förtydligande
okej...några förtydliganden:
vadet var inte planerat. det var en rad (olyckliga?) omständigheter som genererade ett snabbt beslut.
annars hade jag (vi) naturligtvis inte vadat där, eller bytt till sandaler el dyl.
disskussionen jag ville starta rör således INTE vadtekniker, utan vad som händer när man väl blivit våt i sina kängor. det kunde lika gärna hänt genom att man går ner sig i en besvärlig myr (inte alls otänkbart) eller druttar i från en brygga eller båt, eller att grannungen djävlas och fyller kängorna med vatten (när de står och vädras på farstubron)
ang gore-tex och liknande membran: membran står emot vatten till en viss gräns, vilket i varudeklarationer brukar redovisas i form av "vattenpelare". sen släpper de igenom vatten. så är det.
när en sådan känga, t ex meindl, blir våt (genomvåt) så är den svår att torka. eftersom kängan är fodrad med ett (oftast) fast foder så binder fodret avsevärda mängder vätska. membrant är ett känsligt kapitel; det försvårar torkningen t ex genom att vara känsligt för lite högre temperaturer (en kängas membran smälte när en varm sten lades i. varm sten, inte het.).
här förespråkar jag då istället en traditionell läderkänga, gärna med cellgummibotten, och löstagbar filtinnersko. enkelt att torka. cellgummit är vattentätt, lädret är ett enkelt material att sköta om och att torka.
ja, membrankängor har sina klara fördelar. men när jag går i fjällen är de inte vad jag väljer att ha på fötterna. inte heller en fuktig höstmorgon i de djupa norrländska skogarna.
membrankängorna är säkert bra om man bara följer rösade leder. men nu gör jag sällan det. jag respekterar att många har lyckade erfarenheter av dessa kängor, men i lite tuffare miljöer väljer jag bort dem.
okej...några förtydliganden:
vadet var inte planerat. det var en rad (olyckliga?) omständigheter som genererade ett snabbt beslut.
annars hade jag (vi) naturligtvis inte vadat där, eller bytt till sandaler el dyl.
disskussionen jag ville starta rör således INTE vadtekniker, utan vad som händer när man väl blivit våt i sina kängor. det kunde lika gärna hänt genom att man går ner sig i en besvärlig myr (inte alls otänkbart) eller druttar i från en brygga eller båt, eller att grannungen djävlas och fyller kängorna med vatten (när de står och vädras på farstubron)
ang gore-tex och liknande membran: membran står emot vatten till en viss gräns, vilket i varudeklarationer brukar redovisas i form av "vattenpelare". sen släpper de igenom vatten. så är det.
när en sådan känga, t ex meindl, blir våt (genomvåt) så är den svår att torka. eftersom kängan är fodrad med ett (oftast) fast foder så binder fodret avsevärda mängder vätska. membrant är ett känsligt kapitel; det försvårar torkningen t ex genom att vara känsligt för lite högre temperaturer (en kängas membran smälte när en varm sten lades i. varm sten, inte het.).
här förespråkar jag då istället en traditionell läderkänga, gärna med cellgummibotten, och löstagbar filtinnersko. enkelt att torka. cellgummit är vattentätt, lädret är ett enkelt material att sköta om och att torka.
ja, membrankängor har sina klara fördelar. men när jag går i fjällen är de inte vad jag väljer att ha på fötterna. inte heller en fuktig höstmorgon i de djupa norrländska skogarna.
membrankängorna är säkert bra om man bara följer rösade leder. men nu gör jag sällan det. jag respekterar att många har lyckade erfarenheter av dessa kängor, men i lite tuffare miljöer väljer jag bort dem.
