Jag undrar ofta en del över den egendomliga och omotiverade vördnaden för engelska språket som jag stöter på allt oftare.
För att ta ett exempel utanför friluftslivet. Myntenheten euro uttalas i alla länder inom eurosfären på landets språk, utgående från uttalet av Europa, eller motsvarande. I Sverige är det vanligt med engelskt uttal. Är det av respekt för de ekonomiska stormakterna Malta och Eire? Skulle det ändras om vi själva övergick till euron?
Här på Utsidan, som är svenskspråkig, ser jag ofta icke-brittiska
(och icke-maltesiska, icke irländska)
företeelser försedda med engelska namn. T ex vandringslederna i La Vanoise (i Frankrike), runt Monte Rosa
(tyskt och italienskt språkområde) och Mont Blanc (franskspråkigt i Frankrike och Schweiz, tvåspråkigt i Italien). Kan nån förklara varför?
Ännu en av mina käpphästar är s-plural. Det är nästan alltid fel, men kan fungera i vissa ord, som
t ex fan - fans, best. form fansen.
Jag har många gånger t ex sett pluralen "genres" - så heter det förstås på franska, men genre uttalas på ett helt annat sätt där (ibland med hörbart öh
på slutet, ibland inte). Och s-et, ska det uttalas enligt franska regler också (det är i regel stumt)? Och, det som alltid språkvårdare påpekar, hur ska det bli i bestämd form?
Genresen?
Här på Utsidan har jag många gånger sett ordet "gaiters", som naturligtvis leder till samma fråga.
Pja, jag har förstås också sett bestämda formen "gaitersarna". Dubbel pluraländelse! Här borde språkörat slå larm. Tydligen är det något fel på ordet "damasker", vad i så fall?
För att ta ett exempel utanför friluftslivet. Myntenheten euro uttalas i alla länder inom eurosfären på landets språk, utgående från uttalet av Europa, eller motsvarande. I Sverige är det vanligt med engelskt uttal. Är det av respekt för de ekonomiska stormakterna Malta och Eire? Skulle det ändras om vi själva övergick till euron?
Här på Utsidan, som är svenskspråkig, ser jag ofta icke-brittiska
(och icke-maltesiska, icke irländska)
företeelser försedda med engelska namn. T ex vandringslederna i La Vanoise (i Frankrike), runt Monte Rosa
(tyskt och italienskt språkområde) och Mont Blanc (franskspråkigt i Frankrike och Schweiz, tvåspråkigt i Italien). Kan nån förklara varför?
Ännu en av mina käpphästar är s-plural. Det är nästan alltid fel, men kan fungera i vissa ord, som
t ex fan - fans, best. form fansen.
Jag har många gånger t ex sett pluralen "genres" - så heter det förstås på franska, men genre uttalas på ett helt annat sätt där (ibland med hörbart öh
på slutet, ibland inte). Och s-et, ska det uttalas enligt franska regler också (det är i regel stumt)? Och, det som alltid språkvårdare påpekar, hur ska det bli i bestämd form?
Genresen?
Här på Utsidan har jag många gånger sett ordet "gaiters", som naturligtvis leder till samma fråga.
Pja, jag har förstås också sett bestämda formen "gaitersarna". Dubbel pluraländelse! Här borde språkörat slå larm. Tydligen är det något fel på ordet "damasker", vad i så fall?