle.....man gør bare som man har lyst til...men ja, det kræver jo, at man kan holde ud at være så tæt på sig selv i lang tid ;-)

 

[LonesomeHiker]

Vandrar själv helst ensam. Upplevelserna blir mer intensiva, tystnaden och den själsliga upplevelsen är total.

Jag skriver dagbok och fotograferar en hel del. När jag kommer hem delar jag upplevelsen med mina nära och kära.

Godnatt säger jag till bergen, myrarna, den lilla jokken och till Fjällabben på klipphyllan ;o)

Funderar du på att vandra själv men är "rädd/osäker" för just ensamheten kan jag rekommendera en vandring längs ett ledsystem med stf-stugor. Genom att gå mellan stugorna får du din dagliga dos av social kontakt på morgon och kväll men får själva vandringen för dig själv (om det inte är mycket folk på leden så klart).

Skulle du sedan komma på att du gillade ensamheten är det bara att skippa stugorna vid nästa vandring.

Lycka till!

Har funderat på ensamvandring men tror att saknaden av att dela mötet med djur, vyer och upplevelser kommer ta kål på mig! vem ska man säga godnatt till?

 

[BrittMarie]

Re: Har ingen erfarenhet av att vara kvinna...

...psykologisk gräns för hur länge man orkar vara ute själv.

Frågan är bara hur länge man pallar innan man börjar längta efter sällskap.

En vecka ensam känns som en mycket längre tur än en vecka med sällskap, ungefär som de tvåsamma tolv-fjortondagarturer jag gått tidigare.
Och för min del är det så att behovet av att prata med andra minskar ju längre turen varar!

BrittMarie

 

[fjällman]

själv vs ensam

Förlåt denna avstickare från trådens ämne, men nu är måttet rågat! Det jag syftar på är att så många människor inte ser skillnaden i betydelse mellan orden "själv" och "ensam".

Att vandra själv = betyder att man ägnar sig åt vandring. (tänk er ett samtal om vandring mellan två personer då den ena frågar "vandrar du själv?", då syftar frågan alltså på om den tillfrågade personen faktiskt ägnar sig rent konkret åt vandring. Frågan har alltså inget att göra med om personen vandrar ensam eller inte.

Att vandra ensam = betyder att man vandrar utan sällskap.

Kan det vara så att ordet ensam har blivit ett fult ord i dag, och att det är anledningen till att det ordet undviks så mycket?

Ja. Jag är en språkpolis. Att jag skriver detta inlägg beror nog bara på att jag ser ovanstående sammanblandning så pass ofta så att jag nu blev tvungen att anmärka. I övrigt så ger all forumläsning mig mycket i utbyte. Inte minst språkligt.
Hoppas ingen tar illa vid sig, vill inte verka dryg..

Knalla på, ensam eller inte.

 

[fjällman]

...Jag påstår inte att jag själv skriver felfritt. Om man granskar mitt föregående inlägg så kan man hitta flera fel.

 

[Anders.T]

Vandra ensam, tillsammans

Hallå!
Ett alternativ till ensamvandring är att man har någon med sig, men att man fördenskull inte är alldeles "upp i varandra". Man bestämmer sig för hållpunkter där man sammanstrålar, däremellan vandrar man enligt eget huvud. Lämpligt är att ha varsitt tält och även möjlighet att brassa egen mat. Upplägget gör att man inte känner sig låst av sitt sällskap, men ändå har tillgång till sällskap och trygghet i lämpliga doser.

Frid!
Anders

 

[ruha]

Re: Re: Har ingen erfarenhet av att vara kvinna...

{Och för min del är det så att behovet av att prata med andra minskar ju längre turen varar!}

Stämmer även med min erfarenhet. De första dagarna är det mycket snack och stoj, men ju länge tid man befinner sig i naturen desto mer intryck tar man av den. Redan efter några dagar brukar jag hamna i ett meditativt tillstånd (fjällkoma?) och allt snack känns så futtigt.
Efter en sådan resa brukar jag dock drabbas av socialabstinens och måste prata av mig alla upplevelser med både kända och okända människor. *skrattar*
Gillar att göra toppturer och kammvandringar så därför brukar jag av säkerhetsskäl släpa med mig någon som sällskap.
//p

 

[jamo]

re: frid

om man byter "ensamvandring" mot "att vara singel" och "tält" mot "lägenhet", har du även ett juste recept för det civila livet..

 

[Håkan K]

Jag tycks tillhöra en verklig minoritet, jag är ensamvandrande kvinna.

