Den psykiska delen av överevnad.

[wima]

Isande rädsla

Turer själv har jag aldrig gjort. Däremot gör jag dagligen skogspromenader i en till en viss del tät och mörk lövskog, även sent på kvällarna och ibland även nattetid. Ficklampan används bara när jag behöver städa efter hundarna. Det kan alltså vara rejält mörkt. Två gånger har det hänt att jag blivit 'fyskiskt' rädd. Dvs ett ljud eller en rörelse har skrämt mig på ett sådant sätt att blodet isat sig. Under loppaet av en tiondels sekund hinner förmodligen kroppen kasta ut en väldans massa signalsubstanser och adrenalin. Det är en ganska intresant känlsla och första gången blev jag rejält kallsvettig efteråt.

Det var aldrig någon riktig fara som utlöste dessa reaktionenr utan oväntat ljud eller rörelse. Förmodligen hundarna som trampat på en kvist eller liknande.

Jag kan tänka mig att jag i yngre år hade reagerat annorlunda och starkare efteråt efter en sådan issituation. Sinnet kan spela dig många spratt.

Jag har aldrig mött någon i skogen vid mina sena mörka promenader. Jag utår från att den som möter mig blir mera rädd än jag då en mansfigur mer eller mindre ljudlöst glider ut ur skuggorna åtföljd av fyra varglikanande varelser.

 

[tiddelipom]

Jag paddlar ganska ofta ensam. Allt från tvådagarsturer till veckoturer, eller mer. Jag kan inte säga om det är bättre att var ute ensam eller tillsammans med andra. Det är helt enkelt två olika sätt att uppleva turen ... båda bra.

Jag skräms inte alls av ensamheten eller känner mig stressad av den. Däremot har jag upplevt hur ensamturerna har påverkat mina tankar. Första dagen är det oftast tankar som är mer prestationsinriktade och inriktad på att komma till en viss plats och även til en viss tid. Andra dagen avtar det och ett lugn infinner sig och jag låter allt mer saker få ta den tid det tar. Tredje dagen blir färden och glädjen med att vara just där och just då mer ett självändamål och anpassningen till detta och inte så mycket planering om att komma till ett visst ställe, inträder. Tankarna börjar röra sig friare och jag lever betydligt mycket mer "här och nu". Ytterligare dagar förstärks detta och jag för allt oftare en tanke-dialog med mig själv om saker omkring mig eller omkring tankar som dyker upp. Jag upplever allt mycket tydligare ... lite av en paradox är det att det är just vid dessa tillfällen som jag ibland skulle vilja ha någon att dela dessa intensiva ensamupplevelser med. Kanske är det just det som ibland kan kännas lite svårt med ensamturer ... att få så oerhörda upplevelser men inte ha någon att dela dem med. Att bara berätta om dem blir lite som att visa intetsägande semesterbilder som ger mycket egna minnen för någon som inte har varit där.

Ensamheten är inget farligt. Jag har oftast betydligt större säkerhetsmarginal i det jag gör när jag är ensam. Testa att ge dig ut någon enstaka övernattning och känn dig för. Ta bara i så mycket att du fortfarande känner dig trygg även om det kan innebära att tänja lite lagom på gränserna eller vanorna. Det ger lätt mersmak.

Kanske bör jag tillägga att jag också gärna ger mig ut på skidor, vandring eller paddling tillsammans med andra och njuter mycket av just att göra saker tillsammans och att dela upplevelser. Men det är något annat.

 

[elina42]

Tankar på psykopater eller annat läskigt tror jag mest dyker upp i nåt slags hypotetiskt läge.

_Tankar_ på psykopater kan dyka upp när som helst! Inte bara i hypotetiska lägen. Människor är nog det jag konstigt nog är mest rädd för.

Har själv bara gjort en ensamövernattning i tält, som jag är mycket stolt över då jag kan vara rätt mörkrädd. Fick en riktig adrenalinkick då en grävling bestämde sig för att springa rakt mot mitt läger när skymningen sänkt sig och elden nästan brunnit ut.

Men jag tror det mest handlar om vana, när jag började frilufsa kunde jag blir rädd rätt ofta även om jag hade sällskap, men ju mer man är ute ju mindre skrämmande är naturen.

Det är bara ut och öva som gäller!

 

[CEN]

Ett litet förslag bara; om du inte ger dig ut förrän i vår - sov under tarp/presenning/bar himmel i stället för i tält. Åtminstone jag kan bli hysteriskt mörkrädd ensam i tält fast jag inte är det annars, kombinationen av att inte se vad som låter och samtidigt vara instängd har den effekten. Under bar himmel är det bara en vanlig skog och en vanlig grävling...

 

[Martin Fjäderlätt]

För mig kan en solo-natt i skogen vara en otroligt givande naturupplevelse som laddar batterierna i flera veckor.

