Kommer in sent i diskussionen, eftersom jag inte tycker att listfräsning generellt är mödan värt i ett kajakbygge, men det har efterhand kommit upp en del synpunkter som jag gärna vill kommentera.
Min invändning mot fräsning i amatörsammanhang är att det är svårt att få tillräcklig precision på de färdiga ribborna och att det är mycket svårt att hitta en virkeskvalitet där man har någon nytta av frästa ribbor. En avvikelse på en tiondels millimeter i det frästa spåret pressar isär fogen så att resultatet blir sämre än om man använder raksågade ribbor. Grankvistar är mycket hårda – när kutterstålet träffar kvisten i hög fart händer det då och då att ribbor splittras. För mig finns det bra två fullgoda alternativ – köp professionellt frästa ribbor eller använd raksågade.
Som någon påpekade är fördelen med fräst ribb att fogarna blir tätare – snyggare, om det är väl gjort med kvalitetsribbor och lättare, eftersom det går åt mindre epoxy. Däremot går det generellt snabbare att bygga med raksågat och kraven på ribbkvalitet är lägre.
Någon påpekade att: "ribborna ändå i många fall skall handhyvlas till en avsmalnande form". Jag hoppas jag uppfattar detta fel – inga ribbor behöver hyvlas till avsmalnande form (om man inte använder alldeles för breda ribbor). Däremot måste ändarna på ungefär 25-30% av dem sågas/hyvlas till passform mot kölen och eventuellt mot slagen.
Det finns mycket gamla myter i trävaruhandeln om kvalitet: gran till båtbygge skall vara kvartssågat, tätvuxet och med rak ådring. Sådant gällde förr när man byggde med spant, vägare och bordläggningsplankor, där hållfastheten var beroende av virkeskvalitet och fästelement (spik, skruv, nitar, enepinnar etc) och där träets rörlighet måste byggas in i konstruktionen (barrträ rör sig generellt mindre än lövträ). Men modernt torrt båtbygge är kraven helt andra. Trä är inkapslade mellan täta skikt av epoxy/glasfiber. Varje träbit är så liten att det aldrig uppstår så stora rörelser vid fogarna att epoxymembranet riskerar att brytas. Den enda egenskap som är av betydelse är drag- och tryckhållfasthet – vilket innebär att man kan leta virke med låg densitet för att få ner vikten på den färdiga kajaken – hållbarheten är väl tilltagen ändå.
Av samma skäl är fuktkvoten inte heller avgörande. Som någon påpekade utjämnas fukthalten i tunna ribbor ganska snabbt – de anpassar sig efter lokalen på några dagar. Problem med fuktighet uppstår inte förrän man kommer upp till närmare 18-20% (träätande microorganismer) eller ner under 7-8% (försvagning av virket genom att vätskan i cellväggarna torkar ut). Ugnstorkat virke är sprödare och lite svårare att böja, vilket kan vara ett problem i korta och breda kajaker eller kanoter.
Krokiga dåliga ribbor innebär inte några funktionella problem i kajaken – men gör bygget besvärligt och mera tidsödande. Till skillnad från gammalt båtbyggeri innebär inte kvistar några hållfasthetsproblem, efter de ingår i ett hellimmat laminat. Kvistiga ribbor är svårare att hantera under bygget och alla vill kanske inte ha ett rustikt utseende på skrovet.
Att använda lövträ för att få bättre kvalitet på virket är generellt en dålig idé. Den färdiga kajaken blir betydligt tyngre och risken för problematiska rörelser i samband med en penetrerande skada ökar. Däremot är Western Red Ceder ett mycket bra alternativ – lättare, ofta kvistfritt och rakådrigt, men dyrt, aningen sprödare och med en påträngande lukt (och astmaliknande symptom) vid slipning.
Mer materialfakta finns på min sajt:
http://www.thomassondesign.com/entry.aspx?id=106 ff
