VM i adventure racing i Sverige

En artikel från

I närmare tio år har de var för sig förberett sig och tränat.Som elitäventyrare och tävlingsarrangör. I en sport där administration och förbund är av underordnad betydelse, medan utmaningen, upplevelsen och äventyret är vad som betyder och lockar lagen att söka den ultimata kicken av smärta och gränsen för personlig utmattning.

Per Westling, Mats Andersson, Natascha Westling, Anders Wide

Värmen från Utah-solen bränner påtagligt. Jag sätter mig tillsammans med både Mats Andersson, 40 och Mikael Nordström, 30 på marken mitt i något som mest av allt påminner om en loppmarknad, en enorm mängd utspridd utrustning runt om oss. Man håller på som bäst på med att packa allt inför utrustningkontrollen. Rep, cyklar, skor, inplastad mat, vattenfl askor, paddlar, hjälmar....

Det råder ändå ett förberedande lugn. Om bara 40 timmar går starten på EcoPrimalQuest, den sista stora AR-tävlingen innan världsmästerskapen. En tävling som man förlagt till Moab-området söder om Salt Lake City, i den varmaste tiden av året. Vackert med dramatiska klippor och torr röd öken, men med förväntade temperaturer kring 40 grader. Lagen planerar noggrant sin utrustning och testar olika lösningar för bland annat vätska och packning under tävlingen.
- "Det kommer bli ohyggligt varmt och långt. Riktigt långt" ler Mats, som att han nästan längtar efter det, medan man kan skönja ett svagt ironisk uttryck över hans ansikte. Men också rutinerat medveten om att han presterar bäst på långa krävande tävlingar, med erfarenhet av att deltagit i världens största tävlingar sedan 1995.

Ungefär 8-10 dagar räknar arrangörerna med att lagen kommer behöva för att ta sig de 80 milen fram till mål. För lagkapten Mats är det första tävlingen för deras nya sponsor Bjurfors, en ny säsong, ny utrustning och kanske också lite mer motiverad än vanligt.
- "VM i Sverige är viktigt, och kommer att bli intressant", lyser han upp.


Team Bjurfors under VM 2005.

För Mikael, som är kapten för det andra svenska laget på plats, Team Halti, och tillsammans med Mats en av Sveriges mest rutinerade utövare är tävlingen ett, kanske inte helt välkommet, avbrott i förberedelserna inför VM i Hemavan där han är arrangör och spindeln i nätet.
- "Vi har egentligen för mycket med tävlingen för att vara här men man vill ju tävla också, inte bara arrangera, och samtidigt motiverar det mig, nya idéer och inspiration. Det är viktigt"


Mikael Nordström under Explore Sweden, 2004, där han också var tävlingsledare

VÄRLDSMÄSTERSKAPEN HAR TIDIGARE hållits i Schweiz, Newfoundland i Kanada och senast på Nya Zeelands sydö och nu i Skandinavien. Den stora anledningen till att vi i Sverige stolt får arrangera VM stavas Nordström/Lind. Ett par inte bara privat utan även inom äventyrssportarrangemang. Sedan slutet av nittiotalet har de presenterat adventure racing tävlingar i Skandinavien med stor framgång; bland annat som arrangörer av klassikern High Coast 600 och nu senast Explore Sweden. Under år av organiserande format en meriterad och välsvarvad stab av erfaren personal och expertis. Nödvändiga förberedelser för den största av projekt någonsin - Världsmästerskapen i augusti.
- "Ja det här är toppen av vår karriär än så länge, en fantastik möjlighet naturligtvis. Inte vad vi egentligen hade planerat då vi i slutet av nittiotalet började med tävlingar kring höga kusten, utanför kontoret i Örnsköldsvik."
- "För oss är det naturligtvis ett tillfälle att dels visa på vår skandinaviska miljö, fjällvärlden och Norges vackra kustlandskap. Men kanske ännu viktigare att visa hur vi tycker en tävling bör arrangeras och forma en bansträckning som inspirerar de tävlande."

