Swedish Seven Summit Expeditions - Dagbok Denali

Dag 1 – 6/6

Joel hade kommit ner till Malmö med tåg dagen innan och sovit över i min stora lyxiga etta.
Efter lite ompackning gick vi och lade oss halv ett och när klockan ringde halv sju så studsade vi upp ur sängarna. Vi kände båda att detta var ett stort äventyr vi hade framför oss, en speciell känsla!
Min flickvän Anna fick det nobla uppdraget att köra till tågstationen där vi skulle ta tåget över till Danmark. Vi lyckades klämma in all vår utrustning plus oss själva i hennes lilla Honda Civic. Respect!
Väl där blev det ett jobbigt farväl av älsklingen och sedan en odramatisk tågresa till Kastrup.
Vi checkade in våra väskor hos KLM där vi även fick ut alla boardingkorten.
Resan skulle gå Köpenhamn/ Amsterdam/ New York /Seattle /Anchorage. En låååång resan att se fram emot alltså!
Flyget till Amsterdam tog lite mer än en timme och sedan väntade 2 timmars tummrullande innan vi gick på planet till New York. De hade spelkonsol och visade ett antal filmer som rullade varannan timme…..skulle nog bli en behaglig flygresa!
Efter åtta timmar landade vi i New York. Spelandet hade gjort att tiden gick mycket fortare! När de kom efter maten bad vi om varsin extra bricka mat, tror de man blir mätt på en eller?
I New York hade vi 50 minuter på oss att gå genom passkontrollen, hämta våra väskor, gå igenom tullen med dem och sedan hitta vår Gate. Stressigt!
Vi hittade den med fem minuters marginal men planet var försenat ändå. Då tog vi tillfället i akt och gick och tog en burgare på McDonalds så länge.
Resan till Seattle tog sex timmar och vi började bli trötta p g a tidsskillnaden. Men att sova på ett flygplan är inte det lättaste. Resandet började ta ut sin rätt och bli tråkigt. Nu ville vi bara komma fram.
En timmes väntan i Seattle och sedan vidare mot Anchorage dit vi anlände efter tre timmars flygresa. När vi skulle hämta baggaget kom inte min ena väska. Typiskt! Den innehöll klättergrejer som jag inte kunde vara utan! Uppgav var vi bodde och hoppades att de skulle hitta den inom 24 timmar som de lovade.
Vi tog en taxi till Earth B&B där vi skulle tillbringa två nätter. Gick och lade oss direkt, klockan var halv ett på natten lokal tid.

Jonas

Joel

Dag 2 – 7/6

Vaknade tidigt trots att vi var mycket trötta. Tio timmars tidsskillnad och det faktum att det är ljust dygnet runt nu på sommaren gjorde sitt.
Frukosten ingick och det var en riktigt amerikansk frukost som serverades med chokladmuffins, bagels, jordnötssmör och andra diverse nyttiga produkter. Vad hade hänt med fiberberikad gröt och grova mackor? :)
Träffade två svenskar som inte nått toppen. Endast 14 % hade gjort det hitintills enligt dem.
Vi träffade också Margit, damen som höll i trådarna. Mycket trevlig och hjälpsam dam!
Jag ringde till flygbolaget och de hade inte hittat väskan ännu. SHIT!
Vi begav oss in till stan för att komplettera utrustningen lite. Hittade vad vi ville och Joel lyckades t o m byta sina storskor som han köpt i Sverige mot likadana i annan storlek i en butik. Fifflaren nummer ett :).
Käkade middag på Burger King och begav oss sedan hemåt. Jag ringde igen till flygbolaget och denna gången hade de hittat min väska. Den skulle komma kl 18. Vi gick ut i förrådet och kollade om det fanns någon intressant mat som lämnats kvar av föregående expeditioner. Gratis är som bekant gott så vi tog en hel del därifrån :P.
Till slut kom väskan kl 22 och sedan däckade vi i sängarna direkt!

