1. INLEDNING
Sportfiske är en av Sveriges mest utbredda sysselsättningar, som årligen omsätter ca 3,3 miljarder kronor och engagerar ungefär 3,4 miljoner personer (enligt SCB Fiske 2000).
För att klargöra vilken typ av fiske som avses i uppsatsen och för att precisera termerna som används när man talar om sportfiske i allmänhet, inleder jag med en definition av de tre mest förekommande.
Fritidsfiske: Fiske bedrivs på fritiden med handredskap eller med andra redskap som nät, ryssjor, mjärdar m.m.
Sportfiske: Fiske i huvudsak med handredskap.
Turistfiske: Fiske som kräver att man är borta från hemmet/fritidshuset minst en natt.
Jag har för enkelhetens skull valt att klumpa ihop de tre under benämningen sportfiske.
1:1 Mål och metod
Då jag genom åren talat om mitt intresse för sportfiske med vänner och bekanta, har ett ganska klart mönster utkristalliseras. Mina manliga bekanta har oftast någon form av relation till fisket, och anmärkningsvärt ofta en positiv relation, medan mina kvinnliga bekanta sällan har någon relation alls till fisket. Frapperande ofta är det i negativ bemärkelse om det är någon relation alls.
Jag har då fört denna iakttagelse på tal och undrat varför det förhåller sig på det sättet. Det har blivit många olika svar men det som genomgående framkommit, av både kvinnor och män, är att sportfiske anses vara en typiskt manlig sysselsättning. Vad som avsetts med manlig sysselsättning har varit svårdefinierat och pendlat från biologiska orsaksförklaringar ”män har ju i alla tider jagat och fiskat, det sitter i generna”, till ändamålsförklaringar som handlat om mäns önskan att få en respit från familjen och använder sig av fisket som ursäkt.
Oavsett vad folk i allmänhet tror eller tror sig veta om anledningarna, är det som inbiten sportfiskare med intresse för genusfrågor svårt att inte ställa sig frågan om den manliga dominansen inom sportfisket, och vad det beror på. Målet med denna uppsats är att försöka reda ut hur könsmaktsordningen inom sportfisket är konstruerad, samt att försöka redovisa några hypoteser om varför det ser ut som det gör. I de fall jag har intervjuat personer har det varit i form av informella samtal. Ett av dessa samtal har gett upphov och bidragit med fakta till den text som Birger Östberg, pressekreterare på JämO, skrivit i deras webbtidning Jämsides. Jag citerar delar av den texten, men det förekommer också textstycken som är exakta eller snarlika i denna uppsats, men som inte är citat eller referat.
1:2 Material
Jag har använt mig av Lena Gemzöes bok Feminism och R.W. Connells bok Masculinities. Jag har också haft nytta av R.W. Connells bok The men and the boys. På uppdrag av Fiskeriverket har Statistiska Centralbyrån (SCB) genomfört utredningen Fiske 2000: En undersökning om svenskarnas sport- och husbehovsfiske, där jag hämtat all statistik om svenskarnas sportfiskevanor.
1:3 Forskningsläge
Genusproblematiken inom sportfisket är tämligen outforskat, eller mycket svårtillgängligt. Den forskning som jag hittat och som är relevant, i ett makroperspektiv, är R.W. Connells forskning om maskulinitet. Där jag bland annat hittat stöd för teorierna om manliga uteslutningsmekanismer (främst inom sporten), och om forskningen på naturlig manlig sociobiologi.
2. EN MANLIG SYSSELSÄTTNING?
2:1 Familj och vänner
Man kan konstatera att det övervägande är män som sportfiskar. Enligt undersökningen
”Fiske 2000” (utförd av SCB åt Fiskeriverket) är det i åldern 16-84 år, 22,7% av männen och 7,1% av kvinnorna som fiskat mer än fem gånger dom föregående tolv månaderna.
Man kan vid första anblick tycka att diskrepansen inte är så anmärkningsvärd. Ungefär 1/3 av sportfiskarna är kvinnor. Vilket faktiskt var lite mer än jag väntat mig när jag påbörjade arbetet med denna uppsats. Men när man börjar skärskåda hur fisket bedrivs av respektive kön, så ser man ganska klara genusspecifika tendenser. Männen föredrar att fiska ensamma eller med kompisar i betydligt större utsträckning än kvinnor. Av männen är det 16% som fiskar ensamma, och 43% med vänner och bekanta. Motsvarande siffror för kvinnor är 6% och 20%. Tittar man sedan på de som fiskar med familjen så är siffran för män 39% och för kvinnor 74%. Det är i mina ögon en anmärkningsvärt stor andel av kvinnorna som fiskar med familjen. Vad som skulle vara intressant att få redovisat är vilka bevekelsegrunder dessa kvinnor har för sitt fiskeengagemang. Är det så att de traditionella könsrollerna speglar sig även i detta? Att då mannen för en gångs skull engagerar sig i en gemensam familjeaktivitet så är kvinnan bara glad och tacksam, och följer med. Kanske inte av fiskeintresse, utan snarare av familjeintresse.
Något som talar för att det kan vara andra anledningar än fiskeintresset, finns att hitta i hur samhället är konstruerat i övrigt t.ex. följande citat ur Lena Gemzöes bok Feminism:
”Kvinnor och män är inte jämnt fördelade inom alla politikområden. Kvinnorna arbetar med vård och omsorg, socialpolitik, jämställdhetspolitik och familjefrågor. De driver frågor om abort, våld mot kvinnor, pornografi och prostitution. Männen däremot dominerar i skatte-, finans-, försvars- och trafikpolitiken, samt i frågor som rör infrastruktur och skydd. Denna uppdelning av politiken motsvarar i stora drag en uppdelning traditionella kvinnliga och manliga ansvarsområden” (Lena Gemzöe, Feminism, sid 16 , första upplagan tredje tryckningen, 2004)
Det verkar som om familjekänsla eller ansvarskänsla är en starkt drivande orsak till att så pass många kvinnor fiskar.
Tittar man vidare i SCB´s statistik noterar man att ensamstående kvinnor utan barn endast utgör 4% av sportfiskarna, medan ensamstående män utan barn står för 23,5%. I kategorin sportfiskande kvinnor utan man och barn, faller andelen från 1/3 till 1/6.
Siffran för kvinnor mer än fördubblas (8,9%) om man tittar på sammanboende med barn, medan hos männen sker ökningen i motsvarande grupp med 0,7%!!!
Man kan då spekulera i hur det kommer sig att så få av männen och så många av kvinnorna ser fisket som en familjeangelägenhet. Kanske teorin om kvinnors glädje och uppskattning för manligt familjeengagemang, växer sig lite starkare ju mer man läser statistiken. Värt att notera är att underlaget för sportfiskande hemarbetande män, var så litet att SCB inte kunde presentera någon statistik om det.
Många av kvinnorna jag talat med nämner fiskets meningslöshet, vilket får mig att undra över hur betydelsen av mening är konstruerat. Har kvinnor lärt sig att när det inte handlar om familj, vård eller omsorg är det meningslöst? Medan mannens betydelse av mening innebär att bejaka sig själv och sina egna intressen, att ha kul?
Att sportfisket passar in i många av de typiska sociala konstruktionerna framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet.
2:2 Pengar och biologi
Också den disponibla inkomsten påverkar könsfördelningen. Hos män som når den högsta inkomstgruppen minskar sportfiskandet med 9%, och hos kvinnor i motsvarande kategori så ökar det istället, med 0,7%. Kan man även i detta skönja ett familjeprioriterande mönster? Jag misstänker att så faktiskt är fallet. Männen i de högsta inkomstgrupperna spenderar mer av sin tid på jobbet, på familjens bekostnad.
