Den gången hade jag tur!

…Molnen släpar som brudslöjor utmed fjällryggarna medan vi omsorgsfullt packar våra ryggsäckar. Det har regnat oavbrutet i 10 dagar och vi är inne på vår elfte vandringsdag i Sarek. Vi ska ta oss ned till Sorva. "Stockholmarna" som bivackerade jämte i oss i natt har redan gett sig av.

Trots allt regnande har vaden hittills inte vållat oss påtagliga problem, även om dom har varit otroligt många i antal. Dagen innan kom vi över Kukkesvakkjåkkå i sista sekund. I dag hade vi fått vända! (Nu finns det bro där, men man måste undersöka om den är uppmonterad efter vårfloden. Man har diskuterat att inte ha den längre på grund av höga kostnader.)

Fyllda jokkar
Nu kanske vi står inför ett rejälare bekymmer, eftersom vi ska passera flera jokkar som säkert är rejält vattenfyllda. Ordspråket säger ju; man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, och för oss gäller det bokstavligt. Nåväl, vi tar problemet då vi kommer fram, tänker jag.

Vid 17-tiden når vi fram till Njabbejåkkå som bokstavligt brusar och fräser ut sin brutala aggressivitet på ömse sidor av fjällbjörkskogen. Jag lutar mig mot vandringsstaven, begrundar vårt gemensamma öde mitt ute i den Lappländska ödemarken. Varför kunde inte vi välja dalgångarna med solsken, som alla andra!? Den här jokken vadar vi inte! Då kommer vi med all säkerhet att vada förtid i en annan värld, det kunde vi snabbt konstatera.

Vi bestämmer oss för att ta oss högre upp och försöka under de tidiga morgontimmarna. Det blir lägerslagning och en välbehövlig middag kryddat med mygg. Även "Stockholmarna", som var våra grannar förra natten, har slagit läger. Vi slår oss ihop och samlar ved till en gemensam brasa och vi resonerar bland annat kring våra gemensamma vadningsproblem.

Fortfarande ovadbar
Vi stiger upp tre på morgonen, medan regnet skvätter på sin tolfte dag. Tillagar vår sedvanliga frukost. Det är bara konstatera att jåkken fortfarande är ovadbar, vad annars?

Vi räknar fram en tre till fyra mils omväg i sämsta fall, om vi inte finner en lämplig övergång utmed jåkken. Det finns både tid och proviant för äventyret, men efter tolv dagar i regn och dåligt väder så är omvägen inte alltför lockande.

Ettriga myggor i biljoner och en härlig doft av bäckolja följer oss medan vi kämpar oss fram i den kuperade terrängen med tät björkskog, videsnår, hala och vassa stenar. Trevligare borde man ha på sin semester än så här, tänker jag.

Så småningom når vi fram till en plats där jåkken delar sig i två armar med en anspråkslös ö i mitten av huvudfåran.

Oddsen emot
Här ska vi prova, säger jag till gruppen utan att ens fråga vad de tycker. Jag vadar ut en bit i den brusande jåkken. Det är mödosamt att förflytta sig, men jag fortätter, trots att oddsen är påtagligt emot mig. Jag  når ön, stannar och återhämtar mig, begrundar mitt eget öde. Trots oddsen fortsätter jag målmedvetet min osäkra vadning. Det iskalla vattnet inbjuder definitivt inte till bad.

Efter en mycket mödosam förflyttning, står jagf yra, fem meter från etappmålet. Stannar upp, samlar mina tankar. Koncentrerar mig på uppgiften, som jag inte borde ha gett mig in på. Att vända, bedömer jag som att skriva på min egen dödsdom! Då återstår att fortsätta; bära eller brista, tänker jag.

Mycket noggrant undersöker jag botten med den ena foten, medan den andra och vadarstaven känns välförankrad mot botten, åtminstone tror jag det?! Finner en lämplig plats åt den sonderande foten. Ändrar tyngdpunkten, söker med vadarstaven efter ett stabilt läge. Motståndet är kraftigt, det är som köra foten in i en vägg. Forsen vill som både lyfta upp och dra ner mig. Vattnet piskar ihärdigt mina oskyddade händer. Känseln och förlamningen är på upphällning. Jag känner mig utlämnad och som den ensammaste vandraren i hela världen!

Slukad av forsen
Plötsligt händer det som inte får hända, jag kapsejsar; det iskalla vattnet bokstavligen forsar över mig. Jag hinner se mitt liv passerar revy många gånger, medan staven slukas upp av den obarmhärtiga forsen, och jag ser mitt "tredje ben" försvinna för alltid.

I den omtumlande situationen ser jag bakvatten, strax intill en liten anspråkslös vik. Lyckas jag bara kasta mig in i bakvattnet, så kommer jag att ha en chans, tänker jag. Krafterna sinar. Nedkylningen av kroppen är på smärtgränsen. Mitt liv hänger på en anspråkslös vik i Sarek, vilket öde!

Med "Guds hjälp kastar" jag mig in mot viken. Lyckas med konststycket och ser djärvbjörksriset på jåkkanten sticka upp. Febrilt krafsar jag efter det värdefulla riset. Jag lyckas gripa tag i en rejälare risbuske, och jag hoppas att den är förankrad. Med de "sista krafterna" lyckas jag kravla mig upp på platån.

Rejält omtumlad av äventyret sluter jag mig samman, knäböjer och tackar den som räddade mig från en säker död. Kamraterna som följt skådespelet från första parkett, är påtagligt skärrade, och de undrar, "hur i h-e ska vi klara detta!?"

På darrande ben
Hänger av mig ryggsäcken och på darrande ben går jag utmed jåkken och undersöker en bättre övergång för kamraterna. Provar några platser innan jag fattar det slutliga beslutet. Slänger över ett rep och instruera hur det ska fästas och var jag tror ska var möjligt att komma över.

Med hjälp av en säkerhetslina förankrad bakom en stor sten och fastbunden i vadaren, och med ett avspänt höftbälte lyckas jag lotsa en efter en över den svårvadade jåkken. Väl över reser vi ett yttertält, byter till torra kläder, kokar kaffe. Aldrig tidigare har kaffe och en välförtjänt konjak smakat så otroligt gott, trots att klockan bara är åtta på morgonen. Vi njuter av regnet som trummar mot tältduken och av att jåkken inte tog någon av oss, även om jag personligen var väldigt nära.

I nio fall av tio får fjällvandrare via den hårda vägen lära sig vadningstekniken. Ibland med fatalt resultat. Vadningsövningar under betryggande omständigheter borde vara självklara övningar inför en fjällvandring i Sarek, eller fjällområden där det saknas broar.

Inge Bäckström
Med ett tiotal vandringar i Sarek