Vildmarken från Kanot, vargen kommer!?

En sen majdag, 2011 sjösattes kanoten för en paddling uppströms längs en å. I närheten av färdvägen hade vargen under vintern rivit ett rådjur och fyra stycken i en liten flock hade skådats på en tomt. På jakt efter gädda fick Joakim sig en underbar tur med både fisk, tältmys och vargfrossa.

Av: Minnatur

Till denna berättelsen hör även en film. Denna film är en del av berättelsen. Texten är sammanhängande utan film men tappar en dimension. Länken till filmen finner du på den plats i texten där den passar in eller längst ner.)

Varg och vildsvin

Jag befann mig åter igen i Älvviken i Bergslagen, svärföräldrarnas andningshål och nu mer även mitt. Familjen och jag hade packat oss i bilen och stuckit iväg till deras ställe vid sjön Grängen. Det var den 18 maj och sommaren var i antågande även där, vilket var aningen tidigt för området. Liljekonvaljerna stod som ihoprullade voffelrån i slänterna. Så fort jag klivit ur bilen berättade min svärfar med livlig inlevelse och med en jägares driv om vinterns begivenheter, om hur en varg rivit ett rådjur i grangården och hur bara ett bakben hade lämnats till eftervärlden. Han berättade vidare om hur huset vid älven, 500 meter bort, fått ett besök av fyra vargar samtidigt en vintermorgon vid halv fem snåret. Lite skämtsamt frågade jag om hur det var med vildsvinen. Han berättade lite skrockande att på andra sidan ån var det som en autobahn för vildsvinen, de hade bökat upp marken så tlll den milda grad att det mest kunde liknas vid en krigsskådeplats.

Liljekonvaljer i Givaakt...

Sedan tidigare var det uppgjort att jag skulle sticka iväg på någon slags tur när vi kom till Älvviken. Färdmedlet för turen blev Kanot. I farkosten packade jag allt jag kunde tänkas behöva för en helgtur ensam. Då sommarens äventyr går till Kaitumälven med paddling och flugfiske ville jag provresa mitt stora 3 manna Hillebergtält för att försäkra mig om att det inte var några problem med det (läs liknande Kaitumtur gjord 2009 på http://www.utsidan.se/member/triplist.htm?ID=57787 om du vill se) . I övrigt var jag mycket nyfiken på mitt nya liggunderlag som jag förmånligt hade kommit över och som skulle få sig sin jungfrutur. Det friskade i ordentligt och det gick vita gäss på sjön. Svärmor tyckte kanske att det var lite onödigt att jag gav mig av i sådant väder. Men efter ett par lugnande ord och en viss "tumma på sanningenruttförklaring" var även det problemet ur världen. Sagt och gjort, 1 st pojk med kanot, tält, stormkök, fiskeutrusting och KAMERA la ut från Hamnen (De kallar den så, den lilla sandstranden nedanför det röda huset) på kvällen kl. 18.07

Dags för Kanottur, start Hamnen :-)

Paddlingen

Solen skickade sina sylvvassa strålar i dyningarna på sjön. Kanoten slog i varje våg som mötte den och vattenstänk silade över relingen. Det ven från spetsen på fiskespöt, som till 1/4 stack upp över kanotens kant. Min farkost tryckte långsidan mot vinden, jag fick slita som ett djur för att få den att gå dit jag ville. Siktet var inställt på en ö ett par hundra meter bort. Den hårda vinden fick mig att fundera på om det var värt mödan och slitet att korsa den vindpinade sjön. Värt ansträngningen för att, om möjligt, få kasta lite med mitt fiskespö i en vassrugge på baksidan om ön. Jag slet på ett par paddeltag till.

- En, två, tre, frya, fem, räknade jag högt med sammanbitna tänder när jag med breda, svepande paddeltagtag fick kanoten att lova upp mot vinden.

Med ett rejält krafttag styrde jag åter mot den riktning jag egentligen ville fördas men då tryckte vinden ner kanoten igen. En gång till samma procedur.

- En, två, tre, frya, fem.

Samma resultat. Jag började stumna i armarna trots en kort paddelsträcka och kastbyarna fick kanoten att kantra betänkligt. Visst var det solensken ute på sjön men trots allt var det både övernattning och fiske som hägrade på denna paddeltur och fiske i storm var inget jag strävade efter, ett vägvalsbyte låg nära tillhands.

Solen skiner men vind och stänk i tilltagande...