Kvinnorna i motsvarande inkomstgrupp spenderar förmodligen också mer tid på jobbet, men prioriterar sin totala tid annorlunda. Kvinnorna får tiden att räcka också till familjen, även om det betyder att man måste fiska för att få till det. Detta är givetvis lite tillspetsat, men mycket pekar på att så kan vara fallet. Eller snarare, inget pekar på motsatsen.
En annan anledning till den manliga dominansen inom sportfisket, om man nu inte tror på de sociala konstruktionerna, skulle kunna vara den biologiska. Att män är disponerade att jaga och fiska, ta hem mat och försörja familjen. Kvinnor är disponerade att ta hand om barn, hem och hushåll. Detta skulle betyda att all den forskning som gjorts i ämnet är felaktig och hela den feministiska rörelsen är ute och cyklar. Trots att många forskningsförsök har gjorts för att påvisa biologiska skillnader mellan män och kvinnor, har nästan samtliga misslyckats. Dom få som lyckats, har visat på så små skillnader att inget märkbart resultat i vårt ”genusspecifika” beteende har kunnat påvisas. Till stöd för detta har jag lutat mig mot R.W. Connell, forskare i maskulinitet:
”The account of natural masculinity that has been built up in sociobiology is almost entirely fictional. It presupposes broad differences in the character traits and behaviours of women and men. (…), a great deal of research has now been done on this issue. The usual finding, on intellect, temperament and other personal traits, is that there are no measurable differences at all. Where differences appear, they are small compared to variation within either sex, and very small compared to differences in the social positioning of women and men” (R.W. Connell, Masculinities, sid 47, 1995)
Att könsrollerna dominerar hela vårat samhälle, och då även sportfisket, står väl utom tvivel. Men görs det då något inom sportfisket för att öka det kvinnliga deltagandet?
3. HUR BEMÖTS /BETRAKTAS KVINNOR INOM SPORTFISKET?
3:1 Sexuella trakasserier
”Klart att brudar får följa med när vi fiskar, om dom solar toppless och håller käften”
Ovanstående citat är en av många kränkande formuleringar jag fått som svar på offentliga fiskeforum, när jag ställt frågan om varför det är så få kvinnor som fiskar.
Förutom rent sexistiska påhopp, är det också protektionistiska formuleringar som ”kan man inte ens få ha fisket ifred för tjejerna?” som överväger. Tendensen verkar vara att de som yttrar sig i frågan (på dessa sportfiskeforum) inte gärna vill att det ska vara fler kvinnor som fiskar. Trist var det också att konstatera att merparten av dessa inlägg kom från pojkar och unga män i åldern 12-20 (åldern är baserad dels på språket i inläggen och dels på att ålder ofta är angivet i deras presentationsruta). Man måste ställa sig frågan om var dom fått sina åsikter från? Är det ”bara” en jargong för att nå förmodad acceptans i sportfiskekretsar, och om så är fallet var har dom fått den föreställningen ifrån? Tar de med sig ett språkbruk och en attityd in i fisket, eller lär de sig den efter det att dom börjat sportfiska? Att de förhållandevis få kvinnor som nyfiket utforskar de Internetbaserade sporfiskekanaler som finns, möts av en sådan pubertal och kränkande attityd är tragiskt. De kvinnor som envist håller sig kvar på sportfiskeforumen får utstå otaliga kommentarer om sitt utseende, sexuella inviter och plumpa raggningsförsök.
Enligt Birger Östberg, pressekreterare på JämO och sportfiskande feminist, så skulle motsvarande beteende i arbetslivet klassas som sexuella trakasserier. I mina diskussioner med honom gav han uttryck för ett starkt tvivel till de biologiska förklaringarna om varför inte fler kvinnor sportfiskar. Han förde istället fram tesen att det handlar om samhällets sätt att konstruera kön, och våra inlärda föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. Detta förklarar, dels varför inte fler kvinnor fiskar, men även varför det är en väldigt ”grabbig” attityd bland sportfiskare. Birger Östberg talar också om hur vi lär oss att män är till för sig själva (i motsatts till kvinnor som är till för andra, och deras behov). Att ta för sig, sträva uppåt och ha kul är livets mening för en man. Sportfisket är inte något vi gör för att glädja andra, utan vi sportfiskar för att bejaka oss själva. Det blir en ”naturlig” lekplats för mannen (min kommentar).
Inom många typiskt manliga sysselsättningar talas det om tjejigt och fjolligt i negativa och nervärderande termer, så även inom sportfisket. Det finns en vedertagen term för den stackare som inte får någon fisk under en fisketur, han (för vi har ju konstaterat att det oftast är en han) kallas då för ”fiskefitta”. Ofta påpekas det, med humoristisk underton att någon ”kastar som en tjej” eller ”är fjollig”. På ett skämtsamt sätt mäts ens manlighet i antalet saker, men även i sakernas beskaffenhet. Man ska inte ha för små fiskrullar eller fiskedrag, för då är man fjollig och är således ingen riktig sportfiskare. Dessa attityder får man sig till livs efter ett tags surfande på de fiskeforum jag hänvisar till, men även i umgänget med andra sportfiskare. I ett e-mail från en av moderatorerna på www.fiskesnack.com, framgick det att han ofta måste censurera inläggen som handlar om kvinnor och fiske. De blir helt enkelt för grova.
Sportfisket är en mycket prylorienterad och informationshierarkisk sysselsättning. Att besitta kunskap om själva fisket och om fiskeprylarna är att ha makt. Att skaffa sig denna kunskap är både tids- och ekonomikrävande. Män jobbar mindre (om man inkluderar obetalt hushållsarbete) och har mer pengar, och kan då skaffa sig prylarna och kunskapen som krävs för att nå en hierarkiskt betydelsefull nivå. Lena Gemzöe hänvisar i sin bok Feminism, till en ofta citerad FN-rapport:
”Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, utför nära två tredjedelar av det totala arbetet, tjänar en tiondel av världens inkomster och äger mindre än en hundradel av världens egendom” (Bryson 1992:197 citerat efter Lena Gemzöe, Feminism, sid 114, första upplagan tredje tryckningen, 2004).
3:2 Norr och söder
Detta är bara en av de strukturer som vidmakthåller könsfördelningen. Men vad är det då som driver de sportfiskande kvinnorna som faktiskt finns, vilka strategier använder de sig av?
Man kan notera stora geografiska skillnader när det kommer till antalet kvinnor som sportfiskar. I Sveriges norra glesbyggd är andelen kvinnor 21,8% (Stockholm 6,7%, Göteborg och Malmö 4,8%, större städer 6,0%, södra mellanbygden 6,8%, norra tätbygden 10,3%). Procentuellt är det nästan lika många kvinnor som sportfiskar i den norrländska glesbygden, som andelen män i hela Sverige.
Är då Sveriges norra glesbyggd mer jämställd än resten av Sverige? Är det därför det finns fler sportfiskande kvinnor där? Eller är den rent av mindre jämställt, och andelen sportfiskande kvinnor ökar ju mindre jämställt det är?
Andelen sportfiskande män i den norra glesbygden är 41,6%. Om nästan hälften av alla män i närområdet sportfiskar, blir det kanske naturligare att själv (som kvinna) försöka odla intresset. Har norrländska kvinnor utvecklat specifika strategier som gör att de passar in bättre i sportfiskekretsen? Till viss del kan det säkert vara så.
Att påstå att jakten (ytterligare en traditionellt mansdominerad aktivitet) är mer utbredd bland norrländska kvinnor än bland kvinnor i mellan- och Sydsverige, är nog inte ett allt för vågat påstående.
Kanske man som norrländsk kvinna inte har något annat val än att odla intresse/strategier för jakt och fiske, ur det familjevårdande perspektiv jag tidigare nämnt. Det finns givetvis många andra faktorer att ta hänsyn till innan man kan dra några definitiva slutsatser om de geografiska skillnader som råder. Sysselsättningsgrad, tillgängliga fritidsaktiviteter, närheten till naturen m.m. är sådant som också spelar in.
