Vi diskuterar egentligen tre frågor samtidigt.(...) Att man ska få hjälp av fjällräddningen när man råkat ut för benbrott eller andra livshotande skador tycker jag är självklart. Rena olyckor kan hända, absolut...men det inlägget handlar om är ingen "olycka".
Ännu en gång: det jag (och en del andra) reagerar på är att en gäng individer inte har varken kunskapen eller utrustningen för att klara av ett väderomslag eller förstå att fastän det är sol på 700 m höjd när man startar, så innebär det inte att det är det på 2000 m höjd 5 timmar senare....så har dom ingenting på att toppen att göra enligt mig.
Likväl om du ger dig ut på högfjället i September månad som novis i bristfällig utrustning, tältet blåser sönder, snubblar vid ett vad, utrustning blir blöt och du ringer fjällräddningen för att du inte tänkte/planerade längre än vad näsan räckte, ja...då tycker jag absolut att det ska bli en lärpenning som även känns i plånboken, för sånt tenderar människan att komma ihåg och lära av! (...)
1. Faktaunderlaget för åsikterna i tråden?
Vad jag mest reagerat mot var alla tvärsäkra åsikter och fördömanden, i ett läge när informationen kring fallet var i stort sett lika med noll.
2. När ska fjällräddningen rycka ut?
De allra flesta av oss är nog överens om att den, av rent etiska skäl, ska rycka ut även till dem som "klantat sig". Vi är däremot lite oeniga om hur allvarligt läget ska vara innan man trycker på knappen, men det är IMHO en praktisk/teknisk fråga, som bäst avgörs av de direkt inblandade. Se punkt 1
3. Vem ska betala?
Här finns olika modeller i olika länder och berg. Från helt skattefinansierad, helt eller delvis ideell, till betald genom t ex obligatorisk försäkring (och salt räkning i efterhand om man "glömt" den). Men bortsett från rent brottsliga beteenden, typ att ha orsakat brand vid eldförbud, skiljer ingen av dem på om olyckan varit självförvållad eller bara otur. Helt enkelt för att gränsdragningen i många fall inte är självklar och lätt kan leda till både felbeslut och större kostnader på sikt.