Haha, nu fick jag dig illa kvickt att äntra denna tråd =D
Jag håller på att dö av tristess nu när det regnar som aldrig förr och passar därför på att dra upp eventuellt problem. Det handlar generellt om retrobultningens problem och fördelar men blir i detta fall mer konkret - vi ger oss på "Omöjliga väggen" i Häggsta, friklättrad av Thomas Carlström och Ralph Höibakk 1965.
För er som inte varit i Häggsta kan jag berätta att "Omöjliga väggen" är en klassisk sexatur på cirka 30 meter med en mängd fasta pitonger + några kilar, välsäkrad - förutsatt att pitongerna håller!
Som alla vet så har pitonger en begränsad livslängd, som allt fixerat bestyr. De rostar sönder, klippan eroderar vid placeringen så att punkten tappar hållfastheten och fall försämrar bultens samt placeringens kvalitet. Denna åverkan på pitongerna gör att de då och då bör bytas ut mot nya.
Vid ett utbyte av en pitong så slår man med hammare på pitongen fram och tillbaka tills den lossnar. Sedan slår man in en ny pitong och det hela är en ganska enkel operation, om man vet vad man sysslar med.
Nu till problemet. När man slår i men allra främst ur en pitong så skadar man klippan. Sprickan där pitongen sitter får ärr redan efter ett fåtal i- och urslagningar och dessa ärr bli givetvis större om man fortsätter att slå i pitonger. Ärren uppfattas ofta som fula (ytterst subjektivt och en fråga om estetik), men värst av allt är det faktum att det gjorts åverkan på klippan. Tanken med "spårlös färdsel" har gått förlorad, något som jag tror att de flesta i farten förbiser av den anledning att de själva inte gjort någon åverkan.
Att förse "Omöjliga väggen" med borrbult verkar av de flesta jag känner ses som ett brutalt övergrepp på leden och något helt otänkbart. Men samtidigt så klättras leden av samma personer utan någon som helst reflektion över vad de nuvarande fasta säkringarna åsamkar klippan för skador - ignorance is bliss - som det så klassiskt kallas.
Jag ser ingen som helst principiell skillnad på en fast pitong och en borrbult, fast(fixerad) placering som fast placering. Skillnaden som jag ser det är hållfastheten men inte minst den historiska skillnaden. Leden har en viss historik och karaktär där pitonger en gång utgjorde en stor del av säkringsmöjligheterna, kanske de enda(!)
Men är detta något man bör bejaka om det leder till oåterkallelig åverkan på leden? Enligt rådande norm så är det så, konstigt nog. Begreppet "spårlös färdsel" är försvinnande långt borta.
Något som vore intressant att veta är om förstabestigaren lämnade några pitonger efter sig och om dessa uttryckligen skulle vara fasta. Gjorde han inte det så vore det kul att veta var dagens pitonger kommer ifrån!
Dessutom skulle det, enligt rådande norm, vara acceptabelt att slå i pitonger under en bestigning även idag, då ledens karaktär i hög grad efterlevs. Trots att slitaget på leden skulle bli stort är en sådan bestigning just "moraliskt" acceptabel.
Om förstabestigaren lämnade pitonger efter sig, så ser jag i och min principiella syn på fasta säkringar, ingen skillnad på om dessa fasta bultar ersätts med borrbult. Leden blir endast säkrare, vilket jag tror av många ses som positivt.
Den utslagsgivande aspekten blir således den historiska och karaktärsaspekten. Om man vill slå an förstabestigningens karaktär får man finna sig i ett irreparabelt slitage på leden p.g.a. pitong- i och urslagning. Ett slitage som dessutom kommer att bli värre med tiden.
Alternativet är att de fasta punkterna byts ut mot borrbultar, vilket givetvis också innebär åverkan på klippan. Skillnaden är att punkten blir säkrare men allra viktigast att det blir enklare att reparera skadorna vid byte av föråldrad placering. Borrbult ger ett slitage på klippan som är tämligen enkelt att reparera. Däremot är det mycket svårare att reparera en skada i en spricka, av uppenbara skäl.
Så tänk till.
Borrbult på "Omöjliga väggen" - en möjlig omöjlighet!?
(Jag vill passa på att nämna att det jag skrivit inte helt och fullt överensstämmer med mina personliga åsikter, utan till viss del är ett tankeexperiment. Vad som är vad är irrelevant.)
