Expeditionsredogörelse: Carstensz Pyramid
Sommaren 2005 seglade vi en 8 meter lång segelbåt från Sverige till Nya Guinea för att försöka bli först i världen med att skida Carstensz Pyramid, 4884 meter över Arafurasjön. Utan varken klättringstillstånd, visum eller cruising permit kunde det bara gå på ett sätt. Åt pipan. Arresterade, fängslade och utvisade ur Indonesien tvingades vi segla vidare till Australien för att där istället skida Mt. Kosciuszko, den australiensiska kontinentens högsta topp. Men drömmen om Oceanien levde vidare. År 2007 står massivet fortfarande oskidat och vi gjorde med diverse papper i näven ett nytt försök. Fool me once...
Av: MLetzter
Försök Två, eller Hit me again, Ike
Vi är nog helt enkelt för korkade för att fatta när det är dags att ge sig. Och det är en av de egenskaper vi verkligen uppskattar hos oss själva. Efter vårt första försök att klättra Carstensz Pyramid på Irian Jaya för två år sedan (Sammanfattning: ”liten segelbåt från Lund, inga papper, söka nödhamn på ön, försöka muta sig fram till berget, misslyckas, åka in i finkan, eskorteras ut ur ”Indonesien”, inte mera välkomna, någonsin”. Whatever, it’s not a real country anyway, läs hela storyn på vår hemsida eller i vår tidigare publicerade artikel på utsidan) har vi i brist på annat latent haft några trådar ute, draggandes i byråkratins skitiga hav efter en lösning på hur vi skulle kunna bestiga det som hälften av klättervärlden kallar Oceaniens högsta berg. Och rätt som det var så fick vi en ful fisk på kroken strax före jul.
“Yeees mister. Only 15 000 US$. Each. No problem. Climb soon. Very good. Book now?” Njaaa, kanske inte. Eller... Javafan. Varför inte? En del köper fina klockor, andra spelar på hästar. Vi gick till banken och satte in en normal årslön till ett skumt konto på Sulawesi mot ett vagt löfte om att någon på något sätt kunde få in oss till det förbjudna berget en månad senare. Kanske. Men heck, dollarn var billig, det hela var alldeles för osannolikt för att inte gå vägen och förresten hade vi redan fått fina klockor av Sjöö&Sandström.
Var är toppen Olof?
Strax efter en trevlig nyårsvecka i Alperna satte sig vi oss följaktligen på ett plan med destination Jakarta. Situationen var inte markant olik det första försöket. Vi hade fortfarande inga som helst papper, vi fick fortfarande inte vistas på Irian Jaya och gruvan som omgärdar berget (och som äger all infrastruktur, myndigheterna inkluderade) var lika stängd som någonsin. Jo, förresten, det var visst skillnad: Vi var betydligt fattigare, och även om KLM:s asienlinje verkligen, verkligen suger så var den bekvämare än vår ruttna båt. Eller jag vet inte, men det gick i alla fall lite fortare.
Med det svaga utgångsläget blev ingen av oss förvånade att inte ett smack hände när vi kom fram till Indonesien. Det är inte så mycket som händer i Indonesien överhuvudtaget. Utom att vårt bagage så klart var borta med vinden. Medan KLM skyllde ifrån sig och vår kontakt tydligen inte var anträffbar tog vi helt enkelt in på ett hotell på en strand norr om stan och varvade eftersökningar av våra väskor och snubben från Sulawesi som vi gjort rik, med sol och bad. Vi misstänkte starkt att vi inte skulle komma så nära berget den här gången heller, men palmerna och sanden var lugnande för våra nerver. Efter en vecka hade vi dock mot alla odds hittat både våra prylar och den skumma typen och oddsen att få klättra ökade från none till slim. Att vi ens försökte efter vårt första besök, då våra mug shots togs av myndigheterna i Timika (den enda staden på södra sidan av Irian Jaya) och vi mycket tydligt fick oss förklarat att vi inte behövde göra oss besväret att försöka komma igen, berodde på att vi av vår nya vän fått löfte om att flyga in från norra sidan av ön så att våra uniformerade vänner aldrig skulle se oss. Ack vad vi bedrog oss.
