Manhattan runt (iaf downtown...)
Fastnade i telefon under morgonen varför min morgonlöpning blev en förmiddagsdito, vilket gjorde det lite svårt att bestämma om det var dags för en långkörare eller ett hårt pass. Den tilltagande värmen och musiken i mina öron avgjorde till det senares fördel:
Snirklade mig från min bostad på Brooklyn Heights upp mot Brooklynbron där jag jagade en vacker kvinna uppför trapporna.
Winnerbäck live ("...och det ser lite ut som den där natten när ladan brann, om du minns? Men det var länge sen, ja det var evigheter sen nånting brann, i alla fall nära mig") avlöstes av
Lisa Ekdahl, vid låten "Vraket" började brons träplankor luta nedåt igen. Jag kände mig urstark och hade hela Manhattan framför mig.
"...för nu ska du säga följ nu med mig
nu ska du säga ta min hand
säg att du begriper du förstår och allt det där
säg att du har känt precis såhär ibland
säg att du har känt såhär ibland..."
Nånstans när Timo Räisänen började ösa ("...Were we still kissing when you knew that we were through?") trixade jag mig ned från bron med sikte på WTC där det förstås var fullt med turister (hej, för det är ju inte jag...) vilket sänkte hastigheten lite (till vilket Johnny Cash med "walk the line" även bidrog). När jag nådde Hudson River Park (söder om Holland Tunnel) var The Smiths i full gång med "The queen is dead", samtidigt som densiteten löpare och cyklister tilltog. Gjorde mitt bästa för att inte bli omsprungen, låg nånstans kring 165-170 BPM hela tiden.
"...So, I broke into the palace
With a sponge and a rusty spanner
She said : "Eh, I know you, and you cannot sing"
I said : "That's nothing - you should hear me play piano"
...life is very long, when you're lonely...
(Morrissey är tamejfan ett geni).
Parken upp längs Lower West Side är sgs en enda rak och helt plan asfaltbana, så man kan verkligen se hur långt fram man ska. Man passerar Pier 40, Pier 42, 45, 46, 49 etc och då är det bra att höra W-bäck säga (på en liveinspelning från P3):
"Han står här upprätt med ytan vid halsen
Han har nåt att sträva emot
Det är visst nån som är tillbaka
...Och det är svårt att säga mer än så "
och sen, (just när jag sliter av mig tröjan eftersom jag sett en annan som körde barbacka), från "Kom ihåg mig då" (som var mitt mantra (fast det var den långsamma liveversionen) under BAMM06, andra dagen):
"...När vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen...
...När våren öppnar sina dörrar
och du tar den långa vägen hem
Och sitter på ute serveringen där vi satt igen...
...När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då"
Nånstans efter Bloomfield st. hittade jag en drickaautomat, tog en Gatorade (jag vet att de är svinlöjliga, men ska man ändå pröjsa tio spänn för något att dricka kan det lika gott vara salt i det (vilket f ö är en slogan som kan få gälla på krogen oxå)).
Fortsatte under de enorma byggställningarna innan Chelsea Parks, började lite oroligt leta efter en väg tillbaka österut, där jag ju hör hemma (men jag undvek den injudande skylten som utlovade "Meat Market", hmmm...). Ungefär här sjunger Timo Räisänen "Don't give up, it's just the weight of the world. When your heart is heavy I will lift it for you". Men han gör det inte förrän nästa låt på min spelare, med ursinnet och texten
"...I just can't get him off my back.
And he says it is going to be a ball, I hate that fucker most of all.
Hey Charlie, go to hell!"
Tar österut på 23rd st., passerar en drös asiatiska restauranger, samt ett något mer queer kvarter eftersom flera samkönade par (ffa män) där gick hand i hand, och även en stor reklamskylt med nåt slags homoerotik, mer naken än vad som brukar vara lovligt i reklam här. Så, jag behöll t-shirten i handen för att smälta in och dammade på efter förmåga, trots att de täta trafikljusen tvingade mig att stanna stupikvarten. Man passerar ju 10th Ave, 9th Ave, 8th Ave, 7th Ave, Avenue of the Americans etc etc, ni fattar.
Efter Madison Square Park och Broadway började jag skymta vattnet igen (vilket var bra, jag var rätt seg efter ca 40 min hård löpning), och så nådde jag promenad/cykelstråket nere vid East River. Winnerbäck hade avverkat "Stockholm" ("...det stinker från en pissoar...") och när jag nådde vattnet påminde han mig om det senaste 1.5 året med "Innan mörkret faller":
"...men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
Jag ångrar inga steg vid din sida
Jag vattnar dina växter än
...Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
Jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en till morgonen kommer."
Det är huvudskälet till att inte skriva texter själv; någon annan har redan gjort det bättre.
