Det finns äldre trådar i den kära och eviga borrbultsdiskussionen, men jag väljer ändå att starta en ny.
För att koka ner ett långt och komplicerat resonemang så tycker jag litet förenklat så här:
Jag tycker att det vore önskvärt om fler som klättrar inomhus skulle komma ut på klippa, trots kanske ökad trängsel, ökade accessproblem m.m.
Jag tycker likaså att tröskelnivån för att komma ut är oacceptabelt hög för många.
Det beror i sin tur på att de flesta "lätta" leder på stadsnära klippor är gjorda sedan länge och följaktligen gjorda "trad" och ofta med nervöst stora avstånd mellan bra säkringslägen.
Däremot så finns det gott om välsäkrade svåra leder då nästan all nytursutveckling sker i de högre svårighetsgraderna.
En naturlig "karriärutveckling" som utomhusklättrare tycker jag skall kunna vara:
Steg 1: Lätta borrbultade leder
Steg 2: Antingen svårare borrbultade leder eller lättare tradleder.
Steg 3: Det man inte gjorde i steg 2.
Steg 4: Svårare tradleder.
Steg 2 t.o.m. 4 finns idag i svenska klätterklippor, det är det första steget som saknas.
Enda lösningen för att få till Steg 1 är att överge principen om att klätterleder skall bevaras i det säkringsmässiga skick som förstabestigarna gjorde dom på.
Givetvis tycker jag inte att fina spricklinjer skall borrbultas, men med ett Stockholmsperspektiv för ögonen så tycker jag dock att t.ex. det nu nästa avfolkade Häggsta skulle kunna ges ett nytt liv ifall en del halvdåligt säkrade klassiker gjordes om till "lätta" sportturer.
Likaså kan "sunkna" klippor som knappt besöks längre göras populärare genom att de görs om till sportklätterklippor, t.ex. Fituna slabs.
Visst, jag kan givetvis förutse, och har delvis inom mig själv, en rad invändningar av typen att "anpassa leden efter klättraren" istället för tvärtom, men det är inte det det handlar om utan endast en strävan att sänka tröskeln för många inomhusklättrare att komma ut.
För att koka ner ett långt och komplicerat resonemang så tycker jag litet förenklat så här:
Jag tycker att det vore önskvärt om fler som klättrar inomhus skulle komma ut på klippa, trots kanske ökad trängsel, ökade accessproblem m.m.
Jag tycker likaså att tröskelnivån för att komma ut är oacceptabelt hög för många.
Det beror i sin tur på att de flesta "lätta" leder på stadsnära klippor är gjorda sedan länge och följaktligen gjorda "trad" och ofta med nervöst stora avstånd mellan bra säkringslägen.
Däremot så finns det gott om välsäkrade svåra leder då nästan all nytursutveckling sker i de högre svårighetsgraderna.
En naturlig "karriärutveckling" som utomhusklättrare tycker jag skall kunna vara:
Steg 1: Lätta borrbultade leder
Steg 2: Antingen svårare borrbultade leder eller lättare tradleder.
Steg 3: Det man inte gjorde i steg 2.
Steg 4: Svårare tradleder.
Steg 2 t.o.m. 4 finns idag i svenska klätterklippor, det är det första steget som saknas.
Enda lösningen för att få till Steg 1 är att överge principen om att klätterleder skall bevaras i det säkringsmässiga skick som förstabestigarna gjorde dom på.
Givetvis tycker jag inte att fina spricklinjer skall borrbultas, men med ett Stockholmsperspektiv för ögonen så tycker jag dock att t.ex. det nu nästa avfolkade Häggsta skulle kunna ges ett nytt liv ifall en del halvdåligt säkrade klassiker gjordes om till "lätta" sportturer.
Likaså kan "sunkna" klippor som knappt besöks längre göras populärare genom att de görs om till sportklätterklippor, t.ex. Fituna slabs.
Visst, jag kan givetvis förutse, och har delvis inom mig själv, en rad invändningar av typen att "anpassa leden efter klättraren" istället för tvärtom, men det är inte det det handlar om utan endast en strävan att sänka tröskeln för många inomhusklättrare att komma ut.