Att vandra i kulturlandskap

[jacobin]

Så vi uppehåller oss mycket kring att vara i vildmarken, där vidderna är stora och människorna få. Utrustning, planering och beteende är därefter - det är vindtåliga tält, kängor med skaft, det är långt mellan affärerna men ofta nära till drickbart vatten.

Men jag har, efter att ha läst W.G. Sebalds "Saturnus ringar", tänkt mer och mer på varför man inte bara kan ge sig ut i alla sveriges vackra kulturlandskap.

Det kanske är jag som saknar fantasi, men ska jag verkligen slå upp tältet bakom en buske längs vägen? Hur hittar jag vatten, knackar på hos någon? Och hur klär jag mig, ser jag inte ut som en kuf om jag kommer lufsande i fjällrävenbyxor och funktionsplagg i bjärta färger?

Jag kan bara inte föreställa mig att Sebald vandrade genom Suffolk på samma sätt som han kanske skulle ha gjort på Sonfjället.

Och hur skiljer det sig, rent mentalt och kanske andligt, att ge sig ut på en vandring mellan byar och städer, jämfört med fjällstigarna?

Ursäkta att jag kanske låter flummig, men med min trådstart vill jag så klart dels höra erfarenheter av de konkreta sakerna jag tar upp, men gärna höra andra reflektioner om att vandra i kulturlandskap.

 

[HasseQ]

Intressant fråga, tror det handlar mkt om inspiration och vad man personligen tycker är häftigt och annorlunda att göra på semestern.

För egen del har jag alltid tyckt att dom vanliga vägarna är lite tråkiga att vandra. Där kan man ju köra bil, då blir det trist att vandra där. Därför blir det vildmarken, ställen man måste kämpa lite för att uppleva. Saker man inte kan uppleva från bilen eller tåget.

 

[Jazzy]

Det är troligen ingen stor sak att vandra mellan olika byar, samhällen, städer. Det som jag tror kan bli en sak eftersom jag själv bor i ett liten samhälle är att om det kommer någon och vandrar med packning så kommer du att ha hela samhällets ögon på dig. Och med sociala medier så lär hela samhället veta att du är där innan du knappt kommit in i samhället.

 

[seobserver]

Det var ju med turistkartan och cykel som närtrakterna utforskades. Vatten finns på mackar och toaletter. Tältade gjorde vi utom synhåll en 200m vid sidan av en väg med grässvål i mitten. Nemas problemas!

 

[joanna]

Kul att du tar upp detta. Det blir så polariserat här i Sverige, kanske för att vi är så glesbefolkade och rika, att de där intensivt befolkade landskapen där kultur och natur ät tätt sammanflätad, här av diverse historiska skäl har renodlats till separerade natur- resp. kulturzoner. Fast det är inte riktigt sant om man skrapar på ytan.

Jag älskar visserligen höga branta berg, men också de - och inte minst fjällen - är gamla kulturlandskap; och det är dessa möten och samspel mellan människa och natur som jag brukar finna mest fascinerande. Jag har svårt för att romantisera "den orörda vildmarken" och tycker det är minst lika intressant att uppleva, och fundera över, mångfalden i människors sätt att inrätta sina liv, byar och städer i samspel, och ibland kamp, med naturen och klimatet.*

Atlasbergen är vackra, men de vore mindre intressanta utan de kabyliska stenbyar som vuxit upp i ett organiskt samspel med den karga naturen. Samma med de uråldriga terrassodlingarna och olivlundarna i Mellanöstern, samma när man märker hur det skånska odlingslandskapet ändrar karaktär när man passerar den geologiska diagonal som delar Skåne i två. Eller passerar de oskiftade polska bondbyarna och inser varför de ser så annorlunda ut än de sydsvenska, och de sydsvenska så annorlunda än de i Dalarna.

Öknen är mer hisnande med de fem ökenstäderna i M'zab runt horisonten. Ännu mer, när man får lära sig (och beundra) hur ändamålsenligt husen och gatorna är byggda för att fixa skugga, svalka och ventilation i ökenklimatet.