Mats instämmer och jämför med några av förra årets tävlingar där han menar att många banläggare tappat nytänkandet och viljan att få de tävlande att utmanas till nya upplevelser.
-"Många arrangörer saknar glöden, glömmer helt enkelt äventyret och att visa den många gånger fascinerande miljön där de tävlande tar sig fram."
- "Det är inte så kul att resa till Namibia, planerat, tränat och haft stora kostnader, för att dra på sig en orange byggväst och bara få gå fl era dagar i samma öken. Eller på Nya Zeeland sist där vi gick i snårig och tät bush i fem dagar. Såg knappt till vare sig media eller lokalbefolkning. Det är då man funderar på vad man håller på med egentligen."


Mats Andersson, Team Bjurfors, under en av cykelsträckorna på Nya Zealand. Då hette laget Cross och kom sjua.

ALLA DE STORA INTERNATIONELLA lagen kommer till lilla Lappländska Hemavan. Drygt fyrtio lag från närmare tjugo nationer är anmälda. Av dessa är tio lag svenska. - "Det är visserligen hemmaplan, men miljön är relativt vanlig, det är varken några sandöknar eller 4000 meters toppar, eller de dryga 40 grader som det kommer bli här menar Mikael och sneglar mot solen. Därför, fortsätter han, kommer det inte vara resultatavgörande för de svenska lagen. Men Mats med Bjurfors och även Lundhags har stora chanser att ta medalj, men inte främst för att tävlingen går i Skandinavien utan snarare för att de är starka, rutinerade lag."

Mats lagmedlemmar i det meriterade och idag mycket samkörda Team Bjurfors består av dels Natasha Westling, 35 år, som vi såg vinna Camp Malloy i TV-rutan för ett par år sedan. TV4´s satsning på att presentera äventyrstävlandet in till de svenska hemmen. Idag mammaledig från friluftsbutik och studier med dottern Ayelé som hon har tillsammans med Mats. Att vara ett par och tävla intensivt tillsammans fungerar utmärkt instämmer de båda. Mats är den enda i laget som jobbar med tävlandet på heltid med kollegan Michael Lemmel. En verksamheten där även företagsevent och markandsföringskoncept ingår.

Sedan är det Anders Widegren som de senaste fyra åren tävlat sida med sida med Mats. Han kommer ursprungligen från västjämtska skogarna men bor idag i Stockholm och jobbar som snickare mellan alla resorna. Är alltid förvånansvärt otrött på ren norrländska, och nästan alltid glad även mitt under racen.
- "Jo, han blir sällan sur eller irriterad, trots att han får bära mest packning", skrattar Mats. "Nej, vi är ett ganska jämnt lag egentligen, ingen som är särskilt mycket starkare eller svagare i någon gren. Eller... jo så är det. Fast...." Mats avbryter sig själv ett tag och funderar lite. "...fast Natasha och Per är kanske de som oftast driver på tempot."

Per Vestling, 33 år, slutligen, har en bakgrund som skidorienterare och skidalpinism och har svårt att tänka sig ett liv utan att få ta ut sig helt fysiskt. Och vad kan vara lämpligare än just adventure racing som han tävlat inom internationellt sedan 1999. De senaste åren med Mats som lagkapten. Han är den enda i laget som bor och jobbar utanför Stockholmsområdet, som skogsmästare i Falun. Att kunna vara ute även på jobbet är enligt honom ovärderligt. Och just att kunna ha ett friare jobb där man själv kan styra tider är naturligtvis en förutsättning för att kunna engagerat satsa med målsättningen att bli världens bästa lag. Och det är vad de tänkt bli. I augusti i år. Men det kommer inte bli lätt. De tror alla att den hårdaste konkurensen kommer främst från USA.
- "Nike gör aldrig en dålig tävling, sällan sämre än etta eller tvåa och Merrell är duktiga. Även spanska Buff kan bli en medaljkonkurrent" tror Mats.
- "Liksom amerikanska Spyder, och inte minst Team Finland" infl ikar Mikael.
- "Vi åker upp för ett guld, det är vår självklara ambition. Inget annat. Nike knep förstaplaceringen i Kanada med bara några sekunder. - Nu vill vi vinna!" Även om Mats leende på ytan slätar över de allvarsamma och beslutsfulla orden så ser jag att han faktiskt är uppriktig. De vann förra årets tävling som Mikael arrangerade, Explore Sweden, i en kall vintersession kring Marsfjällen. De har vidare under de senaste elva åren som globala fullblodsäventyrare samlat tunga pallplatser och är nu både meriterade och hungriga på ännu större framgångar. Kapaciteten fi nns, det tvivlar ingen på.


