4:e inlägget idag....
Håll i er, jag är inte klar
!
Funderar över det här med tillgängligheten och "lättheten" att nå hjälp.
Nu har vi ganska bra mobiltäckning även uppe i fjällvärlden, på vissa ställen inne i Sarek kan man stå och prata i mobilen ganska obehindrat.
Och jag tror att det är en del i att många oerfarna människor ignorerar brist på kunskap och utrustning som behövs om situationen förändras till det värre, för att dom "vet" att dom bara kan ringa efter hjälp...så löser någon annan deras problem.
Som gundj skrev:
"När jag är på sjön med min båt förväntar jag mig att bli hjälpt nästan oavsett vad jag ställt till med"
Åter igen...individen fråntar sig sitt ansvar och räknar med att någon annan ska lösa problemet åt en, bara man kan ringa efter hjälp så kan man ignorera riskerna betydligt mer. Och det är något jag tror är ganska vanligt numera i dagens samhälle, både av den curlade generationen och av dom som curlar!
För hur såg det ut förr, för 20-30 år sedan bara...låg det döda människor överallt och drällde i fjällvärlden eller var det helt enkelt så att om du är medveten om att det inte finns någon hjälp att få, då går du inte dit, alternativt så gör du det men är utrustad och kunnig.
Annars så blir du blöt och kall när det regnar....självmarkerande med andra ord!.
Varför är Sarek så mytiskt omslutet i dimman?, att ha vandrat där är ju liksom the Holy Grail...det yttersta man kan göra.
Varför? Jo...för att det ställer lite mera krav på den som gör det, räddningen är inte ett mobilsamtal bort alla dagar och man har bara sig själv och sin egen kunskap att lita på till största del.
Det är inte svårare att gå där än någon annanstans, stigarna är nedtrampade och det är inte svårt att fånga 5-6 tält på samma bild, och ganska trångt där om man inte håller sig på utkanterna eller tidigt/sent på säsongen.
Plockade det här från Tråden "Det dummaste jag gjort"
...inlägget är från våren 2001 så det bör ha ägt rum hösten 2000 eller tidigare.
"Det var en kraftig miss i tidsplaneringen att tro att man skulle hinna klättra från Tarfala över Kebnepakte, Halspasset, Nordtoppen, Sydtoppen och därefter ner till fjällstationen på en dag. Speciellt som det var i september då dagarna är ganska korta.
Det gick inte heller fortare av att jag gjorde ett förstemansfall på 30(!)m på Kebnepaktes nordkam. Blåslagen och blodig, men förvånansvärt lite skadad kunde jag ändå fortsätta uppåt då vi bedömde att det skulle ta längre tid att gå ner samma väg. Även detta visade sig vara dumt.
Väl framme vid Halspasset var det dimma och skymning, och att klättra i mörker och väta verkade livsfarligt. Vi fick spendera natten på en liten klipphylla på 1900 m höjd på Kebnepakte. Mat hade vi inte mycket, och det blev inte bättre av att det började regna. Hela natten kurade vi fyra personer under ett ryggsäcksregnskydd, medan iskallt vattnet rann ner längs bergväggen på oss.
När det äntligen blev ljust var vi blåfrusna och försökte laga till den pulversoppa som vi hade kvar. Det bar sig inte bättre än att köket exploderade, så det blev inte så mycket soppa den morgonen. Däremot blev det en solkig reträtt nerför västkammen mot Drakryggen, och sedan runt berget ner till Tarfala. I stugan slukade vi alla kvarglömda havregryn, och släpade oss slutligen nerför dalen till tälten vid bron. Jag har sällan varit galadare att återse mitt tält."
Dom är illa till, men inte i livsfara...dom har en aning vad dom pysslar med och löser situationen! Till skillnad mot vad "trådinehållets" personer gjorde.
Som jag var inne på tidigare, så kan samma händelse beskrivas helt olika av två personer baserat på deras erfarenhet och kunnighet. Okunniga och oerfarna, oavsett vilket ämne det gäller överdriver oftast faran medans en erfaren läser av, analyserar och gör en mera realistisk bedömning av den faktiska situationen.
Det i kombo med lättillgängligheten att nå hjälp tror jag är en stor orsak till fjällräddningens "onödiga" utryckningar i min mening.