Är man rädd för galningar bör man väl vara medveten om ett par saker:

• Chansen är nära 100 % att den enda galningen därute i den mörka skogen är du själv. De få galningar som finns har ingen anledning att ströva omkring i en becksvart skog.

• Den plats där du är mest utsatt för galningar är ditt hem, och den farligaste galningen är statistiskt sett din respektive. Så sängen därhemma är en otrygg plats. Sov hellre under en gran.

• Resan till skogen, och eventuella förberedelser i hemmet är det farligaste. Undvik dem därför helt.

 

[avslutatmedlemskap1004]

Det finns bara ett sätt att ta reda på´t, och det är att pröva.

 

[majjen]

Jag skräms inte alls av ensamheten eller känner mig stressad av den. Däremot har jag upplevt hur ensamturerna har påverkat mina tankar. Första dagen är det oftast tankar som är mer prestationsinriktade och inriktad på att komma till en viss plats och även til en viss tid. Andra dagen avtar det och ett lugn infinner sig och jag låter allt mer saker få ta den tid det tar. Tredje dagen blir färden och glädjen med att vara just där och just då mer ett självändamål och anpassningen till detta och inte så mycket planering om att komma till ett visst ställe, inträder. Tankarna börjar röra sig friare och jag lever betydligt mycket mer "här och nu". Ytterligare dagar förstärks detta och jag för allt oftare en tanke-dialog med mig själv om saker omkring mig eller omkring tankar som dyker upp. Jag upplever allt mycket tydligare ... lite av en paradox är det att det är just vid dessa tillfällen som jag ibland skulle vilja ha någon att dela dessa intensiva ensamupplevelser med. Kanske är det just det som ibland kan kännas lite svårt med ensamturer ... att få så oerhörda upplevelser men inte ha någon att dela dem med. Att bara berätta om dem blir lite som att visa intetsägande semesterbilder som ger mycket egna minnen för någon som inte har varit där.

Perfekt beskrivet Tiddelipom!

HåkanF

 

[nermander]

• Chansen är nära 100 % att den enda galningen därute i den mörka skogen är du själv. De få galningar som finns har ingen anledning att ströva omkring i en becksvart skog.

Det beror ju lite på var man befinner sig. Är man långt från civilisationen så. Det jag känner mig mest rädd för är inte en ensam psykopatisk massmödare i skogen utan ett ungdomsgäng som har grillfest i närheten och tycker det är kul att trakassera en ensam vandrare. Men då är jag ju som sagt var inte ute så långt från civilisationen utan det handlar ju om att vandra längs vandringsleder (Upplandsleden t.ex.).

Hundägare och joggare kan dessutom dyka upp ganska tidigt på morgnarna medans man fortfarande sover och då kan man bli lite överraskad när man kryper ur tältet för att slå en morgonpink och det kommer en hund framrusande.

Men som sagt var, det där handlar ju mest om rädsla och obehag, risken för att det verkligen händer är ju väldigt liten. Men vi människor tänker inte alltid rationellt när vi är rädda.

 

[Martin Fjäderlätt]

Det jag känner mig mest rädd för är inte en ensam psykopatisk massmödare i skogen utan ett ungdomsgäng som har grillfest i närheten och tycker det är kul att trakassera en ensam vandrare.

Tror du verkligen att ungdomsgäng går ut en enda meter i en kolsvart skog?
Det gör inte jag. De håller sig vid sin lägereld av gamla bänkar, där de har ljus.
Jag har sovit "under träd" några hundra meter från Bagarmossens T-bana, och alltid känt mig bra mycket säkrare än till exempel inuti T-banan.

 

[avslutatmedlemskap1004]

Jag har sovit "under träd" några hundra meter från Bagarmossens T-bana

Ett synnerligen märkvärdigt uttalande. Kan du utveckla omständigheterna?

 

[nermander]

Tror du verkligen att ungdomsgäng går ut en enda meter i en kolsvart skog?

Hur menar du annars att alla tomma ölburkar, flinta-stekförpackningar, engångsgrillar och sånt hamnat vid grillplatsen jag gick förbi strax innan jag slog läger?

Som jag skrev beror det väldigt mycket på var man befinner sig och när. När jag övernattar 10 meter från Upplandsleden, 200 m från länsväg 291 och 200 meter från ett fast vindskydd i början av juli så känner jag mig inte direkt som "ute i en kolsvart skog". Särskilt inte när det ligger en vattenskidklubb 1,5 km längre fram.

 

[Mezzner]

Tror du verkligen att ungdomsgäng går ut en enda meter i en kolsvart skog?

Hur menar du annars att alla tomma ölburkar, flinta-stekförpackningar, engångsgrillar och sånt hamnat vid grillplatsen jag gick förbi strax innan jag slog läger?

Dessvärre finns det nog puckon i alla åldrar.
Och i de flesta kategorier.
Men visst är det tråkigt.