Den psykiska delen av överevnad.

[Lischke]

Hej!

Jag funderar på att dra ut på en enkel och inte alltför krävande hajk, för att testa hur det är att vara ensam, jag har nämligen aldrig sovit ute ensam.
Jag kommer inte att bli rädd för ljud och sånt. Men jag vill ändå testa hur det känns att vara ensam. Har ni några erfarenheter av hur det är att genomföra själv? har ni märkt av några stora skillnader gentemot att vara t.ex. 2 personer?
Jag skall testa på enkelt friluftsliv, sk bushcraft under vandringen.Och genomför den i vår. Tills dess måste jag också köpa lite utrustning som annars min hajkkamrat haft med sig. Det enda negativa jag kommit på hittils. men samtidigt ska det bli kul att skaffa lite egna prylar, och optimera min utrustning när jag har något att jämföra med.

Tack för ev. svar!

MVH
Carl
[Ändrat av Lischke 2006-01-25 kl 22:42]

 

[Ace 374]

Ensamhet!!!

Ja du, knepiga frågor du har....men ang ljud mm. så minns jag en natt för några år sedan under en vinternatt när jag låg och sov i tältet hur jag vaknade av en rejäl smäll precis bredvid mig...och jag blev lite byxis kan jag lugnt erkänna...ja vad var det som small då ??? jo träden !! dom gör det när kvicksilvret kryper ner mot -20 men annars så är det ju rätt så mysigt med lite ensamhet....prova. (och du qvicken sitter ju inne så han behöver du inte oroa dig för)// Pär

 

[gundj]

Re: Ensamhet!!!

(och du qvicken sitter ju inne så han behöver du inte oroa dig för)// Pär

Räkna inte med det, det var ju en artikel i "dagens sanning" AB att han var ute o fjällvandrade o sâ lite nu och dâ
Men oroa dig inte Carl

 

[avslutad210712]

Re: Re: Ensamhet!!!

(och du qvicken sitter ju inne så han behöver du inte oroa dig för)// Pär

Räkna inte med det, det var ju en artikel i "dagens sanning" AB att han var ute o fjällvandrade o sâ lite nu och dâ
Men oroa dig inte Carl

För övrigt är inte alla riktigt övertygade om att Quicken begått alla brott han erkänt så kanske någon annan går lös därute.

*sådär - snabbaste trådurspårningen någonsin *

 

[nermander]

Jag har varit ute "ensam" en hel del och det enda jag kan tycka är lite obehagligt ibland är när man ligger i tältet och inte ser vad som finns utanför.

Och kanske lite grann när de dyker upp folk mitt ute i ingenstans.


Men annars tycker jag att den viktigaste psykiska delen av överlevnad är att kunna känna "det här har jag gjort förr". Därför gillar jag att ta småturer ut i skogen, räcker med några timmar, och liksom "låtsas" att man skulle behöva övernatta där i skogen. Leta efter vatten, skydd, kanske göra upp en eld med sin jukkassticka eller nåt sånt. Då gör det ju inget om man misslyckas, och sen kan man gå hem och fundera över vad som gick bra och inte och sen försöka klara sig bättre nästa gång.

Att, som en del gör, ge sig ut en hel helg med minimalt med utrustning, utan att ha provat innan är bara dumt. Men jag tolkade dig som att du bara ska prova på ensamheten och ha ordentlig utrustning med dig?

 

[Mezzner]

Tankar på psykopater eller annat läskigt tror jag mest dyker upp i nåt slags hypotetiskt läge.

När man väl är ute i skogen finns det annat att tänka på och naturen ger nog lite trygghet snarare än tvärtom.

Möjligen kan det hela vara en vanesak, i så fall kanske det känns lite ensamt till en början ifall du "aldrig" gör saker ensam. Med minsta lilla vana så känns det åtminstone inte påfrestande.
Ibland är det skönt och man är mer fokuserad OCH avslappnad när man är ensam, men samtidigt kan det väl ha ett mervärde att dela speciella upplevelser med någon.

Hm, både ensamtripper och sällskapsturer är väl berättigade och har sina förtjänster, men jag skulle personligen inte säga att ensamheten är mentalt påfrestande.

 

[hhhh]

Har ofta gjort veckoturer i den finska skärgården vintertid ensam på skidor. Ibland känner man sig som om man skulle leva i en sagovärld och önskar att färden aldrig skulle sluta. Att sätta upp tältet ute på en isvidd utan land i sikte åt något håll en månljus natt är för mig är helt underbart. Skidar man på natten mot en ensam mörk ö där vinden lätt susar i träden kan jag också uppleva en lätt kuslighet som inte alls känns skrämmande. Skulle en isprinsessa sitta och vänta på stranden skulle jag inte alls bli förvånad…...(dom finns självklart inte i den svenska skärgården).
koivu

 

[StefanN]

Har ofta gjort veckoturer i den finska skärgården vintertid ensam på skidor. Ibland känner man sig som om man skulle leva i en sagovärld och önskar att färden aldrig skulle sluta. Att sätta upp tältet ute på en isvidd utan land i sikte åt något håll en månljus natt är för mig är helt underbart. Skidar man på natten mot en ensam mörk ö där vinden lätt susar i träden kan jag också uppleva en lätt kuslighet som inte alls känns skrämmande. Skulle en isprinsessa sitta och vänta på stranden skulle jag inte alls bli förvånad…...(dom finns självklart inte i den svenska skärgården).
koivu

Helt sant. Bristen på isprinsessor i den svenska skärgården är understundom direkt störande.