Belutet att ändra färdväg tog jag samtidigt som jag rundade den av slaggsten konstgjorda udden. Jag insåg att om jag slutade paddla skulle jag automatiskt glida fram till mynningen på en av åarna, där den rinner ut i sjön. Vid denna tidpunkt har smältvattnet gått för ett bra tag sedan och paddlingen sker endast uppströms i ett lungt flödande vatten. Om jag slutade paddla skulle jag kunna driva samtidigt som jag då istället kunde ha spöt i handen och fiska.

Konstgjord udde? Jo, Bergslagen är ju känt för alla sina Hyttor där man genom århundradena har producerat järn. I procesen blir det kvar slaggsten, denna kördes ut på stora tungor i sjöarna kring hyttorna vilket har givit dessa strandlinjer en väldigt speciell karaktär. När man närmar sig stranden ser man att stenarna i strandlinjen inte är av den sort man är van vid. Dessa stenar liknar mer färgat glas i grönt och blått än sten.

Strandlinjen på väg mot utflödet och ån

Slaggstenar liknar glas

Vinden friskade i så mycket att jag inte han plocka upp fiskespöt innan det var dags att paddla in på ån. Eftersom det inte var första gången jag tog mig fram på sjön visste jag att jag snart skulle få uppleva något som kunde liknas vid ett trolleri. För hur mycket det än stormade ute på sjön blev det alltid som stiltje inne bland träden på ån/älven. (Jag vet inte om jag skall kalla den för å eller älv. Den är smal som en å men ligger i Älvviken). Mynningen närmade sig när jag gled bredsides. Plötsligt låg den där som ett litet snitt i den hårda markytan. Jag befann mig framför öppningen till äventyret och magin. Det är något speciellt med att paddla i smala åar. Det påminner mig om äventyren på tv som barn, "Dr Drövels hemlighet"... Omvärlden försvinner och jag slukas upp av närvaron.

Det öppnar sig in i skogen som ett litet snitt...

Så är äventyret på gång på riktigt.

Efter att ha paddlat rakt in på ån, med vinden i ryggen ca 200 meter, vek älven av 90 grader vänster i färdriktningen. Jag passerade den böjen och paddlade ytterligare 20 meter. Som i ett trollslag förändrades allt. Den näst intill stormstyrkehårda vinden var som bortblåst. Det ända som vittnade om dess existens var ljudet från suset i trädtopparna. Vattenytan på ån var stilla och blank som en glasskiva, bortsett ett visst svagt motflöde. Vinden som konstant hade bedövat mina öron lät nu mest som ett sus högt uppe i trädkronorna. Plötsligt trädde en ny ljudbild fram. Koltrastar som lockade till parning, bofinken som visslade sin melodi. När jag försiktigt började paddla hörde jag en bäver i närheten som plaskade med stjärten när de hörde en fara. Små luftbubblor vittnade om att den dykt i närheten och att den var påväg mot mig. Jag satt helt stilla för att se om jag kunde få se en skymt av den. Bubblorna närmade sig meter för meter som en dykare sed från ytan. Hur jag en glodde kunde jag inte se bävern men bubblorna försvann in under kanoten och fortsatte sedan bakom mig. Jag satt kvar helt stilla för att se om jag kunde se den dyka upp ur vattnet längre bort. Jag gick bet. När jag satt där i kanoten och minuterna tickade iväg började jag fundera på om det kunde ha varit så att vargen, som svärfar nämnt, klivit ner här vid vattnet och druckit sig otörstig i vintras. Hur det nu var så skulle jag på denna paddeltur få passera det ställe där de fyra vargarna hade dykt upp en tidig vintemorgon i år. Det var vid den stora vägtrumman där man kunde paddla under som det mötet hade skett. I tanken kittlade det. (Se i filmen)

- Tänk om jag skulle kunna se ett riktigt rovdjur, tänkte jag och paddlade iväg.

Det strömmande vattnet fick mig att då och då korrigera färdriktningen med ett extra knix i paddeln. Lugnet rådde. Jag riggade filmkameran och började filma min paddling uppströms.

På vät fram med blicken riktad i färdriktningen efter vilda djur... Varg eller gädda.

Efter ett par ordentliga paddeltag la jag ner paddeln diagonalt över kanotens öppning. Jag böjde mig frammåt och greppade kastspöt. Jag siktade och skickade iväg draget längst färdriktningen, vevade hem, inget napp i första kastet. Jag vek över bygeln på haspelrullen och kastade igen. Med ett skratt kunde jag konstatera att kastet hamnade snett, riktigt snett... Med en dåres envishet och en kanot fylld till bredden med friluftsutrustning satte jag av och finkamma åsidorna efter "Den fight-villiga Ågäddan".

och visst nappade det i skymningen. (Se filmen)

Monstret finns fångad två gånger om, både på drag och på film.