När jag berättar att jag planerar/har genomfört en ensam fjällvandring blir jag betraktad närmast som galen och får frågor om det verkligen kan vara roligt, om jag törs, och TÄLTAR du etc. Tja, jag vet inte vad jag skulle vara rädd för, att det ska bli åska då möjligen, det tycker jag är lite obehagligt på fjället och svåra vad kanske. Men jag har svårt att tänka mej att bo på något annat sätt än i tält och det finns, som jag ser det, en hel del klara fördelar att gå ensam.

Att vandra ensam ger verkligen fjällvandringen ytterlagare en dimension.

Även män får frågor av typen "men VILL du ta livet av dig?". Jag antar att det mer vanligt att en ensamvandrande kvinna får fler såna frågor än en man. Min erfarenhet är att såna frågor oftast kommer från människor som inte är insatta i ämnet.

Man kan ju ha synpunkter på att vandra ensam, ur säkerhetsaspekt osv, men vettiga såna diskussioner för du knappast men någon som har som grundinställning att "vandrar man ensam (som kvinna), så är man tokig".

/Håkan

 

[Lodis]

F.d. ensamvandrande kvinna

Hej Britt-Marie!
Du är inte konstig på något sätt!!!
Jag är själv en f.d. ensamvandrande kvinna.
Efter min första fjällvandring 1988 (färdledd STF-tur),så var jag fast!

Då hade jag inga vänner eller bekanta som delade intresset, och jag kände att jag MÅSTE vandra.
Så det blev solo-vandringar! Och den längsta jag gjorde var på 13 vandringsdagar.

Första turen gick efter leder, men sen började jag gå utanför leder också.
Det är en underbar naturupplevelse att vandra där ensam och "ta in" naturen med alla sinnen.

Jag lämnade alltid en turbeskrivning hemma, som jag aldrig avvek ifrån. Och så försökte jag undvika vad i möjligaste mån. Jag hade ju inte hunnit vandra så mycket och fått så stor erfarenhet av vadning.

Några negativa minnen var att en del blev "störda" av att en tjej på 20-25 år kunde/vågade ge sig ut själv.
Speciellt minns jag några ur en STF-grupp med bara kvinnor och deras manlige färdledare!
Några av dem satt o kommenterade högt o ljudligt i köket i Alesjaureure, typ "hon måste var lite konstig och udda som vandrar ensam", m.fl. kommentarer.
Och den manlige färdledaren hade en del beska kommentarer om "gå inte vilse", "du tycker väl du är duktig va", m.m.

Men det jag speciellt minns är alla de underbara, fina "fjällrävar", män som kvinnor, som jag träffade på under turerna! Som "tog hand om varandra" genom att tala om för en stugvärd här eller där att den och den förväntades komma till stugan en viss dag, eller talade om för vandrare de mötte att "x" kommer en ½ mil efter och ska vandra den och den vägen.

Man höll helt enkelt koll på och månade om varandra på ett positivt sätt!

Sedan hade jag turen att få introducera en jobbarkompis (och numera bästa väninna!) i fjällvandringens underbara värld!
Och hon blev också "såld" på första turen!
Vi har samma tempo och fungerar perfekt tillsammans under turerna. Vi är rädda om det och är lite egoistiska och släpper inte in någon annan på våra vandringar. Det är så viktigt att det fungerar perfekt.

Även om sambon kan tänka sig att prova på vandring nästa år (efter många års försök till övertalning från min sida!), så kommer jag aldrig att släppa turerna med min bästa fjällvandrar-väninna!

Och om det skulle vara så att väninnan inte kan vandra eller om sambon inte vill - då ger jag mig ut själv!!

Tänkte bara dela med mig av de erfarenheter jag gjort som ensamvandrare!

Så alla ni ensamvandrande tjejer o killar - fortsätt med vandringarna och NJUT!!

Hälsar Anette

PS. Åker mot Sulitelma med omnejd om en vecka och längtar otroligt mycket!! DS.

 

[Malindo]

Re: F.d. ensamvandrande kvinna

Speciellt minns jag några ur en STF-grupp med bara kvinnor och deras manlige färdledare!
Några av dem satt o kommenterade högt o ljudligt i köket i Alesjaureure, typ "hon måste var lite konstig och udda som vandrar ensam", m.fl. kommentarer.
Och den manlige färdledaren hade en del beska kommentarer om "gå inte vilse", "du tycker väl du är duktig va", m.m.

harrejisses.. helt otroligt. Har aldrig hört pá maken.. har á andra sidan aldrig vandrat i de svenska fjállen. Är den där typen av inskránkta och dumdryga fasoner vanliga där?