Dag 3 – 8/6

Samma näringsrika frukost som gårdagen, Joel trivs som fisken i vattnet.
Pratade med några australiensare vid frukostbordet och det visade sig att de hade bestigit många höga berg inklusive Mt Everest. Duncan, som vi pratade mest med, var chef i ett resebolag som ordnade bestigningar världen över. De priser han nämnde lät mycket bra och vi fick hans kort.
Kl 08.00 kom minibussen som skulle ta oss till Talkeetna. Resan tog två och en halv timme.
På den tiden hann vi se tre älgar och två örnar, coolt! Naturen var väldigt lik den svenska och det kändes inte som vi rest runt halva jordklotet precis.
Bussen stannade utanför Talkeetna Air Taxis hus. Vi lastade bara av grejerna och gick sedan direkt till Ranger Office för att registrera oss. Där gick de igenom riskerna med rutten med en mycket bra datapresentation. Man fick sig en riktig tankeställare! Vi fick även skräppåsar som vi var tvungna att visa fulla med skräp när vi kom ner igen.
Tillbaka vid Talkeetna Air Taxi hyrde vi snöskor, snösåg, skidstavar samt inhandlade bensin.
Nu väntade vi bara på att få åka ut till glaciären och börja med äventyret.
Vädret var alldeles för dåligt så ingen kunde åka ut eller komma in från berget. Inget att göra åt det! Gick runt och minglade med folk som var i samma situation som oss och beklagade sig.
Vi gick in till stan för att äta. Allt som fanns var hamburgare och pommes var man än gick. Hur överlever de på att bara äta det i detta land?
Tillbax igen installerade vi oss i det utrymme som fanns vid flygplatsen. Det blev att sova på träbritsar men det var ju gratis :)! Jag ringde hem till Anna och Joel skickade vykort. Somnade som två stockar vid 21.30.

Dag 4- 9/6

Vädret var fortfarande dåligt när vi vaknade så vi gick in till stan och åt frukost på Roadhouse. Den godaste vi båda ätit på länge med stekt potatis, bacon och ägg, brödskiva och varm choklad. Mmmmmm….
Jag sprang en runda sen för att lugna mina triathlonben medan Joel satt på flygplatsen och slappade som vanligt :). Vi gick och tog en dusch i Bunk House som låg en bit ifrån flygplatsen. Mycket slitet och skitigt ställe, då bodde vi mycket bättre!
Inga flyg än sa de till oss när vi kom tillbaka så det blev ännu en runda på stan. Det började spricka upp på himmeln så vi gav oss tillbaka. Det blev världens holabaloo när vi kom tillbaka och fick klartecken att vi kunde åka. Snabbt ihop med grejerna.
Vi skulle med på andra planet men kom inte iväg så vi satt oss och väntade. Då fick vi besked om att de som åkt iväg ändå inte kunnat landa. Tråkigt….det fanns inga luckor i detta dystra molntäcke. Inga flyg ut under dagen idag heller alltså. Hoppas bara vi inte sitter fast här en vecka. Somnade vid 22-snåret med förhoppningar om bättre väder under morgondagen!

Sovplats Talkeetna

Dag 5 – 10/6

Min födelsedag! Upp kl 08.00 och packa ihop våra grejor. Vädret såg inte bättre ut idag än under gårdagen. Vi gick och spelade lite ping-pong inne i hangaren som vanligt och gick sedan in till stan.
Innan dess hade vi även hunnit med att ringa våra flickvänner som mest verkade tycka det var skönt att vi var borta :p.
Hela dagen var som gårdagen i repris med molntäcket lika kompakt. Vi kan detta nu tack!
Somnade gott på träbritsarna vid 21-tiden….