4. HUR PORTRÄTTERAS SPORTFISKAREN I MEDIA?
4:1 Av män för män
”Hårda grabbar i flytoverall, ståendes i snålblåsten i en öppen båt, med massa utrustning, och uppradade troféfiskar.”
Detta är givetvis inte den enda eller den sanna bilden av sportfiskaren, men det är en av de många schablonbilder av sportfiskaren som finns bland folk som inte läser fiskemedia. Tyvärr bekräftas den hos oss som faktiskt läser dessa tidningar också. Fisketidningarna är en veritabel orgie i teknikprylar (spön, rullar, beten, ekolod, båtar, high-teckläder mm), äventyr och troféfiskar. Tidningarna är skrivna av män, för män.
Vilket inte är så konstigt, med tanke på hur könsfördelningen är beskaffad. Men borde det inte ligga i fisketidningarnas intresse att även nå ut till de kvinnor som sportfiskar? Kontaktytan för annonsörerna skulle växa med 1/3 (i och för sig 1/4 om man beaktar den faktiska skillnaden i hur män och kvinnor spenderar pengar på sportfiske, men potentialen är en 1/3 med tanke på den procentuella könsfördelningen av sportfiskare).
Borde det inte ligga i tidningarnas (och annonsörernas) intresse att utöka det kvinnliga deltagandet inom sportfisket? Att anpassa tidningarna för en bredare målgrupp, t ex. genom att anställa fler kvinnliga reportrar, eller fler reportage gjorda av och om kvinnor?
Om svaret på dessa frågor är nej, måste det bero på att den kvinnliga sportfiskaren utgör någon form av hot mot den manliga sportfiskaren. Att ett större kvinnligt deltagande skulle kanniballisera på det manliga (med uttrycket kanniballisera menar jag att fler kvinnor skulle resultera i färre män). Med tanke på att sportfisket omsätter årligen 3,3 miljarder kronor, och ekonomi är en av de största faktorerna till förändring och anpassning genom historien, verkar det inte logiskt att utesluta kvinnorna, om det inte finns en stor risk att skrämma bort männen.
De fåtal gånger sportfiske visas på TV är det mycket sällan med någon kvinnlig programledare, och om det ändå är en kvinna är det som ”kuttersmycke” och inte som informationsbärare. Det finns inga kvinnliga förebilder, och de unga tjejer som ändå är nyfikna på sportfisket har svårt att hitta jämnåriga fiskekompisar.
Vad är det då som gör att kvinnor exkluderas både implicit och explicit från sportfisket? Vi har sett att kvinnor inte i någon större utsträckning finns med på bilder eller i reportage (explicit). Och att själva terminologin inom sportfisket förminskar och förlöjligar ”omaskulina” beteenden (implicit). De hierarkiska strukturerna är konstruerade så att uteslutningsmekanismerna bibehålls.
Är det då en manlig komplott som medvetet utesluter kvinnor, eller är det så att uteslutningsmekanismerna av tradition och gammal vana upprätthålls?
5. BEHOVET AV FLER SPORTFISKANDE KVINNOR!
5:1 Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund
Förutom att mänskligheten skulle vara betjänt av att ytterligare en normbildande könsseparator kullkastades, och våra barn inte skulle behöva styras in i ett snett genustänkande via en utomordentlig och sund fritidssysselsättning, så skulle hela sportfiskeindustrin må bra av det ekonomiska tillskott som kunde tillföras. Männens utgifter för sportfisket är 2,7 miljarder, medan kvinnorna står för 633 miljoner (enligt SCB fiske 2000). Fördelningen talar sitt tydliga språk, inte ens den ekonomiska aspekten är tillräckligt stark för att industrin ska våga satsa på kvinnorna.
Den ideella organisationen ”Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund” har som sina sex huvudsakliga uppgifter att:
- utveckla ett sportfiske för alla
- värna och vårda vatten
- sätta sportfisket i centrum för all verksamhet
- skapa opinion i samhället för sportfiske och fiskevård
- företräda medlemmarna gemensamma intressen
- stimulera och utveckla fiske- och naturintresset hos barn och ungdomar
En förening som Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund borde aktivt jobba för en jämnare könsfördelning inom sportfisket. Samtliga av deras sex huvudsakliga uppgifter skulle gynnas av fler anhängare, och starkare representation av kvinnor. Dock sitter det en kvinna i styrelsen. Efter att ha surfat runt på deras hemsida www.sportfiskarna.se kunde jag inte hitta något som tyder på en jämställdhetsambition. Jag hittade en enda bild på en sportfiskande kvinna, men ca 20 bilder på män/pojkar som fiskar. Detta säger kanske inte mycket om föreningens agerande i jämställdhetsfrågor (eller så gör det det!), men tendensen är återkommande och tydlig inom sportfisket. Kvinnor porträtteras inte.
5:2 Fjällorna
Sportfiskeklubben Fjällorna är en sportfiskeklubb för kvinnor som grundades av Siv Jansson 2003, idag är de 140 medlemmar. Syftet med klubben är att vara ett nätverk och forum för alla fiskeintresserade kvinnor. Jansson är flugfiskeinstruktör och ordförande i Fjällorna, dessutom är hon kapten i Sveriges flugfiskelandslag för damer. I en telefonintervju berättar Jansson att en av anledningarna till att hon grundade Fjällorna, var bristen på kvinnliga fiskekompisar. Som man finns många möjligheter att hitta fiskekompisar bland vänner och bekanta, i fiskeklubbar och på internetforum. Men som kvinna fanns inget naturligt sätt att mötas kring fiskeintresset.
Att det behövs fler sportfiskande kvinnor är en självklarhet för Jansson, om inte annat så för kvinnornas egen skull.
”- Det kvinnliga fisket erbjuder något som många tjejer gärna vill komma åt - möjligheten att komma undan stressen i samhället, säger Siv Jansson.
- Kvinnor bär ofta en dubbel börda med förvärvsarbete och slitet med hushållet.” (www.sydsvenskan.se, Glitter och smink på fisketuren, art. av Christer Holmgren, 2:a oktober 2003.)
Även en erkänt duktig och meriterad sportfiskare som Jansson märker av uteslutningsmekanismerna. På sportfiskemässan 2005 blev hon intervjuad av radio, och första frågan löd: Vad gör ni tjejer när ni inte fiskar?
När radion lite senare intervjuade männen handlade frågorna om spännande fiskeplatser, storlek och antal fiskar. I en tidningsartikel i Sydsvenska Dagbladet läser jag om hur Jansson blir bemött av andra sportfiskare. Hon konstaterar att det inte räcker med att vara bra, man måste vara bäst, för att synas som kvinna.
”Siv Jansson tycker att man som kvinna ofta måste bevisa sitt värde.
- Jag har undervisat omkring 300 tjejer i flugfiske, men när jag fiskade lax i Norge med en väninna för två år sedan betydde det inte ett skvatt. Det var som om vi inte existerade. Alla andra fiskare bytte råd och flugor med varann, men inte en enda sade ett knyst till oss båda. Åtminstone inte förrän jag landade en lax på elva kilo ? Sedan var vi plötsligt högintressanta!”
(www.sydsvenskan.se, Glitter och smink på fisketuren, art. av Christer Holmgren, 2:a oktober 2003.)
