En eller två stavar?

[pal2]

Jag är en av de få? som förespråkar enkelstav á la Gandalf.

Nix, du är inte ensam. Med våra respektive själfulla stavar inräknat är vi 4... Teleskopstavar har ingen själ.

Mvh
Peter P.

ps. Tror det finns en som heter Orvar också ds.

 

[GustavOh]

Hallå, är det bara jag (vän av ordning) som tänker just på enkelstav i samband med Gunde?
(Han skrämde ju slag på FIS som snabbt som ögat skrev en ny regel som förbjöd enstavsåkning)

Själv skulle jag gärna testa dubbelstav någon gång, men trivs för bra med min smäckra, manshöga björkpinne (med inristade vandringar och årtal) för att riktigt kunna med att byta.
Främsta fördelen jämfört med köpta gåpinnar, är att jag kan reglera längden mitt i steget, genom att helt enkelt hålla längre upp eller ned på skaftet. Svårslaget vid vad på stenar, eller för den delen när man går på spänger.

 

[brigas]

Det går väl lika bra att reglera längden mitt i steget på gåstavar,men håller ju bara på staven istället för handtaget,gör så på skrå och i skravel.
Har inte kontrollrem på staven,utan en vanlig remslinga,lätt ta på och av.

 

[GustavOh]

Det går väl lika bra att reglera längden mitt i steget på gåstavar,men håller ju bara på staven istället för handtaget,gör så på skrå och i skravel.
Har inte kontrollrem på staven,utan en vanlig remslinga,lätt ta på och av.

Lika bra att korta ned staven i steget ja, men betydligt knöligare att förlänga den.

 

[shalin]

Jag har i sommar testat stavar (teleskop), och funnit det fantastiskt praktiskt! Dessvärre funkar det inget vidare att gå med stavar och hund, så i framtiden blir det antingen eller.

 

[ingeback]

Alltid vadarstav i Sarek

Har läst din utförliga analys av 2 vandrartavar. I Sarek är det för min del en rejäl vadarstav, som gäller! I övriga fjällvärlden så går jag gärna med 2 st moderna teleskåpstavar.
Här en episod från en Sarekvandring 1977 då jag definitit inte hade klarat jåkken utan den!

"Jag vadar ut en bit i den brusande jåkken. Det är mödosamt att förflytta sig, men jag fortätter, trots att oddsen är påtagligt emot mig! Når ön, stannar och återhämtar mig, begrundar mitt eget öde.
Trots oddsen fortsätter jag målmedvetet min osäkra vadning. Det iskalla vattnet inbjuder definitivt inte till bad! Efter en mycket mödosam förflyttning, står jag 4-5 meter från etappmålet. Stannar upp, samlar mina tankar. Koncentrera mig på uppgiften, som jag inte borde ha gett mig in på! Att vända, bedömer jag som att skriva på min egen dödsdom! Då återstår, att fortsätta, bära eller brista, tänker jag.

Mycket noggrant undersöker jag botten med den ena foten, medan den andra och vadarstaven känns välförankrad mot botten, åtminstone tror jag det?! Finner en lämplig plats åt den sonderande foten. Ändrar tyngdpunkten, söker med vadarstaven efter ett stabilt läge. Motståndet är kraftigt, det är som köra foten in i en vägg. Forsen vill som både lyfta upp och dra ner mig. Vattnet piskar ihärdigt mina oskyddade händer. Känseln är borta, och förlamningen är på antågande.

Jag känner mig utlämnad, och den ensammaste vandraren i hela världen!
Plötsligt händer det som inte får hända, jag kapsejsar; det iskalla vattnet bokstavligen forsar över mig, jag hinner se mitt liv passerar revy många gånger, medan staven slukas upp av den obarmhärtiga forsen, och jag ser mitt ”tredje ben” försvinna för alltid!

I den omtumlande situationen ser jag bakvatten, strax intill en liten anspråkslös vik.
Lyckas jag bara kasta mig in i bakvattnet, så kommer jag att ha en chans, tänker jag! Krafterna sinar. Nedkylningen av kroppen är på smärtgränsen. Mitt liv hänger på en anspråkslös vik i Sarek, vilket öde!? Med ”Guds hjälp kastar” jag mig in mot viken. Lyckas med konststycket och jag ser djärvbjörksriset på jåkkanten sticka upp. Febrilt krafsar jag uppe på platåkanten efter det värdefulla riset.

