Världens bästa cykling: Marocko

Över Atlas till Sahara

Marocko är inte i första hand ett land man förknippar med cykling. Möjligheterna finns, de är bara inte så välkända för oss. Cykeltidningen Kadens har varit i Atlasbergen och brottats med både kameler och åsnor. Och vi har fått en god portion fin cykling.
Här är vår atlas till Atlas.

Text: Stefan Larsén, Cykeltidningen Kadens
Foto: Luca Mara

Marocko är inte ett land man i första taget associerar med cykling. Som turistresemål är det mer känt för sin trivsel i städer som Marrakech, Rabat och Casablanca. Men Atlasbergen, en enorm bergskedja som sträcker sig i öst-västlig riktning och utgör en fysisk avgränsning mot den ständigt expanderande Saharaöknen i söder, är ett populärt mål för vandrare bland annat. Atlas bjuder på storslagna vyer, fattiga berberbyar, hög höjd och vänliga människor.
Här finns till och med skidturism under vinterhalvåret. Och allt fler cyklister tar sig hit för att med guide uppleva riktig äventyrscykling.

Vi såg efter ett första dygn i den berusande staden Marrakech fram emot att bli höga av syrebrist i de höga Atlasbergen. Initialt var vi lite skeptiska till guidens beskrivning av den cykling vi skulle göra. Grusvägar var inte vad vi såg fram emot när vi nu skulle cykla i Afrika för första gången. Men afrikanska grusvägar är inte samma sak som europeiska grusvägar. Det vet vi nu.

Efter några timmars nordlig bilresa från Marrakech är vi på plats i Atlasbergen. Terrängen har karaktär av både Andalusien och Colorado. Det är vackert, dramatiskt, rött. Bilen stannar vid en flodbädd och vi lastar snabbt av cyklarna. Medan våra kockar förbereder en snabb macklunch byter vi om och justerar hojarna. Det är mitt på eftermiddagen och ganska behaglig sommartemperatur så här i slutet på oktober. Förväntan hänger i luften.
Vi lämnar efter en stunds micklande vår följebil samt skåpbilen med all campingutrustning, maten och kockarna. Sammanlagt är det sex personer som tar hand om oss sex cyklister. Det är obegripligt lyxigt för den som är van att klara sig själv. Det enda vi behöver göra de närmaste dagarna är att cykla. Så vi gör just det och rullar iväg längs floden som ringlar oss till mötes när vi trampar in i den djupa bergsdalen. Vår ständigt leende guide Mustapha Saber talar i princip bara franska utöver berber, men vi klarar av att kommunicera hjälpligt ändå. Så länge vi har luft för att prata vill säga. För vårt dissande av grusvägar och lättcykling verkar ha skapat en viss prestationsångest hos våra marockanska värdar. Snart är hela gänget utspritt längs bergsdalen med vår guide som ett tåg längst fram medan solen sakta går ner över den djupa dalen.

Och lika snart får vi anledning att ångra oss angående våra synpunkter på underlaget. Grusvägarna är bitvis så svårcyklade att vi faktiskt får kliva av och leda hojarna. Vår fyrhjulsdrivna följebil klarar underlaget galant, men den gamla och ganska slitna transportbussen med all utrustning får jobba för uppehället. Fast killarna som kör den verkar inte alls lika bekymrade som vi. De rycker på axlarna och ser till att få jobbet gjort. Emellanåt stannar de för att pumpa ena framdäcket. Vår europeiskt färgade syn på vad som krävs för att klara av jobbet får sig en välbehövlig törn. Det är lite snack och mycket verkstad och det funkar fint.

Däremot får vi rätt när det gäller guiden Mustaphas näringsintag. Vi besöker det huvudsakligen muslimska Marocko mitt under ramadan. Totalt mat- och dryckesförbud råder mellan soluppgång och solnedgång. Mustapha rycker på axlarna, ler och försäkrar oss om att det inte är något problem. Han är marockansk långloppsmästare och det är inte första gången han firar ramadan under sina fyrtio år. Vi tänker något om att han måste ha bra god tumme med Allah om han ska kunna kringgå fysiologins spelregler. Mustapha spättar på och fortsätter att le.