Dag 6 – 11/6

Ojoj vad man kan sova….elva timmar för att vara mer exakt. Vädret likadant, det kanske aldrig blir bättre!?
Efter en god frukost med bröd och jordnötssmör gick vi till Bunk House och tog en dusch.
Därefter det eviga väntandet på flygplatsen. Jag spelade ping-pong med en av piloterna men fick stryk med 24-22, SHIT! :)
Vädret sprack upp framåt kvällen så vi beställde varsin favvvorit (cheesesteak med pommes) till flygplatsen då vi inte vågade vara borta om de skulle åka. Runt 19 blev det holabaloo igen. Vi var ganska vana vid det nu så vi satt lugnt kvar och avvaktade. Ett plan lyfte för att kolla in läget och därefter fick vi ett positivt besked. Vi ilastade det lilla flygplanet tillsammans med två tyskar och lyfte snabbt. Kände som man satt i en bil och flög, härlig känsla och oerhört vackert!
Vi närmade oss sakta men säkert bergskedjan som låg inbäddad i moln. Piloten flög genom bergsklyftorna när vi hörde på radion att vädret blivit dåligt igen vid glaciären. DubbelSHIT!
Men piloten fortsatte och vi gick in för landning. När det var 100 meter kvar till touchdown säger piloten ” I can´t see the markers”. Piloten hade knappt arbetspuls medans vår låg på minst 150! Tät dimma så vi blev lite nervösa…..Men de dök upp så småningom och vi landade hårt på snön – 2200 möh. Piloten landade för sent och var nära att köra för långt ut på ett sprickområde men gjorde en u-sväng och stannade vid baslägret.
Vi hoppar ut och det blir full fart, piloten vill iväg innan det blir för dimmigt igen.
Många står och väntar på att få åka hem. Det blir något bråk om vem som ska hem först och så drar dimman in igen. Istället blev det då ingen som åkte, det var omöjligt att lyfta.
Vi checkade in hos baslägerchefen och fick vår ranson bensin som var tre gallons, 11,4 liter.
Varsin bajsburk fick vi också. Det fanns bara toaletter här och i lägret på 4300 möh. Om man var tvungen att skita skulle man alltså göra det i dessa burkar. ”It can hold up to tvelwe serving” sa de. Ska bli intressant att se hur det går!
Sedan tog vi varsin släde och hittade en tältplats för natten. Skönt att äntligen vara på gång!
Smälte snö och gick och lade oss vid 23-tiden. Det var betydligt varmare än vi väntat oss.

Snart lämnar vi civilisationen……

Dag 7 – 12/6

Klockan ringde 04:00 men vi hörde naturligtvis inte den utan sov lugnt vidare. Parkvakten hade gett oss tipset att gå på natten/tidig morgon eftersom snön är hårdare då och det minskar risken att falla i en glaciärspricka. På dagen kan det bli upp mot 45 grader eftersom solen reflekteras i snön och det blir som en ugn på glaciären. Eftersom vi är rädda om våra liv tänker vi starta tidigt och minska riskerna.
Vi packade ihop våra grejer och tog varsin Maximbar till frukost. Repade ihop oss med vårt 15 meter långa rep och fäste släden i ryggsäcken. Det var någon minusgrad ute och helt klart väder. Härligt!
Dagens mål var lägret nedanför Ski Hill som låg 200 höjdmeter och 9 km bort.
Första biten gick neråt och släden for in bak i snöskorna hela tiden. Men vi visste att det bara var en kort bit neråt, så det var bara att bita ihop! Efter ett tag planade det ut och började gå uppför. Joel gick först när vägen slingrade sig upp och ner i en evighet. Vi gick med ca 55 kg var och det kändes.
Det tog oss fyra timmar att nå vårt mål för dagen och vi var lite sega när vi kom fram.
Det var bara att ta upp tältet och börja smälta snö. Jag märkte att jag tappat min bajsburk någonstans på vägen så jag skulle bli tvungen att skita i en plastpåse….YES!
Vi tog det lugnt resten av dagen i värmen. Efter 10.30 blev det stekhett och det höll i sig ända till kvällen. Tur att vi gick på morgonkvisten.
Tyskarna som vi åkt in tillsammans med hade redan varit på plats sedan natten och de gav sig redan av mot nästa läger.
Vi lade oss redan kl 19 eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon också. Då är målet Motorcycle Hill Camp på 3400 m ö h och 6,5 km bort.

