Som sagt var: Det är två olika frågor vi diskuterar här.
Den ena är vad vi har rätt till enligt allemansrätten. Den andra är hur man ska finansiera arbete och material som krävs för att underhålla skidspår eller för den delen vandringsleder. (Ja ospårad färdsel kräver inget underhåll men det är inte det vi pratar om här.)
När det gäller den andra frågan tycker jag definitivt att det är en tråkig och dum utveckling att skidåkning blir mer och mer en "betalsport". Jag accepterar avgifter för minutiöst skötta spår avsedda för tävlingsåkare och wannabees, men bara om det också finns spår (låt vara med lägre standard) som finansieras med skattemedel eller på frivillig väg. (Att små fjällkommuner inte har lust eller möjlighet att betala spårskötsel åt inresta stockholmare kan jag iofs förstå)
Jag önskar att längdskidåkning fick förbli den spontanidrott den var när jag var grabb, precis som cykling och löpning men i takt med varmare och kortare vintrar är det kanske kört.
När det gäller den första frågan är det svårare. Gäller allemansrätten i skidspår?
Om svaret är ja, varför ska jag följa åkriktningen? Jag ska ju åt andra hållet och de som kommer nerför backen får väl anpassa farten.
Varför ska jag förresten ha skidor? Jag får väl gå var jag vill enligt allemansrätten? Eller slå upp mitt tält?
Ju mer man tänker på det desto tydligare blir det att (anlagda) skidspår inte handlar om allemansrätt utan just om en form av anläggning, där vi förväntas ta helt andra hänsyn än i naturen. Och omvänt: den som anlägger ett skidspår (av högre ambition än att själv staka upp en sträcka på fältet) är faktiskt skyldig att ta allemansrättsliga hänsyn. Exempelvis INTE anlägga ett skidspår på ett sådant sätt att det blir omöjligt att ta sig fram utan att följa reglerna.