Te i mörkret

Vi möter människor. Grupper med män på åsnor på väg hem från dagens arbete. En bil på hela dagen, fransktalande turister. Flodbädden skimrar i grönt och turkost och apor, hela gäng, springer över vägen. Miljön är exotisk för oss men vardag för dem. Upplevs vi som ett udda, färgglatt gäng eller är vi bara ännu några européer på jakt efter upplevelser och kulturella möten?

Vi passerar en grotta med ett stort antal skottkärror utanför. Två män håller stora eldar vid liv och bjuder oss in till te men vi måste avböja deras vänlighet, vi har ett möte med en by och tiden rinner snart ut.
Plötsligt blir det svart. Solnedgångens varma ljus byts direkt mot ett färglöst halvljus och sedan mörker. Den bekymmerslösa värmen och vackra miljön känns genast lite mindre inbjudande. Ensam på en ödslig grusväg i en afrikansk bergsdal är det lätt att börja tänka barndomstankar - vad är det för dolda faror och hot som gömmer sig på vägen och i buskarna? Vilka djur finns det egentligen här? Och vad har de för preferenser när det gäller vita, köttiga män i färgglatt omslag? Är jag mat nu?

Istället för att freaka ur så stannar jag och väntar in Kalle. Han har haft problem med dämparen, stannade för att pumpa och genast var han också ensam. Vi cyklar tillsammans, tryggare i varandras sällskap. Snart ansluter följebilen bakifrån och vi får hjälp av strålkastarna att orientera oss längs den kolsvarta stigen. Snart ser vi cyklar i en klunga av hus. På håll ser de övergivna ut, sen inser vi att elektricitet inte är en självklarhet här. Regeringen, eller snarare kungen, har sedan länge lovat att alla byar ska få elektricitet men det är ett projekt som våra marockanska vänner inte verkar tro så mycket på. Ur mörkret kommer en ung flicka med en bricka och bjuder oss på te och dadlar. Gästfriheten är stor, varm och allomfattande trots den uppenbara fattigdomen. Eller kanske tack vare. Ett sätt att överleva.
Efter en kort paus cyklar vi den sista biten uppför en backe till vårt nattläger. Kocken och hans assistenter är snabba på att resa tält och börjar med maten. Vi vill hjälpa till men känner oss mest i vägen och hamnar slutligen runt elden. Natthimlen är svindlande vacker, stjärnmyllrande och djup, oändlig. Som i sagoböckerna.

Besudlad stig

Mitt i natten vaknar vi av ett ljud som låter obekant och obehagligt nära. Morrandet närmar sig. Sen skrik och gny på andra sidan tältduken. En gris? En panter? Fantasin tar ut svängarna i okänt mörker.
Morgonen bjuder på solsken och låga temperaturer. Vi kliver ut och vad vi trodde var ett hus visar sig vara en by två meter ifrån vårt läger, väl dold av nattmörkret. Och framför oss ligger ett stort berg, uppför vilket vi ska cykla efter frukosten.
Jag kliver iväg i terrängen för att uträtta mina morgonrutiner. Orutinerad campare som jag är vill jag ha ett ordentligt säkerhetsavstånd till övriga, för eventuella missöden och felbedömningar. Samt att jag föredrar att gå på toa med stängd dörr. Så jag letar mig bort och ner i en ravin, hasar utför bergssidan och letar mig in en bergsskreva och in bakom en stor sten. Trygg och nöjd med mitt val av toalett hukar jag. Precis när det är för sent att backa den efterlängtade händelseutvecklingen tittar jag upp och ser en man komma gående rakt emot mig längs den stig som jag tydligen har satt mig på. Vi är max tio meter ifrån varandra när han inser mitt misstag och väldigt överseende vänder bort blicken och svänger av från byns huvudled som jag satt mig att besudla. Skamsen och generad städar jag upp efter mig och lovar mig själv att vara mer uppmärksam framöver. Eller helt enkelt hålla mig en vecka.