Dag 8 – 13/6

Klockan ringde 03.00 och fastän jag hade satt dubbla alarm så vaknade vi inte. Helt otroligt vilka sömntutor vi har blivit! En halvtimme senare vaknade vi av den biologiska klockan och började sakta men säkert göra oss iordning. Trodde jag ja, Joel satt världens fart och var klar innan man ens hunnit blinka. Han trodde nog tyskarna anföll eller något…….
Åt lite mat, packade och gav oss iväg.
I början var det en brant backe som heter Ski Hill. Den blev ganska jobbig med all den packning vi hade. Vi tog korta pauser och efter ca 1 ½ timme tog vi en längre. Nu var det uppåt uppåt som gällde och det började kännas lite här och var i kroppen. Efter 4 timmar och 600 höjdmeter gjorde vi en längre paus och smälte snö. Då var vi båda ganska slitna.
Men efter att ha ätit, druckit och vilat i två timmar så började vi känna oss ganska fräscha igen och vi fortsatte. Fortsättningen var ganska brant och vi tog korta pauser.
Efter en brant backe såg vi längre fram en ännu brantare och längre backe. Som tur var låg lägret nedanför den då vi båda var grymt trötta.
Nu stod solen mitt på himmeln så det var stekhett. Vi träffade två isländska killar som vi snackat med på flygplatsen i Talkeetna och bollade taktikideér med dem.
Sen letade vi upp en tältplats och hittade en färdigbyggd. Skönt att slippa bygga en från grunden!
Smälta snö och ta igen sig, var det som stod på menyn för resten av dagen. Det var så varmt att vi kunnat gå omkring i bara kallingar men det gjorde vi naturligtvis inte. Då hade bara alla tjejer som var på berget kastat sig över oss. Synd att det bara är ca 5 % tjejer som bestiger Denali varje år :). Planen för morgondagen är att bära upp mat och bränsle till Basin Camp på 4300 m ö h. Vi låg och tänkte på våra flickvänner innan vi somnade in vid 20-tiden.

Bodybildaren ;)

Dag 9 – 14/6

Natten blev lång p g a att vi vaknade flera gånger för att pinka. Förmodligen berodde det lite på höjden också. Från kl 6 smattrade det på bra mot tältduken och när vi gick upp fick vi slå bort all snö från tältet. Det snöade små iskristaller och sikten var dålig, ca 50 m.
Vi smälte snö som vanligt och gjorde iordning cachen med mat och bensin som vi skulle lämna.
Nu blir rutten brantare och vi lämnar därför snöskor och släde i detta läger och fortsätter med stegjärn och ryggsäck.
Ungefär kl 11 kom vi iväg och första hindret var Motorcycle Hill som var brant. Kändes dock bra i kroppen trots gårdagens hårda etapp! När vi kommit upp för den gick leden snett till höger och nu blev sikten ännu sämre. Det var, som tur var, inte speciellt kallt eftersom det blåste kraftigt. Vi gick så småningom om islänningarna som startat före oss. Branta backar uppåt uppåt innan vi nådde foten av backen upp till Windy Corner.
Redan här blåste det mycket i form av små iskristaller och motvind. Ibland kom vindpustar så kraftiga att vi höll på att ramla omkull. Vi kämpade på i dålig sikt och stannade bara några sekunder år gången för att vila. När vi kom upp och rundade Windy Corner till vänster blev vädret bättre och det slutade snöa. Vi vilade runt hörnet på 4100 m ö h innan vi fortsatte uppåt. Höjden tog ut sin rätt och vi blev snabbt slitna. Vid 4200 m ö h meddelade Joel att han inte orkade mer så vi grävde ner allt vi hade med oss och gick nedåt.
Vädret var finfint fram till Windy Corner där det återigen började snöa och blåsa mycket.
Nu var sikten riktigt dålig och jag gick först. Tyckte det var jättedålig sikt tills jag tagit av mig skidglasögonen och konstaterat att de immat igen :P. Joel tog kommandot med imfria glasögon och vi fortsatte neråt. Ibland såg man inte mer än 10 meter framför sig och det var inte glasögonen som var immiga. Ibland såg jag inte Joel som gick precis framför mig.
Vi kom så småningom fram till toppen av Motorcycle Hill. Vi hade hamnat lite för långt åt vänster på leden och Joel upptäckte en stor glaciärspricka precis i tid. J-kla tur och vi breddade ut till höger då vi nu såg leden för en stund. Adrenalinet var på topp!
När vi kom ner var det den vanliga visan med smälta snö, återhämta och mingla runt lite.
Är det någorlunda bra väder under morgondagen flyttar vi upp till Basin Camp då och tar sedan några vilodagar efter det. Det var nyttigt att pröva på oväder på så här låg höjd så man är bättre förberedd om det skulle komma högra upp! Läggdags kl 21!