För övrigt finner jag själv ensamfärder överskattade och sysslar, efter att ha provat lite, inte längre med sådant. Upplevelsen blir liksom, för min del, djupare om man delar den med någon. Men detta är naturligtvis helt och hållet en personlig fråga, och det enda vettiga rådet är väl att prova och se hur det känns. Lycka till!

S

 

[thureb]

Många trivs på ensamturer.

Det finns en hel del trådar om ensamturer här på Utsidan med intressant läsning. Läs t ex denna http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=34517

Prova i liten skala. Trivs du med det kanske det blir din melodi framöver. Trivs du inte så har du lärt dig något inför framtiden.

Thure

 

[hobbes]

Jag skall testa på enkelt friluftsliv, sk bushcraft under vandringen.Och genomför den i vår. Tills dess måste jag också köpa lite utrustning som annars min hajkkamrat haft med sig.

Det är litesvårt att förstå vad du menar här.
menar du enkelt som i jag går på färdiga stigar och hämtar vatten i ica butiken och mat på pizzerian, och mumsar i mig lite harsyra mm eller menar du enkelt som i jag går bort från alla människor och försöker klara mig på vad jag har med mig i mina fickor ?
Det är ju två ytterligheter av samma scenario och betydelsen av enkel.

När det gäller den psykologiska effekten som sådant av att vara ensam så kommer den ju inte vara i närheten av ett överlevnads scenario med tanke på följande:
1 du har själv valt det
2 du kan avbryta när du vill
3 tidsmängden är inte stor
4 "ingenting dåligt har hänt"
men om du bara vill veta hur du reagerar på de olika ljuden osv när du är själv så fungerar ju det.

oavsett så får jag önska dig lycka till.

 

[majjen]

Min vandringsbeskrivning nedan beskriver två nästan identiska vandringar i Abiskotrakten. Den första av dem var min första ensamvandring - men absolut inte den sista. Trots att förutsättningarna var väldigt lika vädermässigt så blev det två helt olika vandringar - båda med sin tjusning. Jag njöt obeskrivligt av ensamheten. På en hel vecka samtalade jag med två personer (de två jag såg). I övrigt hade jag sällskap av en underbar pocketbok. Jag kommer inte ihåg titeln just nu, men det var Naipauls bok om sin flytt från Västindien och sin vistelse på en gård i England. Egentligen ingen direkt handling, men ett underbart språk. Ensamheten förstärkte njutningen - tankarna flöt obehindrat.
Andra fördelar var t ex att jag inte behövde ta hänsyn till någon annan. Det låter kanske lite konstigt. ATT ta hänsyn till en medvandrare kan ju också betraktas som något positivt och visst är delad glädje dubbel glädje. Delvis handlade det säkert om nyhetens behag.
Hur som helst: Själva vandrandet gick mycket lättare. Jag upptäckte att jag höll ett mycket jämnare tempo med betydligt färre raster.
Det där med rädslor då...? Det enda jag var lite rädd för var OM det skulle hända mig något. Jag vandrade delvis i helt obanad terräng med mycket få vandrare och klipphällar kan ju vara såphala.
Jag berättade här ovanför att jag bara talade med två personer under vandringen, men det blev en del "talande" till mig själv också, speciellt när jag halkade till eller snubblade för att jag inte sett mig för ordentligt. Då fick jag mig en radda svordomar och tillsägelser om större uppmärksamhet.

HåkanF

http://www.utsidan.se/ddb/vandring/artiklar/972.htm

 

[Duracellkaninen]

Många som är lugna när de är två kan reagera en del när de blir ensamma. Det är ju ingen tillfällighet att militären envisas med att vara två jämnt. Det torde dock inte vara något stort problem.

Är du ute ensam ett längre tag, så kommer du dock att märka att du är van vid att ha folk i närheten (även om du är lite av ensamvarg hemma). Skaffa en kompis - solen, månen eller något annat att prata med. Räkna med att vara väldans pratsam när du träffar folk och att tycka att folksamlingar (mer än sådär 4 personer) är obehagliga.

Den andra punkten när det spelar roll om du är ensam är om något inträffar. Det är inte så lätt att vara lugn och tänka klart när ingen ens kan ge en hjälpande hand - och det du behöver är en ambulans till närmsta sjukhus.