Om du nu är nyfilen på hur en lugn å ter sig en stormig dag, lugnet som infinner sig av ljudet från paddeln som bryter vattenspegeln. Eller hur en total harmonisk glidning förvandlas en rivig jakt... åsså lite Tore Skogman på älven... då skall du absolut titta på filmen. Den är ordentligt producerad även fast jag gjort allt själv och det finns vissa svårigheter i att filma sig själv samtidigt som man håvar en fisk... men det går :-)

Se filmen här:

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhum#p/u/0/EQxOv3ntn1U

Efter denna härliga fiskeupplevelse paddlade jag sjungande vidare på Ån. Jag kollade reflexmässigt på klockan, den visade 21.30. Jäklar tänkte jag och kände ett sug i magen. Varken mat eller tältplats var avbockade från "Att göra listan." Med bestämda paddeltagtag satte jag av nedströms mot en plats som jag trodde skulle fungera utmärkt som lägerplats, nu när inte Ön ute på sjön längre var ett alternativ. Den tänkta platsen låg där svärfar förklarat att vildsvinen hade sitt krigsområde i närheten av vargrivningen...

Lägerplats och varg...

Jakten på gäddan hade redan lagt sig som ett vackert minne i hjärnans hårddisk när jag gled långsamt fram i åns takt. Det är fantastiskt vad man får uppleva när man glider fram ljudlöst på vattnet. Nästan alla sinnen får sitt. Hörseln får avnjuta fågelsång och vattenkluck, luktsinnet får känna den fuktiga doften av å. Synen den tar in allt, omvandlar det till en vacker smak och ger njutning.

Jag närmade mig åter igen mynningen till sjön Grängen. Till skillnad från vanliga kvällar, då vinden brukade mojna, valde den att denna kväll att öka i styrka. Med några raska paddeltag var jag ute på den gropiga sjön. Klockan var närmare 22.00 och jag började bli riktigt hungrig. En bit bort såg jag den ö där jag först hade tänkt att slå läger, jag var glad att det inte blev så. Jag hade haft en underbar kväll på Ån och den plats jag skulle till brukade se inbjudande ut för tältboende. Jag rundade en av de slaggstenklädda uddarna och gled in i viken på andra sidan. Vinden slet hårt i kanoten när jag satte av in mot min tänkta lägerplats. Med vinden rakt akter ifrån skulle platsen vara blåsig men det fick gå. Det var fortfarande ljust och jag ville få upp tältet innan det blev mörkt. Jag styrde kanoten försiktigt in i den lilla vassruggen och upp mot land. Jag ville inte gå på får hårt då jag visste hur vassa slaggstenarna kan vara. Med ett litet raspande i kanotdurken la jag till. Lägerplatsen såg perfekt ut det fanns till och med ett treben riggat kring en eldstad. Jag skuttade ur kanoten och gick med lite krampaktig gång upp mot gräsytan. Knäna behövde lite tid på sig att mjukas upp efter den långa skräddarsittningen i kanoten. Jag skrattade till. Till och med eldstaden var gjord av slaggsten.

Lägerplats i kvällningen.

Eldstaden i....

...Slaggsten... SÅKLART!

Det underbara ljudet av prasslande, eller snarare fladdrande, tältväv ljöd i gläntan vid vattnet. Stänger sattes i avsedda kanaler, tältpinnar och en del av tältets stormlinor förankrades i marken. Jag kunde se märken efter djur som bökat i gräset.

- Rådjur, tänkte jag.

Uppsättningen gick galant och snart kunde jag packa in mitt pick och pack och börja göra ordning lite käk. Magen Kurrade.

Tältet står tryggt i den starka vinden.

Det fräste från bensinköket och värmen spred sig i hela tältet. På menyn stod Mexicanasoppa. 1 liter vatten kokades upp och sedan blandades påsen med det frystorkade innehållet i. Till denna gourmérätt serverades hårt bröd och mjukostsalami. Samtidigt som soppan kokade riggade jag i ordning mitt nya liggunderlag. Jag la ut det i tältet, satte händerna i position och böjade pumpa.

Mexicanasoppan puttrar, stormköket fräser...

Jag är en man som inte i onödan byter utrustning, speciellt inte till dyr onödig sådan. När jag den senaste tiden har sett Ola Skinnarmo göra reklam för ett liggunderlag har det känts aningen krystat. Skulle HAN, extremutövaren, bry sig annat än att tillfredställa sina sponsorer. Skulle en produkt verkligen kunna vara så bra som han säger?!