Den längsta dagen

Dagen börjar med två timmar klättring. Mustapha drar iväg och vi ser honom inte förrän vi nått toppen. Några väljer att åka sista biten med följebilen för att sen kunna njuta av lång utförskörning. Som kommer först sex timmar senare. För vi befinner oss nu på en platå och vägen går upp och ner hela tiden på ungefär 2000 meters höjd.



Byarna avlöser varandra. Det är fattigt och enkelt. Och det är inte helt okomplicerat att förhålla sig till det faktum att här fortfarande råder 1800-talsstandard medan man sitter på en cykel som kostar 30 000 kronor.
Hela tiden drar vi stora skaror beundrare. Ivrigast är barnen. Stannar vi inom 500 meter från ett kluster med hus tar det inte många sekunder innan de strömmar ut, som på en given signal, i massor. Ropen lockar fram fler och på någon minut är vi omringade av entusiastiska ungar som vill ha en penna, en peng eller vad som helst som vi har med oss eller på oss. Blyga är de inte. De mest engagerade gängen stämmer snart upp i allsång eller hejaramsor och vi är snara att få dem att skandera våra namn inför en särskilt svår passage eller ett fototillfälle. Den uppsluppna stämningen leder vid ett tillfälle till och med till spontan stenkastning och genast blir vi osäkra på om vi verkligen behärskar de sociala och kulturella koderna så väl som vi vill tro. Är vi inte kompisar?
Istället för att gissa så väljer vi att fly fältet, vilket givetvis sporrar de ivrigaste stenslungarna. Stenar flyger runt oss och de små knattarna springer lika snabbt barfota som vi cyklar, samtidigt som de med förvånansvärt god precision langar förvånansvärt stora stenar. En träff får de in, en sten smäller i en ram och vi känner oss lite obehagliga till mods.



Några kilometer längre fram får Andreas punka vid en flodkrök och vi stannar för att fixa den. Vi tror inte våra ögon när vi inser att stenkastarna inte har gett upp sin jakt. Men nu samlas gänget bara runt oss för att kolla och be om en penna. Stämningen är lite spänd men det där med stenkastningen verkar vara glömt. Och när någon blir lite för närgången kliver en äldre man emellan och läxar upp några av de mest ivriga ungdomarna.
Det är lätt att tolka in kulturella skillnader och religiös symbolik i beteenden man inte förstår, och man gör det gärna utifrån sitt egna västerländska perspektiv. Men det kan lika gärna vara så att barn helt enkelt är barn. Ibland gör de dumma saker och då behövs det en vuxen som sätter gränser. Både här och där. Det kan vi nog alla relatera till.

Ramadan sätter stopp

Vi beslutar oss för att käka lunch i skuggan av ett träd. Bilarna har parkerat i floden och vi slår oss ner på en filt intill och njuter av en fantastisk sallad, smörgåsar och sött te. Luften är hög, ljuset vitt och rent, det svalkar behagligt av en lätt fläkt. Det är skönt att leva.
Men Mustapha är inte på topp. Han ligger för sig själv bredvid. Hans ögon är blanka och han ser lite vissen ut och leendet är inte lika självklart. De två timmarna klättring och den långa vägen över platån har tömt hans energiförråd totalt. Att ha oss glufsandes stora mängder mat bredvid måste ha en svårt demoraliserande effekt på honom. Det är snudd på tortyr för det är långt till solnedgången och de efterlängtade snabba kolhydraterna. Fastan tar ut sin rätt. Mustapha kommer aldrig upp på cykeln igen utan sätter sig moloket i följebilen.
Den sista campingnatten bjuder på minusgrader. Vi slår läger sent efter sammanlagt sex timmar cykling, varav den sista timmen stod för skön utförsåkning på snabba grusavsnitt och varierande stigar. Tälten reser vi på stranden till en sjö. Den sägs ha tillkommit då två älskande, som trotsade sina familjers vilja, flydde hit för att dö tillsammans. Deras tårar bildade sjön som ligger på 2 500 meters höjd. Vi tror på allt - för att sägnen passar så väl ihop med landskapet. Det skulle lika gärna kunna vara en svensk fjällsjö vi sitter vid och samtidigt anar vi Saharas närvaro. Det är kargt, ödsligt och storslaget snyggt.