Jag lyckas gripa tag i en rejälare risbuske, och jag hoppas att den är förankrad?! Med de ”sista krafterna” lyckas jag kravla mig upp på platån. Rejält omtumlad av äventyret sluter jag mig samman, knäböjer och tackar den som räddade mig från en säker död!
Kamraterna som följt skådespelet från första parkett, är påtagligt skärrade, och de undrar,
”hur i h-e ska vi klara detta!?”

Hänger av mig ryggsäcken och på darrande ben går jag utmed jåkken och undersöker en bättre övergång för kamraterna. Provar några platser innan jag fattar det slutliga beslutet. Slänger över ett rep och instruera hur det ska fästas och var jag tror ska var möjligt att komma över. Med hjälp av en säkerhetslina förankrad bakom en stor sten och fastbunden i vadaren, och med ett avspänt höftbälte lyckas jag lotsa en efter en över den svårvadade jåkken.
Väl över, reser vi ett yttertält, byter till torra kläder, kokar kaffe.
Aldrig tidigare har kaffe och en välförtjänt konjak smakat så otroligt gott, trots att klockan bara var 08.00. Vi njuter av regnet som trummar mot tältduken och av att jåkken inte tog någon av oss! Även om jag personligen var väldigt nära!

Som sagt, i nio fall av tio får fjällvandrare via den hårda vägen lära sig vadningstekniken.
I bland med fatalt resultat. Vadningsövningar under betryggande omständigheter borde vara självklara övningar inför en fjällvandring i Sarek, eller fjällområden där det saknas broar.
Dom kan ju också vara bortspolade av vårfloden!”
Som sagt, man lär sig så länge man lever! Det kanske är en fördel att kunna vada innan man företar sig vandringar inne i Sarek, åtminstone anser jag det"!

Inge i GBG!

 

[avslutad210712]

Lika bra att korta ned staven i steget ja, men betydligt knöligare att förlänga den.

Lika lätt att fölänga staven som att förkorta medans man går. Och jag tycker i alla fall att stavarna skall vara reglerbara i längd för att kunna ändra längd beroende på om jag går uppför, nerför, vadar, går på spång etc. Självklart ändrar man inte längden bara för att det kommer en liten knabbe på några höjdmeter eller en spång på några meter men skall man gå mycket uppför eller där det är väldigt mycket spänger så är det skönt med en lite kortare stav.

Dessutom brukar det vara det argument jag för fram för enkelstaven, dvs att det är snabbt att ändra längden vid behov genom att helt enkelt flytta handen.

 

[Martin Fjäderlätt]

Här en episod från en Sarekvandring 1977 då jag definitit inte hade klarat jåkken utan den!

Jag tycker inte riktigt att det verkar som att du klarade jåkken med den heller. Eller läser jag slarvigt?

 

[ingeback]

Jo, jag klarade jokken. Du måste ha läst fel! Hälsar Inge just hemkommen från en segeltur på bästkusten!

 

[millimeter]

Jo, jag klarade jokken. Du måste ha läst fel! Hälsar Inge just hemkommen från en segeltur på bästkusten!

Så du menar att "klara jåkken" bara innebär att man med nöd och näppe överlevde?

 

[ingeback]

Så du menar att "klara jåkken" bara innebär att man med nöd och näppe överlevde?

Jo, så var det för mig den gången. Det var ett mycket alvarlig tillbud, som blev ett lyckligt slut, vilket framgår av den nedkortade berättelsen. Den gången hade vi otor med vädret, nämligen regn varje dag under 12 dagar, vilket gjorde att bäckarna svämade över och vi hade många svåra vad bakom oss pga av det höga vaattenståden. Sarekturen den gången är den jobbigaste fjällturen jag genomfört sommartid. Även vintertid har jag varit "illa ute" pga av orkanvindar som tvingat mig/oss till att gräva ned mig/oss! Men, det är en annan historia. Kanske jag lägger ut de så småningom på utsidan?
Inge i GBG!