OM det nu skulle ske en drastisk förändring av attityden inom sportfisket, skulle fler kvinnor sportfiska? Förmodligen inte, är det svar jag fått från många kvinnor. Våra föreställningar om mening och meningslöshet är så pass djupt rotade, det måste nog till en genomgripande attitydförändring i samhället i stort. Följande citat från Birger Östberg på JämO belyser problematiken bra
”Ett jämställt samhälle förutsätter att vi river ner de där könskonstruktionerna som talar om för oss hur vi ska vara. Då tror jag att fler tjejer skulle sportfiska. Och vi killar skulle ha lite mindre tid för fisket, eftersom blöjorna måste bytas, duken strykas och gamla mamma gratuleras. Och på något sätt skulle vi nog ha mycket mer kul, både killar och tjejer”.
6. AVSLUTNING
Jag tänker dela upp avslutningen i två delar, en del som kortfattat går igenom de positiva aspekterna med sportfisket. Och en del som sammanfattar det jag gått igenom i föregående kapitel.
Jag upptäckte under mitt arbete med denna uppsats, att det finns krafter som aktivt försöker motverka dom negativa tendenser (ur ett genusperspektiv) som finns inom sportfisket. Feministiska nätverk har via sitt arbete skapat ett medvetande kring genusfrågor, som givetvis fått genomslag även inom sportfisket. Många nyfrälsta sportfiskare tar inte del av de förlegade värderingar som finns, och pubertala och sexistiska kommentarer möts mer och mer av kraftiga motreaktioner. Det har bildats sportfiskeklubbar av och för kvinnor. Sportfisketidningarna har ibland reportage om kvinnor, och några har engagerat kvinnliga skribenter på fast basis. Sportfiskeklubbarna anordnar mycket ungdomsaktiviteter, där också unga tjejer kommer i kontakt med sportfiske. Stigmat kring jakt och fiske har minskat, vilket resulterar i att kvinnor kan välja att vara aktiva.
De mönster som vi kan skönja i samhället generellt kan vi också se inom sportfisket, kanske ännu tydligare. Det är övervägande män som sportfiskar och en stor del av de sportfiskande kvinnorna fiskar av andra anledningar än sportfiskeintresse. Hos kvinnor spelar familjen en stor roll, fisket bedrivs ofta som en familjeaktivitet. Hos männen är det mer ensamfiske och kompisfiske som utövas. Kvinnor och män har olika syn på vad mening innebär, och våra föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt är inlärda och djupt rotade. Att det biologiska skulle spela någon avgörande roll finns det inga som helst vetenskapliga belägg för. Sportfisket är som många typiskt manliga sysselsättningar, strängt hierarkiskt uppbyggt och nedlåtande mot sånt som är att betrakta som omaskulint. Ord som ”kvinnligt”, ”tjejigt” och ”fjolligt” används i en nedlåtande och ”humoristisk” jargong, denna ”humor” används för att slå undan kritik eller ifrågasättande av jargongen. Kvinnor porträtteras sällan överhuvudtaget i sportfiskemedier och männen porträtteras schablonmässigt. Sportfisket är att betrakta som en friskvårdsaktivitet och är nära kopplat till miljövård, därför är det önskvärt att fler människor sportfiskar. Det kommer att behövas mer än en förändring inom sportfisket, för att fler kvinnor ska börja sportfiska. Hela samhället måste genomgå en förändring i vad som är att betrakta som typiskt ”manligt” och typiskt ”kvinnligt”.
Inte bara sportfisket skulle vara betjänt av den förändringen, utan mänskligheten i stort.
7. KÄLLOR OCH LITTERATUR
All statistik som förekommer i texten är tagen från Statistiska Centralbyråns (SCB) undersökning Fiske 2000: En undersökning om svenskarnas sport- och husbehovsfiske. Som utfördes åt Fiskeriverket.
Tryckta källor
Dom böcker jag använt:
R.W. Connell, Masculinities, 1995.
Lena Gemzöe, Feminism, första upplagan tredje tryckningen, 2004.
Otryckta källor
Dom intenetsidor jag använt:
www.fiskesnack.com
www.fiske.nu
www.sportfiskarna.se
www.jamombud.se
www.utsidan.se
www.fjallorna.se
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article49444.ece
Sportfiske är en av Sveriges mest utbredda sysselsättningar, som årligen omsätter ca 3,3 miljarder kronor och engagerar ungefär 3,4 miljoner personer (enligt SCB Fiske 2000).
För att klargöra vilken typ av fiske som avses i uppsatsen och för att precisera termerna som används när man talar om sportfiske i allmänhet, inleder jag med en definition av de tre mest förekommande.
Fritidsfiske: Fiske bedrivs på fritiden med handredskap eller med andra redskap som nät, ryssjor, mjärdar m.m.
Sportfiske: Fiske i huvudsak med handredskap.
Turistfiske: Fiske som kräver att man är borta från hemmet/fritidshuset minst en natt.
Jag har för enkelhetens skull valt att klumpa ihop de tre under benämningen sportfiske.
1:1 Mål och metod
Då jag genom åren talat om mitt intresse för sportfiske med vänner och bekanta, har ett ganska klart mönster utkristalliseras. Mina manliga bekanta har oftast någon form av relation till fisket, och anmärkningsvärt ofta en positiv relation, medan mina kvinnliga bekanta sällan har någon relation alls till fisket. Frapperande ofta är det i negativ bemärkelse om det är någon relation alls.
Jag har då fört denna iakttagelse på tal och undrat varför det förhåller sig på det sättet. Det har blivit många olika svar men det som genomgående framkommit, av både kvinnor och män, är att sportfiske anses vara en typiskt manlig sysselsättning. Vad som avsetts med manlig sysselsättning har varit svårdefinierat och pendlat från biologiska orsaksförklaringar ”män har ju i alla tider jagat och fiskat, det sitter i generna”, till ändamålsförklaringar som handlat om mäns önskan att få en respit från familjen och använder sig av fisket som ursäkt.
Oavsett vad folk i allmänhet tror eller tror sig veta om anledningarna, är det som inbiten sportfiskare med intresse för genusfrågor svårt att inte ställa sig frågan om den manliga dominansen inom sportfisket, och vad det beror på. Målet med denna uppsats är att försöka reda ut hur könsmaktsordningen inom sportfisket är konstruerad, samt att försöka redovisa några hypoteser om varför det ser ut som det gör. I de fall jag har intervjuat personer har det varit i form av informella samtal. Ett av dessa samtal har gett upphov och bidragit med fakta till den text som Birger Östberg, pressekreterare på JämO, skrivit i deras webbtidning Jämsides. Jag citerar delar av den texten, men det förekommer också textstycken som är exakta eller snarlika i denna uppsats, men som inte är citat eller referat.
1:2 Material
Jag har använt mig av Lena Gemzöes bok Feminism och R.W. Connells bok Masculinities. Jag har också haft nytta av R.W. Connells bok The men and the boys. På uppdrag av Fiskeriverket har Statistiska Centralbyrån (SCB) genomfört utredningen Fiske 2000: En undersökning om svenskarnas sport- och husbehovsfiske, där jag hämtat all statistik om svenskarnas sportfiskevanor.
1:3 Forskningsläge
Genusproblematiken inom sportfisket är tämligen outforskat, eller mycket svårtillgängligt. Den forskning som jag hittat och som är relevant, i ett makroperspektiv, är R.W. Connells forskning om maskulinitet. Där jag bland annat hittat stöd för teorierna om manliga uteslutningsmekanismer (främst inom sporten), och om forskningen på naturlig manlig sociobiologi.
2. EN MANLIG SYSSELSÄTTNING?
2:1 Familj och vänner
Man kan konstatera att det övervägande är män som sportfiskar. Enligt undersökningen
”Fiske 2000” (utförd av SCB åt Fiskeriverket) är det i åldern 16-84 år, 22,7% av männen och 7,1% av kvinnorna som fiskat mer än fem gånger dom föregående tolv månaderna.