Nu kunde iofs inte ens Winnerbäck ge kraft tillbaka i benen, och jag började plågsamt inse hur långt det var kvar till B'lyn Bridge. "Parken" på denna sida Manhattan är ganska lik den på andra sidan: ett evighetslångt promenadstråk kantat av slitna hus, uteliggare, strandfiskare och olika märkliga lukter, alla inte helt oangenäma. Och en massa löpare, vilket behövdes som sporre. Räisänens "Fear no darkness, promised child" fick mig på humör, och jag slet mig förbi (meter för meter, som i På västfronten intet nytt) ett par-tre löpare till. Lite inslag av lera efter de senaste dygnens häftiga regn la i alla fall en liten twist till löpningen. José Gonzalez version av "The ghost of Tom Joad" (som ju är bra både live med Bruce Springsteen, samt med Rage Against The Machine) försatte mig i rätt humör för att börja se alla sopsäckar, gatuförsäljare och de som bär sitt liv i en barnvagn.
"Wherever there's somebody fightin' for a place to stand
Or decent job or a helpin' hand
Wherever somebody's strugglin' to be free
Look in their eyes Mom you'll see me."
Sen kom en ny favorit, Winnerbäcks
Tätort på en slätt. Tog ut ackorden samma kväll jag hörde den:
"Det finns en tätort på en slätt...
...och om du reser dit i vår,
säg att jag gärna kommer åter. Ifall allting är förlåtet, Att man blir klokare med åren.
...Men jag lämnar dig allt. Man kunde låta tiden vara
Det känns som andra sidan jorden. Du kanske hade alla svaren
Jag har kämpat med en dröm. Jag ville inga brustna hjärtan
Inga slitningar i blodet. Jag ville hitta Söndermarken.
Om jag kommer dit igen
Har du en plats där jag kan vila
Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån"
Efter den ångade Morrissey på med
"Bigmouth strikes again" som går i ett lagom hetsigt 16/16-tempo. En smygande huvudvärk varnade mig att vätske- och saltnivån började bli kritisk. Fortfarande kring 20-nånting grader och väldigt hög luftfuktighet. Räisänen avlöste Winnerbäck som avlöste Räisänen igen, bl a med den upplyftande texten till "Solen i ögonen"
"Vi är änglar med blickarna högt i det blå, Vi är dom som förlorar men jublar ändå
Vi är dom som kan skratta åt allt med varann, vi är dom som kan gråta när ingen ser på"
Sen kom iofs Morrissey med en
mindre upplyftande (men väl analyserad) text som jag halvt tappade bort medan jag letade efter uppfarten till Brooklynbron, vilket inte var det lättaste (USA är ju byggt för bilar, inte för människor). There is a light that never goes out inleds med raderna:
"Take me out tonight
Where there's music and there's people
And they're young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I haven't got one
Anymore"
Han är ett geni, det tål att sägas igen. När jag nådde bron som från detta håll naturligtvis börjar med en 5-700m lång slakmota nedför vilken jag sprungit med briljant hållning en dryg timme tidigare, körde Anna Ternheim sina båda "Me and you" och "I say no". Tar ett par rader från den otroligt vackra promotion-skivan som fanns på nätet innan hon släppte sitt första album:
"He better be someone special, He better be devoted just like you
It better be for real this time, Oh I know, it always was with you
...
She better be someone special, She better be more in love than me
And if I was your brightest hour, she is now, as far as I can see."
Där nånstans började det regna vilket var väldigt välkommet, även om alla stackars söndagsflanörer fick lida. De andra löparna såg inte heller värst besvärade ut, ssk inte de som hade motlut när jag lämnade bron i nedförsbacke. Ryskan Regina Spektor fick avsluta med
"Better" och texten
"If I kiss you where it's sore, will it feel better? If I kiss you where it's sore, will you feel anything at all?"
Passande, inte sant? Just då hade det inte spelat nån roll vem som kysst mina smärtande ben. Kom ned från bron och sneddade genom parken, på vägen passerade jag en byggställning och med ett sista ryck av ambition körde jag 3x10 chins. Har ni tänkt på hur svårt det är att hitta nåt slags ställningar i Sverige att köra chins i? En liten flicka stannade och tittade storögt och sa "Look, Mummy!" innan mummy drog henne med sig. Barn ska inte titta på skalliga barbröstade karlar som gör uppdrag i en byggnadsställning. Den tjejen går det aldrig väl, hon slutar som konstnär/lesbisk/demokrat en vacker dag, sanna mina ord.
Så, med andra ord kan man säga att dagens aktivitet var 1:28 löpning med 162 i snittpuls, samt 3x10 uppdrag i stång. Har druckit kopiöst men är sjukt torr. Ute faller regn i skurar. Måste dricka mer.
Ha det hemma i Sverige!
/A.