TÄVLINGSBANAN ÄR HELT KLAR, men Mikael vill inte beskriva den alltför exakt och detaljerat men menar att det kommer att bli en i vanlig ordning utmanande bansträckning. Det blir glaciärer, tuff paddling och en del långa vandringar.
- "Vi vill inte avskräcka folk och trycka på att det är det hårdaste någonsin, men det kommer att bli tufft. 80mil krävande tävling. Men, poängterar han, som jag tror lagen kommer att tycka om. Och det är vad som verkligen driver mig som tävlingsarrangör och banläggare. Vi satsar mycket på att skapa en VM-atmosfär och stämning i ett helt paket, liknande en OS-by. Där organisation, presentation och media tillsammans med publik ska trivas och göra tävlingen lyckad. Men det som verkligen får mig att uppleva tillfredställelse med hela projektet är då jag står ute en regnig natt och väntar in ett lag vid någon enslig check-point mitt under tävlingen. Och då laget kommer höra hur de engagerat berättar att de uppskattar bansträckningen. De beskriver människorna de träffat med inlevelse, de krävande omväxlande utmaningarna och alla onda smärtor naturligtvis. Men även de vackra omgivningarna. Då känner jag mig lugn", ler Mikael. Mats nickar instämmande,
- "Det är de intrycken som en gång gjorde att man började med adventure racing", förväntansfull på världsmästerskapen.
- "Det kommer att bli en del jobbiga etapper, men det är helheten av prestationen som är tillfredställande. Här är ansvaret på banläggaren avgörande."
-"...och vår ambition, fortsätter Mikael, är att höja kvalitet på världsmästerskapen som ett arv för organisationen att fortsätta växa i. Sporten är ung och behöver tydliga riktlinjer hur vi vill att den ska formas. Det är vår uppgift."


UNDER TIDEN VI PRATAT har utrustningen kring oss tagit en något mer organiserad form. Mats monterar ihop sin cykel medan Mikael hela tiden går på och kommenterar några av Mats lösningar av små fjäderlätta detaljer.
- Så där håller han på jämt, skrattar Mats.

Det pratas taktik och strategi om hur man här ska klara den värsta värmen och torkan under dagarna Och inte minst fötterna.
-" Det är fötterna man måste vårda bäst, de tar mest stryk. På den här tävlingen, för ett par år sedan, var jag nära att behöva amputera några tår. Helt vansinnigt egentligen, berättar Mikael grimaserande och tänker tillbaka."
-" Smärtan är alltid jobbig men det är även det som driver oss, därför man tränar och fortsätter tävla. Ja, eller kanske inte just smärtan, men att lära sig hantera den och se bortanför det onda, se sig själv passera mållinjen och vetskapen om vad man presterat och upplevt."

Men när tar det då slut? För mig och för en utomstående kan en enda tävling kännas långt övermäktigt, och om man ändå mot all förnuft och förmodan skulle kämpa sig igenom den fysiska och mentala kampen under ett enda race skulle man förmodligen aldrig mer pressa den gränsen igen. Nöjd och mätt över vad man presterat. Men Mats och Mikael och ytterligare drygt 400 äventyrare här just nu bevisar mig motsatsen. De gör om denna resa, gång på gång. Till och med längtar.

Mats tänkter efter lite och avslutar,
-"Vi är inte mätta, även om vi tar guldmedalj nu i år. Det är inget slutgiltigt mål. Så länge det fi nns tävlingar som är intressanta med vackra platser och duktiga banläggare, ja...då kommer vi att fortsätta."

Foto och text av Peder Sundström
Artikeln är tidigare publicerad i premiärnumret av äventyrstidningen Outside som utkom 18 juli, 2006.
Mer information om svenska Outside hittar du här!