Man kan vid första anblick tycka att diskrepansen inte är så anmärkningsvärd. Ungefär 1/3 av sportfiskarna är kvinnor. Vilket faktiskt var lite mer än jag väntat mig när jag påbörjade arbetet med denna uppsats. Men när man börjar skärskåda hur fisket bedrivs av respektive kön, så ser man ganska klara genusspecifika tendenser. Männen föredrar att fiska ensamma eller med kompisar i betydligt större utsträckning än kvinnor. Av männen är det 16% som fiskar ensamma, och 43% med vänner och bekanta. Motsvarande siffror för kvinnor är 6% och 20%. Tittar man sedan på de som fiskar med familjen så är siffran för män 39% och för kvinnor 74%. Det är i mina ögon en anmärkningsvärt stor andel av kvinnorna som fiskar med familjen. Vad som skulle vara intressant att få redovisat är vilka bevekelsegrunder dessa kvinnor har för sitt fiskeengagemang. Är det så att de traditionella könsrollerna speglar sig även i detta? Att då mannen för en gångs skull engagerar sig i en gemensam familjeaktivitet så är kvinnan bara glad och tacksam, och följer med. Kanske inte av fiskeintresse, utan snarare av familjeintresse.
Något som talar för att det kan vara andra anledningar än fiskeintresset, finns att hitta i hur samhället är konstruerat i övrigt t.ex. följande citat ur Lena Gemzöes bok Feminism:
”Kvinnor och män är inte jämnt fördelade inom alla politikområden. Kvinnorna arbetar med vård och omsorg, socialpolitik, jämställdhetspolitik och familjefrågor. De driver frågor om abort, våld mot kvinnor, pornografi och prostitution. Männen däremot dominerar i skatte-, finans-, försvars- och trafikpolitiken, samt i frågor som rör infrastruktur och skydd. Denna uppdelning av politiken motsvarar i stora drag en uppdelning traditionella kvinnliga och manliga ansvarsområden” (Lena Gemzöe, Feminism, sid 16 , första upplagan tredje tryckningen, 2004)
Det verkar som om familjekänsla eller ansvarskänsla är en starkt drivande orsak till att så pass många kvinnor fiskar.
Tittar man vidare i SCB´s statistik noterar man att ensamstående kvinnor utan barn endast utgör 4% av sportfiskarna, medan ensamstående män utan barn står för 23,5%. I kategorin sportfiskande kvinnor utan man och barn, faller andelen från 1/3 till 1/6.
Siffran för kvinnor mer än fördubblas (8,9%) om man tittar på sammanboende med barn, medan hos männen sker ökningen i motsvarande grupp med 0,7%!!!
Man kan då spekulera i hur det kommer sig att så få av männen och så många av kvinnorna ser fisket som en familjeangelägenhet. Kanske teorin om kvinnors glädje och uppskattning för manligt familjeengagemang, växer sig lite starkare ju mer man läser statistiken. Värt att notera är att underlaget för sportfiskande hemarbetande män, var så litet att SCB inte kunde presentera någon statistik om det.
Många av kvinnorna jag talat med nämner fiskets meningslöshet, vilket får mig att undra över hur betydelsen av mening är konstruerat. Har kvinnor lärt sig att när det inte handlar om familj, vård eller omsorg är det meningslöst? Medan mannens betydelse av mening innebär att bejaka sig själv och sina egna intressen, att ha kul?
Att sportfisket passar in i många av de typiska sociala konstruktionerna framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet.
2:2 Pengar och biologi
Också den disponibla inkomsten påverkar könsfördelningen. Hos män som når den högsta inkomstgruppen minskar sportfiskandet med 9%, och hos kvinnor i motsvarande kategori så ökar det istället, med 0,7%. Kan man även i detta skönja ett familjeprioriterande mönster? Jag misstänker att så faktiskt är fallet. Männen i de högsta inkomstgrupperna spenderar mer av sin tid på jobbet, på familjens bekostnad.
Kvinnorna i motsvarande inkomstgrupp spenderar förmodligen också mer tid på jobbet, men prioriterar sin totala tid annorlunda. Kvinnorna får tiden att räcka också till familjen, även om det betyder att man måste fiska för att få till det. Detta är givetvis lite tillspetsat, men mycket pekar på att så kan vara fallet. Eller snarare, inget pekar på motsatsen.
En annan anledning till den manliga dominansen inom sportfisket, om man nu inte tror på de sociala konstruktionerna, skulle kunna vara den biologiska. Att män är disponerade att jaga och fiska, ta hem mat och försörja familjen. Kvinnor är disponerade att ta hand om barn, hem och hushåll. Detta skulle betyda att all den forskning som gjorts i ämnet är felaktig och hela den feministiska rörelsen är ute och cyklar. Trots att många forskningsförsök har gjorts för att påvisa biologiska skillnader mellan män och kvinnor, har nästan samtliga misslyckats. Dom få som lyckats, har visat på så små skillnader att inget märkbart resultat i vårt ”genusspecifika” beteende har kunnat påvisas. Till stöd för detta har jag lutat mig mot R.W. Connell, forskare i maskulinitet:
”The account of natural masculinity that has been built up in sociobiology is almost entirely fictional. It presupposes broad differences in the character traits and behaviours of women and men. (…), a great deal of research has now been done on this issue. The usual finding, on intellect, temperament and other personal traits, is that there are no measurable differences at all. Where differences appear, they are small compared to variation within either sex, and very small compared to differences in the social positioning of women and men” (R.W. Connell, Masculinities, sid 47, 1995)
Att könsrollerna dominerar hela vårat samhälle, och då även sportfisket, står väl utom tvivel. Men görs det då något inom sportfisket för att öka det kvinnliga deltagandet?
3. HUR BEMÖTS /BETRAKTAS KVINNOR INOM SPORTFISKET?
3:1 Sexuella trakasserier
”Klart att brudar får följa med när vi fiskar, om dom solar toppless och håller käften”
Ovanstående citat är en av många kränkande formuleringar jag fått som svar på offentliga fiskeforum, när jag ställt frågan om varför det är så få kvinnor som fiskar.
Förutom rent sexistiska påhopp, är det också protektionistiska formuleringar som ”kan man inte ens få ha fisket ifred för tjejerna?” som överväger. Tendensen verkar vara att de som yttrar sig i frågan (på dessa sportfiskeforum) inte gärna vill att det ska vara fler kvinnor som fiskar. Trist var det också att konstatera att merparten av dessa inlägg kom från pojkar och unga män i åldern 12-20 (åldern är baserad dels på språket i inläggen och dels på att ålder ofta är angivet i deras presentationsruta). Man måste ställa sig frågan om var dom fått sina åsikter från? Är det ”bara” en jargong för att nå förmodad acceptans i sportfiskekretsar, och om så är fallet var har dom fått den föreställningen ifrån? Tar de med sig ett språkbruk och en attityd in i fisket, eller lär de sig den efter det att dom börjat sportfiska? Att de förhållandevis få kvinnor som nyfiket utforskar de Internetbaserade sporfiskekanaler som finns, möts av en sådan pubertal och kränkande attityd är tragiskt. De kvinnor som envist håller sig kvar på sportfiskeforumen får utstå otaliga kommentarer om sitt utseende, sexuella inviter och plumpa raggningsförsök.
Enligt Birger Östberg, pressekreterare på JämO och sportfiskande feminist, så skulle motsvarande beteende i arbetslivet klassas som sexuella trakasserier. I mina diskussioner med honom gav han uttryck för ett starkt tvivel till de biologiska förklaringarna om varför inte fler kvinnor sportfiskar. Han förde istället fram tesen att det handlar om samhällets sätt att konstruera kön, och våra inlärda föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. Detta förklarar, dels varför inte fler kvinnor fiskar, men även varför det är en väldigt ”grabbig” attityd bland sportfiskare. Birger Östberg talar också om hur vi lär oss att män är till för sig själva (i motsatts till kvinnor som är till för andra, och deras behov). Att ta för sig, sträva uppåt och ha kul är livets mening för en man. Sportfisket är inte något vi gör för att glädja andra, utan vi sportfiskar för att bejaka oss själva. Det blir en ”naturlig” lekplats för mannen (min kommentar).