Martin njuter i det osedvanligt varma klimatet
Att köpa en domare i Jakarta, Indonesiens huvudstad, kostar runt 40 000 kronor. Då kommer man tydligen undan med vad som helst. Militärer är tydligen betydligt billigare, för vi fick verkligen valuta för våra inbetalda dollar. I korthet: Våra klätterprylar (inklusive skidor) syddes in i sockersäckar, vi fick order om att sätta på oss sloknäsa och löshatt och vi flög mot Irian Jaya. Naturligtvis landade vi i samma by där vi sista gången åkt fast för allt möjligt. Men det spelade ingen som helst roll. Vår kontakt hade nämligen jobbat hårt. Ingen såg oss kliva av planet, ingen satt under skylten med texten ”Imigrasi” och utan en enda liten stämpel eller kontroll (tämligen unheard of i den här delen av världen) fördes vi in i en väntande bil. Våra namn stod inte ens på flygbiljetten. Vi kände oss som diplomater, fast tvärt om. Efter en kort väntan på rätt vaktskift hoppade vi in i en av militärpolisens jeepar och kördes från byn genom flertalet vägspärrar och kontrollstationer upp till byn Tembagapura, det stängda området nära gruvan som omger berget. Både lösskäggen, sockersäckarna och militärpoliseskorten kändes dock som överflödsgärningar eftersom vår bil aldrig söktes igenom. Samtlig personal på alla militära posteringar blickade nämligen lämpligt nog koncentrerat ut över djungeln när vi körde förbi. Kanske lika bra att ha lite säkerhetsmarginaler. Vi vill nog inte veta vad konsekvenserna hade varit för de inblandade om någon idealistiskt sinnad officer hade upptäckt oss. Efter ännu några timmars väntan på rätt skift lastade vi in oss i en av gruvsäkerhetspolisens bilar och kördes bokstavligt talat igenom världens största koppar- och guldgruva till kanten på brottet där vi släpptes av i skydd av mörkret och började gå mot bergen. Sammantaget en ganska imponerande operation. Vi bedömer att åtminstone 30 personer på olika positioner hade köpts för att hålla tyst om vår närvaro. Typ tusen dollar per skaft, minus vår kontakts provision. Säger kanske något om vad folk är beredda att riskera sin försörjning för. Tragiskt. Möjligen oetiskt från vår sida. Men vi var inte där för att göra världen till en bättre plats. Vi var där för att skida Carstensz. Och våra odds hade förbättrats från slim till fair.
Martin prövar lyckan i sina Dynafit-pjäxor. Olof följer i ett par Scarpa T1. "Känslan" är oslagbar...
Efter en tämligen kort vandring slog vi upp basläger tidigt på morgonen på drygt 4000 meters höjd i ett magiskt landskap. I fjärran en turkos ocean, Arafurasjön, där vi två år tidigare ankrat vår båt. Under oss en djupgrön ogenomtränglig djungel, längre bort det inte lika ogenomträngliga men väl gigantiska dagbrottet på gruvan, omkring oss nattsvart och rakbladsvass lavasten som såg ut som om den stelnat igår och ovanför oss vårt mål, de kritvita glaciärerna på Carstensz och den smala bergkammen som leder fram till Oceaniens högsta punkt.
Ännu en "orginell" motljusbild...
Klättringen var ganska kompromisslös. En brant spricka säkrad med fasta rep av varierande kvalitet leder från högplatån upp längs bergssidan via partier av rasmassor och grus till en vertikal vägg upp på själva toppkammen. Kammen slingrar sig sedan, avbruten av djupa hack, några hundra meter framåt och uppåt till själva toppen. Eftersom vi båda har mer överkropp än ben och jumareringen gick fort stod vi på Oceaniens högsta punkt dryga sex timmar efter att vi lämnat baslägret. En kul och teknisk klättring för att vara oss, men vi var ändå mest nöjda med att ha tagit oss genom pappersdjungeln hit.
Just another day at the office
Skidåkningen då? Jupp. I den eviga jakten på ära och berömmelse kan vi nu säga att vi är de första som skidat ner för Carstensz Pyramid, och därigenom är vi de första någonsin som skidat ner för samtliga The Seven Summits, enligt Messners definition. Första biten var dock ganska bedrövlig. Fem centimeter snö på grus i bästa fall och sten för det mesta gjorde att det mest påminde om dålig försäsongsåkning i Hundfjället. Fast brantare. Vi utnyttjade dock de fasta repen flitigt på vägen ner. Först när vi satte fötterna på själva Carstensz glaciären, efter att ha traverserat rejält åt höger från toppen sett, kunde vi ta ut svängarna. Visserligen ett historiskt åk, men kanske ändå ingen åkning som går till historien. Klart kul att klämma lagg på Nya Guinea oavsett. Om ingen annan skyndar sig innan glaciärerna är borta för gott lär vi nog förbli de enda skidåkarna på ön. Alltid något att berätta för barnbarnen.
Olof letar snö på väg ned från toppkammen och Martin sätter stålkanterna i de fattiga resterna av Carstenszglaciären under nedfärden till baslägret.