Efter att ha träffat en god vän som jag delat ett års friluftsutbildning med, och fått förklarat för mig att Ola använde detta märke innan det blev stort i Friluftsbutikerna, ändrade jag anfallsvinkel.

Från att ha tänkt..

- Jag har ju ett fantastikst upplåsbart liggunderlag från Thermarest, vad kan vara bättre än det.

Ändrade jag till...

- Okej, jag börja bli lite äldre och har rätt att sova ordentilgt i mitt tält och därmed få ett piggt friluftsutövande. Om det finns en så fantastisk produkt borde jag också ha rätt att få använda en.

När jag kom över ett exemplar av Exped Synmat 7 pump DLX till inköpspris slog jag till. Det kändes aningen slösaktigt då jag har ett väl fungerande Therm-a-rest ProLite 4 (680g) som har kamperat med mig under ett flertal år. När jag skaffade det beskrevs liggunderlaget som en revolution i sovegenskaper, jag upplevde aldrig riktigt det. Jag tycker att det fungerade väl men gav mig aldrig den riktiga sovkomforten. Många nätter har jag vridit och vänt på mig och vaknat med känning i ryggslut och axlar. Att sova på sidan har aldrig riktigt fungerat. Detta hade ett integrerar kuddfodral också.

Madrass och kuddfodral. Är du lång kan du ha kudden som på bilden. Jag vek in min under madrassen och fick på så sätt en större kudde...

Smart infästning för fodralet som blir örngott...

Jag är INTE på något sätt sponsrad av ett företag för att skriva detta inlägg, däremot delar jag gärna med mig av tips som kan leda till ett bättre och skönare friluftsliv. DETTA ÄR DEFINITIVT ETT!!!

Jag åt min soppa och mina knäckemackor. Samtidigt som jag åt kokade jag upp en kaffepanna med vatten och gjorde mig en stor kåsa med te. Jag vände på bensinbehållaren och köket brann ut med en pysning. Det blåste fortfarande kraftigt. Kastbyar slet i träden vågorna slog mot stranden. Jag gick ner till vattnet och diskade ur mina kastruller. Till min glädje kunde jag åter igen konstatera att mitt tält var av yppersta klass. Det märktes knappt inne i tältet att det stormade utnför. Jag klev in i tältet igen. Tröttheten gjorde sig plötsligt ordentligt påmind. Jag bytte om och gled ner i min härliga sovsäck. Förr i tiden bar jag alltid med mig en bok som jag läste innan jag la mig för att sova i ett tält. Nuförtiden finns det andra sätt att få sig en berättelse...

Tältmys med liggunderlagstest... SKÖNT!

Utsidanläsning... (den observante ser att tiden inte stämmer... en efterkonsturktion av bilden)

Efter att ha läst om några killar som paddlade Harrijåkka - Råneälven, var det god natt. Jag somnade som en stock. Jag vaknade klockan 00.30. En tryckande känsla kom krypande och den kom fort.

- JAG ÄR KISSNÖDIG, sa jag högt och lite nervöst till mig själv.

Efter att ha bälgat i mig 1 liter mexicanasoppa och 4 dl te var det fullt och nu ville det ut. Jag hasade mig snabbt ut ur sovsäcken och ryckte upp dragkedjorna på tältet. Med nöd och näppe lyckades jag få av mig sovbyxorna innan flodvågen kom.

Jag låg snart i sovsäcken igen, den var fortfarande varm. Jag slöt ögonen för att somna om. Jag märkte hur skönt jag låg på mitt nya liggunderlag. Utanför hade stormen bedarrat lite. Det är lustigt med väder. Jag hörde hur vinden åter igen tog sats för att kasta en stormby över gläntan och tältet där jag låg. Men efter den sista vindbyn var det tyst. Som i en handvändning hade det slutat att blåsa. Lite svag vind kunde jag uppfatta och jag kunde höra fåglarna spela inne i skogen. Plötslig prasslade till mot mot tälduken. Av någon märklig anledning tänkte jag.

- Tänk om det är en varg.

Jag kände hur jag frös till. Det är lustigt hur man kan bli så låst vid en tanke. Jag lyssnade intensivt. Kunde jag inte möjligtvis höra lite ljud av något som gick utanför. Jag låg helt stilla. Vad var det som svärfar hade sagt om vargen som rev ett rådjur? En ny tanke slog mig.

- Varför heter det Vargtimmen, gillar vargar att gå in i tält?

Från att ha varit i ett töcken nära till sömn var jag nu klarvaken. Jag kom in på ett annat spår. Vildsvinen, detta är ju deras autobahn. Det fanns ju bökmärken i marken när jag satte upp tältet.