Inom många typiskt manliga sysselsättningar talas det om tjejigt och fjolligt i negativa och nervärderande termer, så även inom sportfisket. Det finns en vedertagen term för den stackare som inte får någon fisk under en fisketur, han (för vi har ju konstaterat att det oftast är en han) kallas då för ”fiskefitta”. Ofta påpekas det, med humoristisk underton att någon ”kastar som en tjej” eller ”är fjollig”. På ett skämtsamt sätt mäts ens manlighet i antalet saker, men även i sakernas beskaffenhet. Man ska inte ha för små fiskrullar eller fiskedrag, för då är man fjollig och är således ingen riktig sportfiskare. Dessa attityder får man sig till livs efter ett tags surfande på de fiskeforum jag hänvisar till, men även i umgänget med andra sportfiskare. I ett e-mail från en av moderatorerna på www.fiskesnack.com, framgick det att han ofta måste censurera inläggen som handlar om kvinnor och fiske. De blir helt enkelt för grova.
Sportfisket är en mycket prylorienterad och informationshierarkisk sysselsättning. Att besitta kunskap om själva fisket och om fiskeprylarna är att ha makt. Att skaffa sig denna kunskap är både tids- och ekonomikrävande. Män jobbar mindre (om man inkluderar obetalt hushållsarbete) och har mer pengar, och kan då skaffa sig prylarna och kunskapen som krävs för att nå en hierarkiskt betydelsefull nivå. Lena Gemzöe hänvisar i sin bok Feminism, till en ofta citerad FN-rapport:
”Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, utför nära två tredjedelar av det totala arbetet, tjänar en tiondel av världens inkomster och äger mindre än en hundradel av världens egendom” (Bryson 1992:197 citerat efter Lena Gemzöe, Feminism, sid 114, första upplagan tredje tryckningen, 2004).
3:2 Norr och söder
Detta är bara en av de strukturer som vidmakthåller könsfördelningen. Men vad är det då som driver de sportfiskande kvinnorna som faktiskt finns, vilka strategier använder de sig av?
Man kan notera stora geografiska skillnader när det kommer till antalet kvinnor som sportfiskar. I Sveriges norra glesbyggd är andelen kvinnor 21,8% (Stockholm 6,7%, Göteborg och Malmö 4,8%, större städer 6,0%, södra mellanbygden 6,8%, norra tätbygden 10,3%). Procentuellt är det nästan lika många kvinnor som sportfiskar i den norrländska glesbygden, som andelen män i hela Sverige.
Är då Sveriges norra glesbyggd mer jämställd än resten av Sverige? Är det därför det finns fler sportfiskande kvinnor där? Eller är den rent av mindre jämställt, och andelen sportfiskande kvinnor ökar ju mindre jämställt det är?
Andelen sportfiskande män i den norra glesbygden är 41,6%. Om nästan hälften av alla män i närområdet sportfiskar, blir det kanske naturligare att själv (som kvinna) försöka odla intresset. Har norrländska kvinnor utvecklat specifika strategier som gör att de passar in bättre i sportfiskekretsen? Till viss del kan det säkert vara så.
Att påstå att jakten (ytterligare en traditionellt mansdominerad aktivitet) är mer utbredd bland norrländska kvinnor än bland kvinnor i mellan- och Sydsverige, är nog inte ett allt för vågat påstående.
Kanske man som norrländsk kvinna inte har något annat val än att odla intresse/strategier för jakt och fiske, ur det familjevårdande perspektiv jag tidigare nämnt. Det finns givetvis många andra faktorer att ta hänsyn till innan man kan dra några definitiva slutsatser om de geografiska skillnader som råder. Sysselsättningsgrad, tillgängliga fritidsaktiviteter, närheten till naturen m.m. är sådant som också spelar in.
4. HUR PORTRÄTTERAS SPORTFISKAREN I MEDIA?
4:1 Av män för män
”Hårda grabbar i flytoverall, ståendes i snålblåsten i en öppen båt, med massa utrustning, och uppradade troféfiskar.”
Detta är givetvis inte den enda eller den sanna bilden av sportfiskaren, men det är en av de många schablonbilder av sportfiskaren som finns bland folk som inte läser fiskemedia. Tyvärr bekräftas den hos oss som faktiskt läser dessa tidningar också. Fisketidningarna är en veritabel orgie i teknikprylar (spön, rullar, beten, ekolod, båtar, high-teckläder mm), äventyr och troféfiskar. Tidningarna är skrivna av män, för män.
Vilket inte är så konstigt, med tanke på hur könsfördelningen är beskaffad. Men borde det inte ligga i fisketidningarnas intresse att även nå ut till de kvinnor som sportfiskar? Kontaktytan för annonsörerna skulle växa med 1/3 (i och för sig 1/4 om man beaktar den faktiska skillnaden i hur män och kvinnor spenderar pengar på sportfiske, men potentialen är en 1/3 med tanke på den procentuella könsfördelningen av sportfiskare).
Borde det inte ligga i tidningarnas (och annonsörernas) intresse att utöka det kvinnliga deltagandet inom sportfisket? Att anpassa tidningarna för en bredare målgrupp, t ex. genom att anställa fler kvinnliga reportrar, eller fler reportage gjorda av och om kvinnor?
Om svaret på dessa frågor är nej, måste det bero på att den kvinnliga sportfiskaren utgör någon form av hot mot den manliga sportfiskaren. Att ett större kvinnligt deltagande skulle kanniballisera på det manliga (med uttrycket kanniballisera menar jag att fler kvinnor skulle resultera i färre män). Med tanke på att sportfisket omsätter årligen 3,3 miljarder kronor, och ekonomi är en av de största faktorerna till förändring och anpassning genom historien, verkar det inte logiskt att utesluta kvinnorna, om det inte finns en stor risk att skrämma bort männen.
De fåtal gånger sportfiske visas på TV är det mycket sällan med någon kvinnlig programledare, och om det ändå är en kvinna är det som ”kuttersmycke” och inte som informationsbärare. Det finns inga kvinnliga förebilder, och de unga tjejer som ändå är nyfikna på sportfisket har svårt att hitta jämnåriga fiskekompisar.
Vad är det då som gör att kvinnor exkluderas både implicit och explicit från sportfisket? Vi har sett att kvinnor inte i någon större utsträckning finns med på bilder eller i reportage (explicit). Och att själva terminologin inom sportfisket förminskar och förlöjligar ”omaskulina” beteenden (implicit). De hierarkiska strukturerna är konstruerade så att uteslutningsmekanismerna bibehålls.
Är det då en manlig komplott som medvetet utesluter kvinnor, eller är det så att uteslutningsmekanismerna av tradition och gammal vana upprätthålls?
5. BEHOVET AV FLER SPORTFISKANDE KVINNOR!
5:1 Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund
Förutom att mänskligheten skulle vara betjänt av att ytterligare en normbildande könsseparator kullkastades, och våra barn inte skulle behöva styras in i ett snett genustänkande via en utomordentlig och sund fritidssysselsättning, så skulle hela sportfiskeindustrin må bra av det ekonomiska tillskott som kunde tillföras. Männens utgifter för sportfisket är 2,7 miljarder, medan kvinnorna står för 633 miljoner (enligt SCB fiske 2000). Fördelningen talar sitt tydliga språk, inte ens den ekonomiska aspekten är tillräckligt stark för att industrin ska våga satsa på kvinnorna.