/Olof Sundström & Martin Letzter
Vi är nog helt enkelt för korkade för att fatta när det är dags att ge sig. Och det är en av de egenskaper vi verkligen uppskattar hos oss själva. Efter vårt första försök att klättra Carstensz Pyramid på Irian Jaya för två år sedan (Sammanfattning: ”liten segelbåt från Lund, inga papper, söka nödhamn på ön, försöka muta sig fram till berget, misslyckas, åka in i finkan, eskorteras ut ur ”Indonesien”, inte mera välkomna, någonsin”. Whatever, it’s not a real country anyway, läs hela storyn på vår hemsida eller i vår tidigare publicerade artikel på utsidan) har vi i brist på annat latent haft några trådar ute, draggandes i byråkratins skitiga hav efter en lösning på hur vi skulle kunna bestiga det som hälften av klättervärlden kallar Oceaniens högsta berg. Och rätt som det var så fick vi en ful fisk på kroken strax före jul.
“Yeees mister. Only 15 000 US$. Each. No problem. Climb soon. Very good. Book now?” Njaaa, kanske inte. Eller... Javafan. Varför inte? En del köper fina klockor, andra spelar på hästar. Vi gick till banken och satte in en normal årslön till ett skumt konto på Sulawesi mot ett vagt löfte om att någon på något sätt kunde få in oss till det förbjudna berget en månad senare. Kanske. Men heck, dollarn var billig, det hela var alldeles för osannolikt för att inte gå vägen och förresten hade vi redan fått fina klockor av Sjöö&Sandström.
Strax efter en trevlig nyårsvecka i Alperna satte sig vi oss följaktligen på ett plan med destination Jakarta. Situationen var inte markant olik det första försöket. Vi hade fortfarande inga som helst papper, vi fick fortfarande inte vistas på Irian Jaya och gruvan som omgärdar berget (och som äger all infrastruktur, myndigheterna inkluderade) var lika stängd som någonsin. Jo, förresten, det var visst skillnad: Vi var betydligt fattigare, och även om KLM:s asienlinje verkligen, verkligen suger så var den bekvämare än vår ruttna båt. Eller jag vet inte, men det gick i alla fall lite fortare.
Med det svaga utgångsläget blev ingen av oss förvånade att inte ett smack hände när vi kom fram till Indonesien. Det är inte så mycket som händer i Indonesien överhuvudtaget. Utom att vårt bagage så klart var borta med vinden. Medan KLM skyllde ifrån sig och vår kontakt tydligen inte var anträffbar tog vi helt enkelt in på ett hotell på en strand norr om stan och varvade eftersökningar av våra väskor och snubben från Sulawesi som vi gjort rik, med sol och bad. Vi misstänkte starkt att vi inte skulle komma så nära berget den här gången heller, men palmerna och sanden var lugnande för våra nerver. Efter en vecka hade vi dock mot alla odds hittat både våra prylar och den skumma typen och oddsen att få klättra ökade från none till slim. Att vi ens försökte efter vårt första besök, då våra mug shots togs av myndigheterna i Timika (den enda staden på södra sidan av Irian Jaya) och vi mycket tydligt fick oss förklarat att vi inte behövde göra oss besväret att försöka komma igen, berodde på att vi av vår nya vän fått löfte om att flyga in från norra sidan av ön så att våra uniformerade vänner aldrig skulle se oss. Ack vad vi bedrog oss.
Att köpa en domare i Jakarta, Indonesiens huvudstad, kostar runt 40 000 kronor. Då kommer man tydligen undan med vad som helst. Militärer är tydligen betydligt billigare, för vi fick verkligen valuta för våra inbetalda dollar. I korthet: Våra klätterprylar (inklusive skidor) syddes in i sockersäckar, vi fick order om att sätta på oss sloknäsa och löshatt och vi flög mot Irian Jaya. Naturligtvis landade vi i samma by där vi sista gången åkt fast för allt möjligt. Men det spelade ingen som helst roll. Vår kontakt hade nämligen jobbat hårt. Ingen såg oss kliva av planet, ingen satt under skylten med texten ”Imigrasi” och utan en enda liten stämpel eller kontroll (tämligen unheard of i den här delen av världen) fördes vi in i en väntande bil. Våra namn stod inte ens på flygbiljetten. Vi kände oss som diplomater, fast tvärt om. Efter en kort väntan på rätt vaktskift hoppade vi in i en av militärpolisens jeepar och kördes från byn genom flertalet vägspärrar och kontrollstationer upp till byn Tembagapura, det stängda området nära gruvan som omger berget. Både lösskäggen, sockersäckarna och militärpoliseskorten kändes dock som överflödsgärningar eftersom vår bil aldrig söktes igenom. Samtlig personal på alla militära posteringar blickade nämligen lämpligt nog koncentrerat ut över djungeln när vi körde förbi. Kanske lika bra att ha lite säkerhetsmarginaler. Vi vill nog inte veta vad konsekvenserna hade varit för de inblandade om någon idealistiskt sinnad officer hade upptäckt oss. Efter ännu några timmars väntan på rätt skift lastade vi in oss i en av gruvsäkerhetspolisens bilar och kördes bokstavligt talat igenom världens största koppar- och guldgruva till kanten på brottet där vi släpptes av i skydd av mörkret och började gå mot bergen. Sammantaget en ganska imponerande operation. Vi bedömer att åtminstone 30 personer på olika positioner hade köpts för att hålla tyst om vår närvaro. Typ tusen dollar per skaft, minus vår kontakts provision. Säger kanske något om vad folk är beredda att riskera sin försörjning för. Tragiskt. Möjligen oetiskt från vår sida. Men vi var inte där för att göra världen till en bättre plats. Vi var där för att skida Carstensz. Och våra odds hade förbättrats från slim till fair.