- Gillar vildsvin att ta sig in i tält?

Katastroftankarna fortsatte och jag tyckte mig höra en hel djurhjord utanför mitt tält. Försiktigt öppnade jag tältets ytterduk och kikade ut. Det var nästan kolsvart men inget djur så långt jag kunde se. Däremot lyckades jag lokalisera prasslet i tältduken. Det var en tältlina som låg och gned sig mot duken, en av de som jag inte fäst i marken. Jag bestämde mig för att sluta larva mig och faktiskt försöka somna. Efter ytterligare ett par vändor, i tankebanorna kring om det ändå kanske fanns varg utanför tältet, somnade jag om. Jag sov som en stock.

Jag vaknade på morgonen av att det kvittrade utanför tältet. Vinden smekte tältet mjukt. Jag kunde se att solen sken genom tältduken. Jag kom att tänka på en sak. Jag kände mig faktiskt utvilad. Jag kunde knappt tro att jag sovit på ett liggunderlag. I vanliga fall brukade jag vara stel som en pinne när jag steg upp ur ett tält men inte denna gång. Jag kände mig grymt nöjd med min friluftsnykomling. Snacka om sovkomfort. Det var som att ligga i en säng. Aldrig har jag sovit bättre i ett tält. Att ligga på sidan gick lika bra som att sova på rygg. Inte en tillstymmelse av underlaget petade på min kropp. Den smarta kuddlösningen gjorde att, med påsen knuten i öglorna och min tunna dunjacka som fyllning sov jag som med en vanlig dunkudde...

Det fantastiska sovmiraklet, vänd på liggunderlaget och tryck med båda händerna på det gråa området och det pumpas upp!

Köksprylarna, som jag ställt i ordning kvällen innan plockades fram, stormköket som fräste värmde tältet. Det hade varit ganska kallt under natten (4 grader) så det kändes skönt när luften fylldes av värme. Då, utan förvarning, såg jag något i min ögonvrå. Någonting hade lyft från marken och rörde sig i ritning uppåt, mot mig. Precis som det är med cykling eller att gå för den delen, (har man en gång lärt sig kan man det) precis likadant är det med "slå ihjäl mygg" reflexen. På bråkdelen av en sekund hade mina handflator tagit far och sammanfogats mot varandra i en vid båge. Med ett ljudligt smack förpassade de myggan till en annan värld. R.I.P. Sommaren var här...

R.I.P

Ordning och reda..

Efter det brutala morgonmordet gjorde jag frukost. Först ut blev en kopp härligt svart kaffe. Med kåsan i handen tog jag mig ut ur tältet. Morgonen var magisk. Jag tittade ner mot stranden för att se att kanoten låg kvar. Det gjorde den. Utanför kanoten simmade två stora fåglar. Det var ett Storlompar. Jag struntade i att hämta kameran. Jag betraktade paret där de sakta lomade iväg på vattenytan. :-) Morgonen är den bästa tiden för naturupplevelser tycker jag.

Jag med det magiska morgonkaffet, helt utvilad med kudden som kroppvärmare!

Kanoten vid vattenbrynet.

Ön, den tänkta ursprungliga lägerplatsen inom synhåll.

Efter en god grötfrukost tog jag mig ut på udden som jag rundat kvällen innan. Det var lite bökigt att gå på slaggstenen och den kändes vass. Jag hade gummistövlar på fötterna och gick därför försiktigt så jag inte skulle skära sönder dem. Väl ute på udden kunde jag tydlig se hur men lagt ut massvis md sten på tunga efter tunga som nu skjöt ut i vattnet. En förunderlig syn på ett sedan långt tillbaks bortglömt yrke.

Slaggstenskullar...

Tydliga tungor ut i vattnet, ett människans verk.

Efter att ha packat ihop tält samt övrig utrustning och lastat i kanoten satte jag av ut på sjön. Svaga krusningar mötte mig där jag paddlade i soluppgången. Jag rundade en sista udde. Där nere efter kröken låg husen där min familj huserat under det gångna dygnet. Jag möttes av min dotter. Hon stod på stranden och vinkade när jag sakta gled in i hamnen. Efter sedvanliga kramar och en kort berättelse om det gångna dygnet (Varg och vildsvinshistorien till vissas förtjusning) hängde jag upp tält och sovsäck på tork i sommarbrisen. Jag kände mig mycket nöjd med turen och utrustningen och ser direkt fram mot sommarens paddeltur i Kaitumälven.

Persedelvård är självklart...