Den ideella organisationen ”Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund” har som sina sex huvudsakliga uppgifter att:
- utveckla ett sportfiske för alla
- värna och vårda vatten
- sätta sportfisket i centrum för all verksamhet
- skapa opinion i samhället för sportfiske och fiskevård
- företräda medlemmarna gemensamma intressen
- stimulera och utveckla fiske- och naturintresset hos barn och ungdomar
En förening som Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund borde aktivt jobba för en jämnare könsfördelning inom sportfisket. Samtliga av deras sex huvudsakliga uppgifter skulle gynnas av fler anhängare, och starkare representation av kvinnor. Dock sitter det en kvinna i styrelsen. Efter att ha surfat runt på deras hemsida www.sportfiskarna.se kunde jag inte hitta något som tyder på en jämställdhetsambition. Jag hittade en enda bild på en sportfiskande kvinna, men ca 20 bilder på män/pojkar som fiskar. Detta säger kanske inte mycket om föreningens agerande i jämställdhetsfrågor (eller så gör det det!), men tendensen är återkommande och tydlig inom sportfisket. Kvinnor porträtteras inte.
5:2 Fjällorna
Sportfiskeklubben Fjällorna är en sportfiskeklubb för kvinnor som grundades av Siv Jansson 2003, idag är de 140 medlemmar. Syftet med klubben är att vara ett nätverk och forum för alla fiskeintresserade kvinnor. Jansson är flugfiskeinstruktör och ordförande i Fjällorna, dessutom är hon kapten i Sveriges flugfiskelandslag för damer. I en telefonintervju berättar Jansson att en av anledningarna till att hon grundade Fjällorna, var bristen på kvinnliga fiskekompisar. Som man finns många möjligheter att hitta fiskekompisar bland vänner och bekanta, i fiskeklubbar och på internetforum. Men som kvinna fanns inget naturligt sätt att mötas kring fiskeintresset.
Att det behövs fler sportfiskande kvinnor är en självklarhet för Jansson, om inte annat så för kvinnornas egen skull.
”- Det kvinnliga fisket erbjuder något som många tjejer gärna vill komma åt - möjligheten att komma undan stressen i samhället, säger Siv Jansson.
- Kvinnor bär ofta en dubbel börda med förvärvsarbete och slitet med hushållet.” (www.sydsvenskan.se, Glitter och smink på fisketuren, art. av Christer Holmgren, 2:a oktober 2003.)
Även en erkänt duktig och meriterad sportfiskare som Jansson märker av uteslutningsmekanismerna. På sportfiskemässan 2005 blev hon intervjuad av radio, och första frågan löd: Vad gör ni tjejer när ni inte fiskar?
När radion lite senare intervjuade männen handlade frågorna om spännande fiskeplatser, storlek och antal fiskar. I en tidningsartikel i Sydsvenska Dagbladet läser jag om hur Jansson blir bemött av andra sportfiskare. Hon konstaterar att det inte räcker med att vara bra, man måste vara bäst, för att synas som kvinna.
”Siv Jansson tycker att man som kvinna ofta måste bevisa sitt värde.
- Jag har undervisat omkring 300 tjejer i flugfiske, men när jag fiskade lax i Norge med en väninna för två år sedan betydde det inte ett skvatt. Det var som om vi inte existerade. Alla andra fiskare bytte råd och flugor med varann, men inte en enda sade ett knyst till oss båda. Åtminstone inte förrän jag landade en lax på elva kilo ? Sedan var vi plötsligt högintressanta!”
(www.sydsvenskan.se, Glitter och smink på fisketuren, art. av Christer Holmgren, 2:a oktober 2003.)
OM det nu skulle ske en drastisk förändring av attityden inom sportfisket, skulle fler kvinnor sportfiska? Förmodligen inte, är det svar jag fått från många kvinnor. Våra föreställningar om mening och meningslöshet är så pass djupt rotade, det måste nog till en genomgripande attitydförändring i samhället i stort. Följande citat från Birger Östberg på JämO belyser problematiken bra
”Ett jämställt samhälle förutsätter att vi river ner de där könskonstruktionerna som talar om för oss hur vi ska vara. Då tror jag att fler tjejer skulle sportfiska. Och vi killar skulle ha lite mindre tid för fisket, eftersom blöjorna måste bytas, duken strykas och gamla mamma gratuleras. Och på något sätt skulle vi nog ha mycket mer kul, både killar och tjejer”.
6. AVSLUTNING
Jag tänker dela upp avslutningen i två delar, en del som kortfattat går igenom de positiva aspekterna med sportfisket. Och en del som sammanfattar det jag gått igenom i föregående kapitel.
Jag upptäckte under mitt arbete med denna uppsats, att det finns krafter som aktivt försöker motverka dom negativa tendenser (ur ett genusperspektiv) som finns inom sportfisket. Feministiska nätverk har via sitt arbete skapat ett medvetande kring genusfrågor, som givetvis fått genomslag även inom sportfisket. Många nyfrälsta sportfiskare tar inte del av de förlegade värderingar som finns, och pubertala och sexistiska kommentarer möts mer och mer av kraftiga motreaktioner. Det har bildats sportfiskeklubbar av och för kvinnor. Sportfisketidningarna har ibland reportage om kvinnor, och några har engagerat kvinnliga skribenter på fast basis. Sportfiskeklubbarna anordnar mycket ungdomsaktiviteter, där också unga tjejer kommer i kontakt med sportfiske. Stigmat kring jakt och fiske har minskat, vilket resulterar i att kvinnor kan välja att vara aktiva.
De mönster som vi kan skönja i samhället generellt kan vi också se inom sportfisket, kanske ännu tydligare. Det är övervägande män som sportfiskar och en stor del av de sportfiskande kvinnorna fiskar av andra anledningar än sportfiskeintresse. Hos kvinnor spelar familjen en stor roll, fisket bedrivs ofta som en familjeaktivitet. Hos männen är det mer ensamfiske och kompisfiske som utövas. Kvinnor och män har olika syn på vad mening innebär, och våra föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt är inlärda och djupt rotade. Att det biologiska skulle spela någon avgörande roll finns det inga som helst vetenskapliga belägg för. Sportfisket är som många typiskt manliga sysselsättningar, strängt hierarkiskt uppbyggt och nedlåtande mot sånt som är att betrakta som omaskulint. Ord som ”kvinnligt”, ”tjejigt” och ”fjolligt” används i en nedlåtande och ”humoristisk” jargong, denna ”humor” används för att slå undan kritik eller ifrågasättande av jargongen. Kvinnor porträtteras sällan överhuvudtaget i sportfiskemedier och männen porträtteras schablonmässigt. Sportfisket är att betrakta som en friskvårdsaktivitet och är nära kopplat till miljövård, därför är det önskvärt att fler människor sportfiskar. Det kommer att behövas mer än en förändring inom sportfisket, för att fler kvinnor ska börja sportfiska. Hela samhället måste genomgå en förändring i vad som är att betrakta som typiskt ”manligt” och typiskt ”kvinnligt”.
Inte bara sportfisket skulle vara betjänt av den förändringen, utan mänskligheten i stort.
7. KÄLLOR OCH LITTERATUR
All statistik som förekommer i texten är tagen från Statistiska Centralbyråns (SCB) undersökning Fiske 2000: En undersökning om svenskarnas sport- och husbehovsfiske. Som utfördes åt Fiskeriverket.
Tryckta källor
Dom böcker jag använt:
R.W. Connell, Masculinities, 1995.
Lena Gemzöe, Feminism, första upplagan tredje tryckningen, 2004.
Otryckta källor
Dom intenetsidor jag använt:
www.fiskesnack.com
www.fiske.nu
www.sportfiskarna.se
www.jamombud.se
www.utsidan.se
www.fjallorna.se
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article49444.ece
Intressant ämne, men... ska detta föreställa en avhandling? Representerar detta arbete statusen på genusstrukturforskningen i Sverige..?