Efter en tämligen kort vandring slog vi upp basläger tidigt på morgonen på drygt 4000 meters höjd i ett magiskt landskap. I fjärran en turkos ocean, Arafurasjön, där vi två år tidigare ankrat vår båt. Under oss en djupgrön ogenomtränglig djungel, längre bort det inte lika ogenomträngliga men väl gigantiska dagbrottet på gruvan, omkring oss nattsvart och rakbladsvass lavasten som såg ut som om den stelnat igår och ovanför oss vårt mål, de kritvita glaciärerna på Carstensz och den smala bergkammen som leder fram till Oceaniens högsta punkt.
Klättringen var ganska kompromisslös. En brant spricka säkrad med fasta rep av varierande kvalitet leder från högplatån upp längs bergssidan via partier av rasmassor och grus till en vertikal vägg upp på själva toppkammen. Kammen slingrar sig sedan, avbruten av djupa hack, några hundra meter framåt och uppåt till själva toppen. Eftersom vi båda har mer överkropp än ben och jumareringen gick fort stod vi på Oceaniens högsta punkt dryga sex timmar efter att vi lämnat baslägret. En kul och teknisk klättring för att vara oss, men vi var ändå mest nöjda med att ha tagit oss genom pappersdjungeln hit.
Skidåkningen då? Jupp. I den eviga jakten på ära och berömmelse kan vi nu säga att vi är de första som skidat ner för Carstensz Pyramid, och därigenom är vi de första någonsin som skidat ner för samtliga The Seven Summits, enligt Messners definition. Första biten var dock ganska bedrövlig. Fem centimeter snö på grus i bästa fall och sten för det mesta gjorde att det mest påminde om dålig försäsongsåkning i Hundfjället. Fast brantare. Vi utnyttjade dock de fasta repen flitigt på vägen ner. Först när vi satte fötterna på själva Carstensz glaciären, efter att ha traverserat rejält åt höger från toppen sett, kunde vi ta ut svängarna. Visserligen ett historiskt åk, men kanske ändå ingen åkning som går till historien. Klart kul att klämma lagg på Nya Guinea oavsett. Om ingen annan skyndar sig innan glaciärerna är borta för gott lär vi nog förbli de enda skidåkarna på ön. Alltid något att berätta för barnbarnen.
Olof letar snö på väg ned från toppkammen och Martin sätter stålkanterna i de fattiga resterna av Carstenszglaciären under nedfärden till baslägret.
/Olof Sundström & Martin Letzter
Ingår i tur
Läs mer
Forumdiskussioner
- Allmänt om friluftsliv MSB översvämningskarta
- Allmänt om friluftsliv Knop
- Naturområden Tälta på Vens "inland"?
- Allmänt om friluftsliv Olav Thon har gått bort 101 år gammal
- Skidor allmänt Första längdskidorna till barn- vad ska jag tänka på
- Miljöpåverkan Tillförlitliga naturskyddsföreningar att donera till?
- Vilda djur Vilket djur?
- Allmänt om friluftsliv UPPHITTAT! GPS-KLOCKA
Djupt oetiskt och hysteriskt roligt..!
Och hem kom dom också?! Läckert.
Kort koncist och med självironi. Men vem bryr sig om ett sånt här rekord? Skall man muta för att lyckas med slika äventyr?
Ja sæg det, vad har inte lite mutor inte klarat! :)
Rolig læsning,
Stabil insats! Skönt namn på berget också