Precis. Och vem är den att bedöma om det kan ske utan olägenhet för trafiken? Naturligtvis, vilket jag skrev, ska man inte ta upp hela vägen; sådant beteende är naturligvis felaktigt. Att "behöva" sakta in och göra en säker omkörning är dock knappast att betrakta som "olägenhet för trafiken". När vi cyklar så lägger vi oss på ett led om vägen t ex smalnar av för att underlätta för trafik, i andra fall ligger vi i två led om vägen är bred och det finns gott om utrymme för omkörning.
Det handlar om att bedöma situationen. Det finns garanterat cyklister som fallerar på detta, men handen på hjärtat; hur många är det av oss som i alla stycken agerar efter lagar och den anda som vägtrafikförordningen förordar när vi kör bil? Alltid håller hastighet? Alltid kör om på säkert sätt och aldrig överskrider hastigheten ens vid omkörning, tar varje högerregel, anpassar hastigheten efter vägbanans beskaffenhet eller andra förhållanden (skolor, viltvarning etc).
När det gäller cykelbanor är det inte heller så glasklart (eller vägren). Man får mycket väl cykla på vägen även om cykelbana finns om man gör bedömningen att det är bättre att cykla på vägen. Det kan ha göra med skicket; här i Norrbotten är cykelbanorna ofta i uselt skick med många tjälskador och mycket rullgrus. De är dessutom inte dimensionerade för de hastigheter man kommer upp i på en landsvägscykel. Körbeteendet att tuta och blåsa förbi alltför nära förekommer dock även på glesa norrländska vägar där man passeras av kanske 1-2 bilar/mil. Jag har svårt att komma ifrån att det är något med cyklingen i sig som triggar detta beteende hos vissa bilister. Kanske har det en rent psykologisk förklaring i det att man betraktar vägar som "bilvägar" och numera i allt större utsträckning måste samsas med cyklister, dvs någon form av territorialitet. Jag vet inte, men när jag sitter oskyddad på en cykel i 30-40 km/h känns det ganska olustigt att bli passerad i 90-100 på nära håll. Det är ett trist och pubertalt sätt att markera någon form av missnöje kan jag tycka.