På väg!

Dag 10 – 15/6

Natten blev sådär sömnmässigt med ryckig sömn. Vi gick upp till fint väder 08.30 och gjorde de vanliga morgonrutinerna. Vi lade en djup cache med pulkorna, snöskorna och annan utrustning som vi inte kommer att behöva högre upp. Vi var färdpackade vid 11-tiden.
Vi började gå i bra fart upp för Motorcycle Hill och visst gick det betydligt lättare idag än igår?! Tog en längre rast på toppen av backen och fortsatte sedan i samma tempo.
Vi såg en Japan som åkte skidor och det såg riktigt vingligt ut. Naturligtvis ramlar han och blir liggande en stund. Sen går han upp, tar fram sin jättekamera, och börjar fotografera som om ingenting hänt…de är roliga japsarna :).
Vi kom fram till backen innan Windy Corner och tänkte att idag blåser det inte mycket alls.
Tog en kort rast där och fortsatte sedan. Efter bara några steg slår en osynlig hand en mitt i nyllet. Vilken blåst, man trillar nästan omkull!
När det kom kraftiga byar var vi tvungna att stanna och vänta ut dem eftersom det var omöjligt att röra sig. Vi tog inga pauser på hela vägen upp, inte förrän vi rundat Windy Corner på 4100 m ö h.
Vi fortsatte sakta och nu började man känna sig lite seg. Vi gick dock ifatt en guidad grupp ur Alpine Ascents och förbi dem. Till slut kom vi äntligen fram till Basin Camp på 4300 m ö h och det kändes som vi kommit ”hem” eftersom vi skulle bo här några dagar. Vi slängde av oss ryggorna och letade efter en bra tältplats. Joel hittade en i utkanten som var stor nog till vårt tält och som var hyfsat bra byggd. Vi modifierade den lite med snöblock och sedan gick vi runt och minglade lite.
Läggdags 21.30. Betydligt kallare och blåsigare här än tidigare men det var väntat!
Vilodag, härliga vilodag imorrn!

Dag 11 – 16/6

Det var mycket blåsigt under natten med snöfall. Vi hade svårt att sova och vaknade till många gånger. Trötta som vi var och p g a att vädret såg ut som det gjorde låg vi och drog oss till 11-draget. Sedan åt vi frukost och gick ut i snöstormen. Vi började med att bygga på vårt skydd runt tältet med snöblock, blev ganska fint faktiskt! Vinden tycktes dock komma från alla möjliga håll ändå!!
Sedan hoppade vi in i tältet igen och smälte snö. Vi var noga med att ha bra ventilation eftersom vi båda hört historier om folk som dött i sina tält p g a gasförgiftning.
Isländarna kom förbi och snackade lite. Som vanligt var det de som kom till oss. Dåligt!
Vi får bättra oss på det!!
De hade varit och hämtat sin cache (nergrävd utrustning och mat) på 4100 m ö h trots det dåliga vädret. Mycket dålig sikt, starka vindar och snö upp till knäna. Klart att vi blev sugna på att gå och hämta vår cache också :P.
Gjorde oss iordning och började gå i den knädjupa snön. Det var en riktig utmaning att bara hitta vägen ut ur lägret pga. den dåliga sikten. Ut kom vi till sist i alla fall och här var snön midjedjup på sina ställen, härligt……
Som tur var satt där wands (ledpinnar) med lagom mellanrum, hade varit svårt att hitta annars! Vi rörde oss långsamt genom ett tjutande vitt månlandskap kändes det som.
Vi skymtade vår cache genom stormen och det var skönt att se att den inte snöat över.
Vi grävde upp den snabbt som attan och i med grejerna i ryggsäcken. På vägen tillbaka försämrades vädret ännu mer och ibland såg vi inte varandra fastän vi bara var 10 meter ifrån.
Fotspåren snöade igen på några sekunder och repet såg man inte, det var helt översnöat. Busväder!
Tillbaka i lägret tänkte vi våldgästa islänningarna men sikten var så dålig att vi aldrig hade hittat deras tält så vi gick direkt mot vårt eget. Det skulle visa sig vara svårt att hitta det….
På vägen gick vi ner i snöfyllda gamla tältplatser och hamnade i djup snö upp till bröstet.
Allt smälte ihop och var bara vitt…..
Efter mycket möda hittade vi vårt tält och fick gräva fram det. Men vad vore en
Denali-expedition utan sådant väder?!
Vi tog igen oss lite och sen var det dags för den obligatoriska snösmältningen. Joel fick igång sin lilla fickradio så vi kunde lyssna på musik, skönt!
Varannan timme fick en av oss gå ut och skotta den enorma mängd snö som fallit runt tältet.
Efter maten var det dags att gå på toa för båda två. Det var en utmaning att bara hitta dit och sen att dra ner brallorna och sätta sig på en iskall toasits i snöstormen….skönare saker har man gjort. Tänkte vara smart och ta en annan väg tillbaka till tältet, en med mindre snö.
Den blev midjedjup hela vägen istället :). Läggdags!

