Trollegatebesök

”Omedelbart öster om Mariannelund, följ väg norrut mot Kåremåla i ca 2 km. Parkera vid vandringsleden och följ denna ca 500 m in till berget.
Infart vid huvudvägen 500m innan man kommit till Mariannelund
- trollegata står det förresten”
var instruktionen jag hade fått med hans glada röst. Vi körde mot Mariannelund och visserligen var det kuperat, men inte såg det ut som något man skulle kunna klättra vid. Vi parkerade bilen och gick längs vandringsleden. Snart dök spångarna upp, och de var hala och slippriga att gå på, med mina tunna läderstövlar. Marken var ordentligt blöt, det hade regnat på förmiddagen, men nu var det uppehåll och solen tittade fram. Det skymtade grått berg vid sidan om oss och jag hörde röster därframme.

Det öppnade sig till en glänta och vid foten av ett berg stod det tre killar, med klätterselar och rep i händerna. Jag hälsade på min kompis och hans sällskap, nu skulle jag äntligen få se honom klättra i verkligheten också. Jag följde repet, som gick från hans hand med blicken, uppåt.... och uppåt - och uppåt! Det var ju en ren kal VÄGG de skulle klättra! Jag tittade närmare och fick syn på några små sprickor, stora nog att få in fingrarna i – om man inte har för tjocka fingrar.

Han tittade bekymrat på mina skor och sa:
- ”Det är för vått efter regnet, det är för halt för att ni ska få prova, annars hade ni kunnat låna ett par skor.... ”
Jag tittade misstroget upp på väggen igen och sedan lika misstroget på hans skor. Låna? Hans skor? Klättra? Tja, de såg läckra ut, men man kan säkert ha sådana i stan också, utan att riskera livet på en klippvägg.
Jag tog upp och bläddrade i ett litet häfte som låg på en av ryggorna, som visade olika "vägar" upp för väggen. Svårighetsgraden varierade och ju svårare desto fantasifullare namn.

Showtime!
En av de andra killarna hakade fast sig i repet och började klättra uppåt. Det var halt av regnet tidigare på dagen och han letade grepp, medan den andre stod nere på marken och ropade anvisningar om vägval. Det var uppenbarligen tungt och halt, för man hörde att andhämtningen blev alltmer mer ansträngd ju högre han kom. När han kom till en liten avsats nära toppen, fick han direktiv om att mantla sig upp. Avsatsen var liten, men det gick att vila där, efter att han lyft sig själv dit upp. Det var möjligt att välja olika vägar och tydligen hade han inte klättrat så mycket granit förut. Olika bergslag, olika klättertekniker? Mycket man inte vet....

Runt midjan på alla tre hängde olika slags hakar och karbiner och lustiga små metallbitar som hette wallnuts. Efter en demonstration hur man fäste dem i sprickor i berget så drog jag slutsatsen att de heter så, för man måste vara nuts för att låta sitt liv hänga på en så’n där. Jag kunde ju lätt peta ur den ur skrevan... men, men - man hakar i en kort repbit i öglan och så sköter tyngdkraften resten, den trycker in wallnuten hårdare in i skrevan. Och sic! då gick det inte längre att peta ut den, utan ett litet specialpetverktyg krävdes.

Nästa man gjorde sig redo för att klättra. Han hade skadat handen, men ville försöka ändå. Han klättrade inte fullt halva väggen innan han gav upp. Han använde fötterna och den friska handen. Det såg fullkomligt omöjligt ut, men upp klättrade han, enhandad. Entusiasm...

Det behövs två man, för att en ska kunna klättra. Den andre står nere på marken och håller emot med linan. Det gäller att mata ut den i lagom takt, inte så tajt att man hjälper den klättrande genom att ”lyfta” honom, men inte heller för löst så repet ligger slakt.

Nu var det min väns tur. Han gjorde sig beredd och började klättra uppför. Fascinerat såg jag på, det såg så lätt ut. Som en spindel tryckt mot väggen, stadig fart uppför. Handen gled lite fram och tillbaka och så plötsligt så hittade han grepp och gled uppför väggen. Nu kunde jag börja förstå entusiasmen över att klättra. Sökandet av rätt väg uppför något som såg helt omöjligt att ta sig uppför, hitta den och ta sig allt högre. När han kom till avsatsen så mantlade han inte, utan lade upp foten och hävde sig upp, och fortsatte till kanten däruppe.
När han kommit upp till toppen, så ställde han sig upp, lutad snett mot berget och höll i repet i midjehöjd, i en slinga såg det ut som nerifrån marken. Därefter började han studsa nerför berget i små jämfotahopp, lutad utåt – och DET såg mycket roligt ut. Man skulle kanske prova trots allt, bara för att få hoppa ner på det där viset?