Lyckligt slut

Middagen äter vi i ett stort tält. Mustapha har piggnat till. Sockerstinn efter middagen visar han oss cykeltidningar med bilder av honom från olika marockanska lopp, intervjuer och resultat. Vi förstår att han är en cykelkändis nu när vi för första gången får chansen att verkligen tala med honom, om än på knagglig franska. Tidigare har vi varit för långt efter.
Morgonen kommer till slut. Vi är fortfarande ensamma, bortsett från ett gäng vildhundar som jagar en hare längs sjöns kant. De misslyckas och kastar lystna blickar på oss.
Men vi är fler.
Den sista cykeldagen ska vi över ett pass på 4 000 meter över havet. För att vi ska hinna fram till vårt nattliga härbärge, ett hotell i en by i "Rosornas dal" måste vi ta bilen till toppen. Det är en lång resa på en mycket smal väg som tar hela förmiddagen. Väl på toppen lastar vi av och äter lunch. På 4000 meters höjd blir varje litet tramptag en stor ansträngning så vi är nöjda med att få börja med att rulla härifrån. Efter lång, lång utförskörning ser vi en åsnestig som svänger av grusvägen och vi beslutar oss för att ge den en chans. Det är teknisk cykling och underlaget är stenigt och löst. De skickligaste släpper på och njuter av farten och den underhållande cyklingen. Resten letar sig långsamt nerför bergssidan. Följebilen följer oroligt våra förehavanden på väg ner mot dalens botten.
Innan vi kommer fram till vår mötesplats för dagen möter vi ett stort gäng cyklister på väg in mot bergen, åt andra hållet. Tyskar förstår vi, av klädsel och språk.
De verkar ha samma resekoncept som vi - fulldämpade hojar och följebilar. De rena cyklisterna vinkar och ler förväntansfullt. Vi ler tillbaka. Smutsiga, dammiga och så trötta att vi knappt orkar lyfta händerna för att möta deras hälsningar. Men lyckliga.

Vi stannar. Här slutar Atlas och öknen tar vid. Det oändliga sandhav som kallas Sahara.

Info Marocko och Höga Atlas

Tidpunkt: Vår och höst bjuder på behagliga temperaturer. April samt september-oktober är bäst månaderna för cykling i Höga Atlas.
Resa: Reguljär- eller charterflyg finns till flera flygplatser.
Valuta: 1 dirham motsvarar ungefär 1 SEK
Säkerhet: Enligt Svenska ambassaden är Marocko relativt lugnt och stabilt, men terrordåd med muslimska fundamentalistiska förtecken har förekommit i bland annat Casablanca. Ett annat problem är att 95 procent av det hasch som beslagtas varje år i Europa kommer från Marocko. Myndigheterna har inte lyckats få bukt med problemet. Räkna med att bli erbjuden hasch ofta i städerna. Men i allmänhet känner man sig trygg och välkommen.
Språk: Officiella språk är arabiska och franska. Tre huvuddialekter av berber talas av det 30-tal berberstammar som utgör 20 procent av landets befolkning. Engelska talas i viss utsträckning i större städer och turistorter.
Cykling: I Sverige arrangerar Pathfinder Travels vandrings- och skidresor till Höga Atlas med guide och full support. Kontakta www.pathfindertravels.se för information om cykelresor. Utrustning: Egen mountainbike med dämpning fram (och gärna bak) samt reservdelar, extraslangar med mera måste tas med från Sverige - utbudet i Marocko är mycket begränsat.

Info: Marockanska statens turistbyrå, telefon 08-660 99 13, www.visitmorocco.org.