Den psykiska delen av överevnad.

[Martin Fjäderlätt]

Javisst, men rädsla är inte logisk. Det är ju större risk att bli påkörd på ett övergångsställe än att dö i en flygolycka, men det biter knappast på nån som är flygrädd.

Rädsla har ofta logiska anledningar, och kan bekämpas med logiska metoder - bara man försöker.
Missen de flesta gör är att inte försöka.

Men det är ju också en fråga om inställning. Vissa mår så dåligt av rädslan att de är rädda för att bli rädda för rädslan.
Andra mår så dåligt av rädslan att de ser till att bli av med den. Så har jag fått bukt med min egen höjdrädsla.

Sen har ju jag bara sagt att jag tror sannolikheten är STÖRRE att råka på ett gäng grillande ungdomar än en psykopatisk massmördare.

Helt sant.
Men det är som sagt ändå en risk som är så liten att den är så gott som meningslös. Eller rättare sagt: den risken (minus "grillande") är betydligt mindre i skogen än på andra platser.

Så om man är rädd för att sova ensam i skogen är det bästa botemedlet att sova ensam i skogen.

 

[Duracellkaninen]

Javisst, men rädsla är inte logisk. Det är ju större risk att bli påkörd på ett övergångsställe än att dö i en flygolycka, men det biter knappast på nån som är flygrädd.

Rädsla har ofta logiska anledningar, och kan bekämpas med logiska metoder - bara man försöker.
Missen de flesta gör är att inte försöka.

Rädsla är en känsla, varför den per definition borde vara icke-logisk. Orsaken kan vara logisk, tex hög höjd, men jag tror fortfarande känslan i sig är icke-logisk. Trafiken är logiskt farlig, men jag blir inte känslomässigt rädd för det.

Däremot håller jag helt med om rädsla till stor del går att bekämpa både med logik, kontroll av sinnet och positiva känslor. Det värsta man kan göra är väl att acceptera det rättfärdiga i känslan (se den som opåverkbar) och sedan oroa sig för att det blir värre.

 

[Martin Fjäderlätt]

Rädsla är en känsla, varför den per definition borde vara icke-logisk. Orsaken kan vara logisk, tex hög höjd, men jag tror fortfarande känslan i sig är icke-logisk.

Det var det jag menade: rädslan har logiska orsaker.
Orsak - verkan. Känslor är inte magi och uppstår inte av en slump. Det gäller bara att försöka förstå vad det är som skapar känslan.
Rädslan kan vara "ologisk", men kanske inte "icke-logisk". Det finns alltid en anledning.
Men nu kanske vi halkar in på definitioner och i förlängningen världsuppfattningar

 

[nermander]

Alla som har fobi för t.ex spindlar eller ormar, eller cellskräck eller liknande håller nog inte riktigt med om att det är så lätt att bli av med rädslan.

Det beror också väldigt mycket på i vilket sammanhang rädslan dyker upp. Jag har inga som helst problem om det kommer en spindel krypande på marken när jag sitter och äter. Kan utan problem ta upp den och kasta bort den. Men om jag ligger i sovsäcken och vaknar av spindeln i ansiktet så blir reaktionen inte likadan.

Och det är samma sak när jag ligger i tältet. När jag ligger och ska somna är det sällan några problem, men vaknar jag mitt i natten så är känslan helt annorlunda. Och i och med att jag är gravt hörselskadad så hör jag ju sällan vad det är som eventuellt låter utanför. Jag hör bara ATT nåt låter. Fast det behöver inte ens vara nåt som låter, det kan vara mitt tinnitius som låter som om nån står bredvid tältet och pratar.

 

[Martin Fjäderlätt]

Att inte vara rädd för rädslan

Alla som har fobi för t.ex spindlar eller ormar, eller cellskräck eller liknande håller nog inte riktigt med om att det är så lätt att bli av med rädslan.
Det beror också väldigt mycket på i vilket sammanhang rädslan dyker upp

Jag hävdar inte att det är lätt, men jag hävdar att det går om man verkligen försöker.
Och om man handikappas av sin rädsla har man kanske även ett ansvar gentemot sig själv att försöka.

Och det är just genom det kontrollerade sammanhanget som man kan lindra sin fobi.

Jag vet inte om jag är ett sjukligt specialfall, men för mig är det ett ypperligt sätt att möta mörkrädsla genom att vara ensam i en kolmörk skog, eller möta höjdrädslan genom att stå vid ett stup.
Klart jag blir rädd, men jag är inte rädd för rädslan.

Det kanske är steg ett - att inte vara rädd för rädslan

 

[norpan_]

It´s all in youre head!! Rädlsa för något som inte är farligt. Frågan är bara om man själv klarar styra upp det där inne i huvudknoppen.

/mattias

 

[Duracellkaninen]

Vore det lätt att bearbeta rädslor/fobier, så skulle inga vuxna vara rädda. Det var väl någon klok som sade något i stil med att "bara dårar saknar rädsla - en modig (man) är rädd men kan kontrollera rädslan ".

Har man ett handikapp (hörselskada/synskada) blir det naturligtvis värre för då är det ju svårt att avgöra vad det är. Alltså måste man ju räkna med att det kan vara något farligt tills dess man tagit reda på motsatsen för att inte varningen om faran skall komma för sent.

Vem av oss seende tycker att det är modigt att gå ensam en kilometer till butiken för att handla? Men är du blind, så är det verkligen just det.