Det känns inte kul att såga skrifter vid fotknölarna, men på en avhandling brukar man (bland annat) kunna ställa krav på objektivitet, löpande källhänvisningar, validitet och reliabilitet, för att inte nämna ett korrekt språkbruk. Att läsa om slutsatser från efterforskningar gjorda via Internetforum är enbart skrattretande! LOL, alltså.
Intressant ämne som sagt, men ambitionen överskuggar uppenbarligen förmågan i detta fall.
Detta är mina åsikter. Ta dem (ej dom) inte personligt.
Ja det var mitt fel att det står avhandling, det skulle naturligtvis stått uppsats så som du skrivit i inledningen. Jag ska ändra på det.
Jag har en del erfarenhet av uppsatsskrivning, efter studier på universitetsnivå, men väljer här att inte värdera skriften efter hur korrekt den är skriven - det kan en moderator sköta bättre...
Jag tycker innehållet är viktigare och har läst detta med visst nöje. Det är nog inte lätt att generalisera och hitta orsaker på alla fenomen här i världen. Det är dock helt klart att det är alldeles för få kvinnor där ute vid vattnet och därför var det kul att få lite mer kött på benen från någon som bemödat sig att gräva lite mer i orsakerna till detta.
Tack för analysen...
Jag skriver själv inte gärna "dom", men tror faktiskt inte att det har att göra med att jag är duktig och korrekt. Det är en indikation på att jag är konservativ i mit skriftspråk.
Jag har inte kollat upp detta nu, men föreställer mig utan vidare att "dom" är rätt numera liksom "mej" går lika bra (bättre?) som "mig". Etc etc...
Intressant uppsats och fascinerande att majoriteten av de män som kommenterat uppsatsen hakat upp sig på formalia istället för att diskutera innehållet. Förstår över huvud taget syftet med Per Burströms inlägg. Kom igen killar när ni törs ta (tag) i det verkliga problemet -att många män utesluter kvinnor från spännande och intressanta aktivteter genom ett nedsättande språk och beteende. Nästa gång är det era döttrar som lägger fiskespöet på hyllan eftersom "fiske är bara för killar".
Intressant ämne! Det som satte igång tankarna hos mig var protektionismen och kombinationen av prylorientering + informationshierarki.
Det är viktig i genusforksningen att man försöker isolera orsakerna och inte dräpa till med "män är onda och kvinnor får bara var hemma" utan att ha på fötterna. Det gynnar inte jämställdheten. Tänk på att som man frågar får man svar. Beteendet att vara avvog till utbölingar är trist oavsett anledning och gynnar inte sporten.
Jag hakar INTE upp mig på formalia, däremot kan det vara på sin plats med lite kritisk granskning (vilket all forskning bör tåla, eller?). Om man inte förstår syftet med mitt inlägg förstår man heller inte grundläggande forskningsprinciper såsom oberoende, validitet, reliabilitet etc, vilket gör det omöjligt att begripa vetenskap överhuvudtaget (eftersom vissa verkar vilja klassa uppsatsen som det). För mig känns verket som en på en existerande frågeställning påklistrad förklaring, förvriden genom författarens åsikter till, som[namn redigerat av redaktionen] skrev, en insändare. Dess populistiska framtoning gör verket än mindre trovärdigt.
Cecilia Zollner skrev också: "Kom igen killar när ni törs ta (tag) i det verkliga problemet -att många män utesluter kvinnor från spännande och intressanta aktivteter genom ett nedsättande språk och beteende. Nästa gång är det era döttrar som lägger fiskespöet på hyllan eftersom "fiske är bara för killar"."
Vi som inte har ett kvinnonedsättande språk och beteende, som inte deltagit i författarens undersökningar på internetforum, och som inget hellre vill än att våra flickvänner och sambos följer med både till fiskevattnen och andra platser i naturen, vad ska vi göra då? Min uppfattning är att om Achilles uppsats ens gjort ett försök att identifiera de verkliga orsakerna till varför "kvinnor inte fiskar" hade han kanske kunnat svara på den frågan.
Om vi nu bortser från hur vetenskaplig artikeln är eller inte så kan vi utgå från att färre kvinnor än män sportfiskar och att författaren är intresserad av varför.
Varför är en stor fråga som författaren inte heller anser sig ha svarat på, men så är det sällan inom vetenskapen då de flesta områden får ökad komplexitet ju djupare man gräver i dem.
Nog om det. Är det ett problem att så få kvinnor fiskar? Om många kvinnor inte ens anser att det är något de tycker är intressant, ska man då få dem att tycka det med alla medel? Att en människor är och tycker på olika sätt beror på en mängd olika faktorer bland annat samhället, men ska man då ogiltigförklara en människas tyckande för att det till en del är skapat av samhället?
Jag tror snarare det viktiga är att alla (män och kvinnor) får chansen att utvecklas till starka individer som har modet att fiska om de vill och modet att släppa in nya människor i sin fiskekrets.
Visst ska man ifrågasäta oklarheter och formulera problem, men man måste också ifrågasätta om de är problem och vad man själv kan göra för att lösa dem.
Så, tjejer som vill fiska, fiska!
Man får väl sluta att acceptera skum jargong, vem vill ha sådana kompisar?
Det bästa man kan göra är väl att bryta mönstren om man vill bryta dem vill säga.
Jag känner inte igen varken mig eller kvinnorna i min omgivning i den tanken, det finns säkert exempel på kvinnor som utvecklar den sortens strategi men jag tror inte att dom är så många.
Intressant & bra reportage!!!
Önskar dig lycka till med kommande reportage.
Mvh/David
Ovetenskapligt, oseriöst.
Jag läste endast några stycken för att sedan sluta. Förstår inte ens varför sådana uppsatser skrivs. Vad är syftet? Skulle kvinnor tycka om/intressera sig för fiske, skulle de förmodligen börjat. Ingen hindrar dem! Vi lever faktiskt i ett fritt samhälle. Förstår inte hur man kan oroa sig över ett sådant "problem". Det finns så många andra frågor att grubbla över! Men att skriva om att fler män fiskar än kvinnor är slöseri med tid och närmast patetiskt! Det är ju en hobby/ ett intresse vi pratar om! Menade inte detta för att vara elak, men valet av ämne känns absurt . //Ewa
För några år sedan besökte jag Malta. Där var det åtminstone hälften av fiskare på kajer och klippor kvinnor.
Själv började jag fiska plötsligt och intensivt av några speciella anledningar. Man kan säga att det uppstod ett behov. Jag hade flyttat till en bostad vid vattnet, fått ett metspö i present och blivit kompis med en katt som bodde i närheten. Jag fiskade mört med bröd som bete och katten satt bredvid och tittade på, mycket intresserad. Katten fick ta livet av fiskarna själv, hon visste precis hur hon skulle göra, fast hon var en vanlig huskatt som vuxit upp på burkmat.
När jag flyttade därifrån slutade jag med fisket. Katten då? Jo, den flyttade in hos paret som flyttade in efter oss. Om de fortsatt med fisket vet jag inte.
Texten innehåller fakta och källhänvisningar, men kommentarerna är bara kommentarer, det finns ingenting som belägger dessas sanningshalt. Att skribenten inte hittat något som "tyder på motsatsen" betyder inte att det han/hon säger sannolikt stämmer. Författaren delger oss statistik, och så funderar han runt lite kring det. Det är åsiktsbabbel, om det är intressant eller ointressant sådant beror väl på läsaren...
Själv fiskar jag ytterst sällan. Min syster, däremot, fiskar när hon kommer åt, inklusive när första barnet inte ens fyllt månaden och fick vara hemma med pappan. Men så hade hon ett SM-silver i pimpelfiske som skulle försvaras också.