Jag håller på att dö av tristess nu när det regnar som aldrig förr och passar därför på att dra upp eventuellt problem. Det handlar generellt om retrobultningens problem och fördelar men blir i detta fall mer konkret - vi ger oss på "Omöjliga väggen" i Häggsta, friklättrad av Thomas Carlström och Ralph Höibakk 1965.
För er som inte varit i Häggsta kan jag berätta att "Omöjliga väggen" är en klassisk sexatur på cirka 30 meter med en mängd fasta pitonger + några kilar, välsäkrad - förutsatt att pitongerna håller!
Som alla vet så har pitonger en begränsad livslängd, som allt fixerat bestyr. De rostar sönder, klippan eroderar vid placeringen så att punkten tappar hållfastheten och fall försämrar bultens samt placeringens kvalitet. Denna åverkan på pitongerna gör att de då och då bör bytas ut mot nya.
Vid ett utbyte av en pitong så slår man med hammare på pitongen fram och tillbaka tills den lossnar. Sedan slår man in en ny pitong och det hela är en ganska enkel operation, om man vet vad man sysslar med.
Nu till problemet. När man slår i men allra främst ur en pitong så skadar man klippan. Sprickan där pitongen sitter får ärr redan efter ett fåtal i- och urslagningar och dessa ärr bli givetvis större om man fortsätter att slå i pitonger. Ärren uppfattas ofta som fula (ytterst subjektivt och en fråga om estetik), men värst av allt är det faktum att det gjorts åverkan på klippan. Tanken med "spårlös färdsel" har gått förlorad, något som jag tror att de flesta i farten förbiser av den anledning att de själva inte gjort någon åverkan.
Att förse "Omöjliga väggen" med borrbult verkar av de flesta jag känner ses som ett brutalt övergrepp på leden och något helt otänkbart. Men samtidigt så klättras leden av samma personer utan någon som helst reflektion över vad de nuvarande fasta säkringarna åsamkar klippan för skador - ignorance is bliss - som det så klassiskt kallas.
Jag ser ingen som helst principiell skillnad på en fast pitong och en borrbult, fast(fixerad) placering som fast placering. Skillnaden som jag ser det är hållfastheten men inte minst den historiska skillnaden. Leden har en viss historik och karaktär där pitonger en gång utgjorde en stor del av säkringsmöjligheterna, kanske de enda(!)
Men är detta något man bör bejaka om det leder till oåterkallelig åverkan på leden? Enligt rådande norm så är det så, konstigt nog. Begreppet "spårlös färdsel" är försvinnande långt borta.
Något som vore intressant att veta är om förstabestigaren lämnade några pitonger efter sig och om dessa uttryckligen skulle vara fasta. Gjorde han inte det så vore det kul att veta var dagens pitonger kommer ifrån!
Dessutom skulle det, enligt rådande norm, vara acceptabelt att slå i pitonger under en bestigning även idag, då ledens karaktär i hög grad efterlevs. Trots att slitaget på leden skulle bli stort är en sådan bestigning just "moraliskt" acceptabel.
Om förstabestigaren lämnade pitonger efter sig, så ser jag i och min principiella syn på fasta säkringar, ingen skillnad på om dessa fasta bultar ersätts med borrbult. Leden blir endast säkrare, vilket jag tror av många ses som positivt.
Den utslagsgivande aspekten blir således den historiska och karaktärsaspekten. Om man vill slå an förstabestigningens karaktär får man finna sig i ett irreparabelt slitage på leden p.g.a. pitong- i och urslagning. Ett slitage som dessutom kommer att bli värre med tiden.
Alternativet är att de fasta punkterna byts ut mot borrbultar, vilket givetvis också innebär åverkan på klippan. Skillnaden är att punkten blir säkrare men allra viktigast att det blir enklare att reparera skadorna vid byte av föråldrad placering. Borrbult ger ett slitage på klippan som är tämligen enkelt att reparera. Däremot är det mycket svårare att reparera en skada i en spricka, av uppenbara skäl.
Så tänk till.
Borrbult på "Omöjliga väggen" - en möjlig omöjlighet!?
(Jag vill passa på att nämna att det jag skrivit inte helt och fullt överensstämmer med mina personliga åsikter, utan till viss del är ett tankeexperiment. Vad som är vad är irrelevant.)