Jag hoppas att jag missuppfattar dig men nu tycker jag du har spårat ut fullständigt. Menar du på allvar att man har skylldihet att meddela sin situation till räddningstjänsten vid en olycka? En parallell blir ju utifrån det t.ex. om jag kör bil och därmed utsätter mig för en stor risk (större än att vara ute på sjöis) och är med om en olycka så är det min skylldihet att meddela räddningspersonalen hur skadad jag är när det kommer till olycksplatsen.
Sedan håller jag med dig om att vi har ett egenansvar vilket ju är det alla myndiheter, organisationer, föreningar m.m. trycker på när det säger KUS d.v.s. att du inte skall ge dig ut på isen om du inte har Kunskap, Utrustning och Sällskap.
Det är väl jättebra om man kan meddela räddningstjänsten vad man råkat ut för och hur länge det pågått. Kan man inte så kan man inte. Men om man kan så ska man så klart försöka underlätta för dem att göra bra prioriteringar.
Om jag skulle ringa in om en bilolycka t.ex. så skulle jag försöka hålla koll på hur länge folk varit medvetslösa och vilka som fått slag mot huvudet. Om jag har en chans att veta.
Jag har ringt 112 några gånger i jobbet och några gånger privat. Samt även ringt veterinär många gånger. Numer hör det till min rutin att ha koll på klockan. Det gör man ju inte på isen, men är jag inomhus antecknar jag gärna olika klockslag så att jag kan ge bra info till vården.
Att någon legat länge i vattnet kanske inte syns jättetydligt alla gånger. Har 1 person plurrat och legat i en halvtimme och 2 personer plurrat i fem minuter under räddningsförsöket, så är det ju väldigt bra om 112 får veta detta. Kanske t.o.m. genom att den person som låg i länge berättar det när ambulansen kommer.
Skyldighet är väl att ta i. Men det kan öka dina överlevnadschanser, så kanske en skyldighet mot sig själv?
Om man är flera personer tycker jag att det blir naturligt att den som ringer 112 försöker hålla koll på tider och vilka som varit i längst osv. De som försöker rädda har ju annat att tänka på. Dessutom kan nog 112 hjälpa till att anteckna ifall man behöver hjälp att hålla ordning på informationen.
Jag har ju ingen erfarenhet men för mig verkar det inte logiskt att man inte kan ringa ett samtal om man inte kan ta sig upp själv. Att stoppa in handen i fickan och ta ut en inplastad telefon och trycka 112 på en knapptelefon samt ange position och att man är i en vak, det klarar jag nog även om jag är i det närmaste helt förstörd.
Att bryta halvtunn is i 20 meter för att komma i säkerhet, med blöta kläder och stelfrusen kropp, verkar betydligt svårare. Dessutom kan man kanske fastna? Eller nå fram till land men inte kunna ta sig upp för att det är 2m högt och man inte är i skick att klättra?
Jag bara fantiserar här. Men är det verkligen självklart att man inte kan ringa om man inte kan rädda sig?
Jag föreställer mig att ligga i en vak och kämpa som in i helvete och känna att krafterna håller på att ta slut. Att inse att det är begränsat med hur många försök jag kommer klara av och att jag måste fokusera. Kanske är det ett bra läge att ringa 112?
För att relatera till egna erfarenheter så kan samma fenomen hända när man ska lyfta något tungt. Man kämpar och kämpar och når tillslut en gräns där det för varje försök blir mer och mer osannolikt att man ska klara det, eftersom man blir tröttare och tröttare. Istället för att totalt köra slut på sig själv får man ta en paus, fokusera järnet och se till att klara det på nästa försök.
Men eftersom man är så trött och eventuellt irriterad så tar man inte den fokus-pausen utan lyfter och lyfter tills man är totalt slut och inte har en chans längre.
Den pausen kan man ju utnyttja till att ringa efter hjälp, för säkerhets skull.