Och vad vore Österlen utan sina fiskebyar, äppellundar och medeltidskyrkor.

Vad det handlar om är väl att hålla ögonen öppna och ta reda på saker; då blir i princip alla miljöer intressanta på ett eller annat sätt. Och man behöver ju inte hålla sig till körbara vägar för den sakens skull, särskilt inte i Sverige där vi har allemansrätten.

* Jo, jag är medveten om att detta delvis är en yrkesskada, men jag tyckte så redan innan jag förlorade oskulden

 

[thureb]

Att ha en ingång till de som bor i miljöerna jag passerar i friluftslivet är mycket värt. Det gäller mer eller mindre överallt. Att sitta ned och prata dela en måltid etc. Finns många vandringar som kan ge historiska kunskaper som t ex utmed gamla romerska vägar, pilgrimsvandringar mm.

Thure

 

[oldtimer]

Efter några helt fantastiska vandringar mellan byar i Spanien och Portugal, fick pandemin mig att fundera på liknande vandringar i Sverige. Så försommaren 2021 gick jag och sambon sträckan Kristianstad - Ystad utmed kusten och bodde i förbokade boenden, allt från privatrum till större värdshus. Det var en riktigt fin vandring som gav mersmak, så vi försökte hitta en liknande vandring utmed Skånes västkust året efter, men tyvärr var det brist på boenden med lämpliga mellanrum.
Men beträffande vandring i svenska kulturlandskap, så går ju många både längre och kortare vandringsleder ofta delvis genom kulturlandskap. Om man tältar finns närmast oändliga möjligheter, men är man mer bekväm och vill bära lätt, njuta av dusch, god mat och dryck och en skön säng efter dagens slit så blir möjligheterna givetvis mer begränsade. I Mälardalen med omnejd borde det dock finnas rimligt goda möjligheter, såsom illustreras i boken "Weekendvandra kring Stockholm" av Gunnar Andersson.

PS. På min första vandring i Spanien bokade jag rum först när jag kom fram till byn (genom Booking och Hotels). Sedan börjad vi boka rum kvällen före, men vid Skånevandringen bokade vi rum flera månader i förväg eftersom utbudet var så begränsat.

 

[Still Alive]

Mycket intressant ämne. En stor majoritet av de vandringar jag gjort de senaste tre decennierna har varit i kulturlandskap. Sedan beror det förstås på vad man menar med kulturlandskap.

 

[Still Alive]

Det är troligen ingen stor sak att vandra mellan olika byar, samhällen, städer. Det som jag tror kan bli en sak eftersom jag själv bor i ett liten samhälle är att om det kommer någon och vandrar med packning så kommer du att ha hela samhällets ögon på dig. Och med sociala medier så lär hela samhället veta att du är där innan du knappt kommit in i samhället.

Fast det är väl inget problem för vandraren?

 

[-Fredrik-]

Att vandra i områden där det finns fin (gammal) kultur skulle jag tycka var både fint och intressant. Att gå runt mellan jorden och gårdar i Mälardalen eller i skogen mellan byar i Norrland intresserar i alla fall inte mig.

 

[Picea]

Nu tänker jag på fäbodstigarna i Dalarna. Genom skogen mellan fäbodar, natur och mer påtagligt kulturlandskap än renbetesområdena i fjällen. Är de befolkade eller är allt nedlagt?

 

[joanna]

Att vandra i områden där det finns fin (gammal) kultur skulle jag tycka var både fint och intressant. Att gå runt mellan jorden och gårdar i Mälardalen eller i skogen mellan byar i Norrland intresserar i alla fall inte mig.

Visst, det är väl också fråga om avstånd. Jag vil inte heller traska i flera dagar i samma sorts industriskog för att komma till nästa spännande by. Men delar av Skåne är tillräckligt tätbefolkade, kuperade, öppna och växlingsrika för att det inte ska behöva bli enformigt.

Men helst vill jag ha milsvida utsikter och mycket luft under fötterna . "Skogen" är den miljö som lockar mig personligen minst av alla.