 

[sommar07]

Blev väldigt glad när jag hittade den här tråden och har med stort intresse läst den. Jag är nämligen väldigt rädd för att sova ensam ute. Särskilt i ett tält där jag inte har uppsikt över min omgivning. Jag vet inte om jag har sett för många skräckfilmer, men det är scenarier från dessa som kommer upp när jag ser mig själv tillbringa en natt ensam i skogen

Hur som helst; mitt problem är lite att jag inte känner direkt några som vill vara ute i naturen så mycket som jag vill, och på det här sättet. Och jag vill inte låta det hindra mig från att bege mig ut, ÄVEN om 'delad glädje är dubbel glädje' osv. En del som jag känner vill ut ibland, men sällan. Jag vill börja vara ute så mycket som möjligt.

Jag tror också väldigt starkt på att gå emot rädslor genom att konfrontera dem. Jag vet att det är hemskt i början, men att det klingar av mer och mer när man går emot något man är rädd för. Det är helt klart värst i början.
Funderar nu i första hand på att sova i någon skog på gångavstånd till där jag bor, bara som träning liksom. Innan jag ger mig ut på 'riktigt' i någon vandringsled. Är också mest rädd för människor som enligt mig är det mest skrämmande som finns ibland , men även naturen som med stark kyla osv skrämmer skiten ur mig . Men det är ju så härligt att vara ute i naturen att det bara måste gå!!

Någon som varit livrädd men gjort det ändå? (Nu menar jag verkligen livrädd

 

[seobserver]

Nja det hela med naturvistelser i sällskap och ensam handlar ju ett mindre avbrott i vardagslunken. Själv har jag en massa positivt att komma tillbaka till, men gläder mig åt det jag upplever ute, oftast.
Jag har blivit livrädd ett par gånger ute, därför att det var livsfarligt, men det hade jag inte tid att tänka på då utan chockfrossan kom efteråt när det var ofarligt igen, jämför gärna med björnfrossa. Jag tror det är rätt lika.
Inför halvvådliga övningar har jag oftast varit så tränad att det var så mycket som sysselsatte mig att jag inte funderade på riskerna förrän efteråt, dumt måhända men mänskligt och då hade det ju redan gått bra!
Är man mörkrädd bör man nog inte se på skräckfilmer, till att börja med, men betänk att när man gör film står det oftast 20-40 personer bakom kamrans räckvidd, efter scenen blir det the och smörgås...Boris Karloff fick ha papperspåse över huvudet för att inte skrämma flickorna på kantinen.
Verkliga faror går över snabbt. Någon kör på fel väghalva.... Man möter den vänlige man som gjort det som T Quick beskylls för...Antingen väjer man och förändrar oddsen eller oxså går det åt hel-ki... Det gäller nog det mesta, min far hade en flygarkolega som överlevde slaget om Storbrittannien, hans värsta upplevelse var att han glömt strykjänet på hemma! Påstod han med typisk engelsk understatment...frid över hans minne!
Det är bara att gå ut och sussa i skogen, så länge du inte har tänt ljuset hittar ingen dig!
//J

 

[mipert]

Jag har sovit ute ensam vid ett flertal tillfällen, aldrig längre än två nätter dock.

Det som är jobbigt för psyket är inte oron för faror i form av vilda djur eller missdådare, det som är jobbigt är sådant som att man går och kissar mitt i natten -i kolmörker- och på vägen tillbaka går man rakt in i hängmattan (som man trodde var två meter längre bort).

Man har ingen att snacka bort dumheter man gjort med, om man tappar kniven på en sten ute med en annan kan man säga: ”Sa-t-an vad klantigt, såg du? Och den andra säger: ”Du, det där var inte århundradets smartaste handling direkt”. Är man själv känner man sig bara dum och kan inte avlasta pinsamheten på någon annan.

Jag brukar alltid tänka (när jag är i en miljö som jag inte är hemtam i, kolmörker i en park eller ensam på en arbetsplats med fyra våningar) att ”det enda farliga som rör sig här i mörkret är jag” occh att ”mörkret är ett skydd, inte ett hot”.

 

[seobserver]

Eftersom du skall byta lägerplats varje dygn så bör din kissplan bestå i gå upp vid fotändan av liggunderlaget, gå tre steg till vänster kissa! Innan du lägger dig röjer du vägen och provgår med stängda ögon! Gör om det tills du hamnar rätt, gå tillbaka med stängda ögon och hitta liggundlaget. Somna om!
För att inte tappa kniven på en sten som någon klant här skrev, skall du ha fångrem och kniven bär du i snöre runt halsen innanför skjortan. Då kan du inte tappa den på någon sten eller förlora den vid ett vad!
Den förberedde genomför det och den oförberedde ängslas! Om du satsar på att bli en doer, så blir du det. Ut och sussa i skogen!
//J

 

[sommar07]

Jag brukar alltid tänka (när jag är i en miljö som jag inte är hemtam i, kolmörker i en park eller ensam på en arbetsplats med fyra våningar) att ”det enda farliga som rör sig här i mörkret är jag” occh att ”mörkret är ett skydd, inte ett hot”.

Jag gillar tanken 'mörkret är ett skydd' vid ett eventuellt insomnande.

Jag är inte mörkrädd, men jag tror många med mig tycker det är skillnad på att bara vistas i mörker och att tillbringa en natt utomhus ensam.