Hämtar cachen i uselt väder

Dag 12 – 17/6

Låg och drog oss ganska länge eftersom vädret bara blivit värre under natten. Ventilationshålen på tältet hade snöat över och det säger en del eftersom de sitter högt uppe på tältet!
Vi fick gå ut och skotta och väl ute insåg vi att vi inte skulle komma någonstans denna dag
p g a vädret utan det fick bli en vilodag. In i tältet igen för att läsa, lyssna på musik och smälta snö. Ut och skotta igen. Så fortsatte det hela dagen fram till kvällen då det sprack upp och man såg solen på en blå himmel. Blåsten var dock fortfarande stark och den förde med sig små iskristaller som fastnade på tältduken och virvlade in i vår tältplats. Vår enda utflykt var bort till islänningarna och till rangertältet för att kolla väderprognosen som aldrig stämde.
Tillbaka och skotta. När vi gått ett varv och skottat runt tältet var det bara att börja om direkt igen eftersom det hade fyllts på så snabbt.
Vi gick in och åt och sedan gick vi ut och förstärkte vallen runt tältet. Den blev en meter högre än tältet så att blåsten och iskristallerna for över och förbi. Det mesta i alla fall ;).
Det var ett digert jobb men skönt när det var klart eftersom det funkade mycket bra.
Vi gick in och lade oss vid 11-tiden och hoppades på bättre väder under morgondagen!
Då är vårt mål att gå med en cache med mat & bensin upp ovanför Headwall till 4900 m ö h.

Visst är det kul med lägerbygge?

Ja, det är det!

Dag 13 – 18/6

Idag var vädret sisådär när vi vaknade så vi avvaktade. Det blev lite bättre och vi bestämde oss för att gå. Man blir ju rastlös av att bara sitta stilla!
Vi kom överens om att om vädret blev sämre skulle vi vända tillbaka igen.
Packade ner vars fem dagsransoner mat och bensin i ryggsäcken och gav oss iväg i bra takt.
Vi gick ifatt och förbi många. Detta hade varit märkbart under hela bestigningen än så länge och måste betyda att vi är snabba och i bra form!
Upp till början av de fasta repen turades vi om med ett sydamerikanskt par att spåra.
Innan de fasta repen börjar finns det en avsats som blir en naturlig viloplats för dem som är påväg upp eller ner. Här rådde full aktivitet när vi kom upp. En sydamerikansk man mådde mycket dåligt och hans kompisar gjorde sitt bästa för att hjälpa honom. De slängde ner honom i en dunsovsäck och kallade på Rangers genom en walkie-talkie medans han låg och spydde ner hela sovsäcken.
Efter att ha vilat lite fortsatte vi uppför de fasta repen. Lutningen låg på mellan 55-60 grader och det var kul att det blev riktigt brant. Vi rörde oss snabbt framåt, replängd efter replängd och var uppe på kammen på nolltid.
Vi blev väl mötta av en otrolig blåst som gjorde att vi var tvungna att krypa fram ibland för att inte blåsa omkull. Vi hade tur och hittade ett redan grävt hål där vi slängde ner maten och bensinen så fort vi kunde och märkte den med våra wands. Sedan bar det av neråt så fort det bara gick, undan blåsten. På väg ner för de fasta repen såg vi två stycken som var så svaga att de var oförmögna att ta sig ner själv. Joel testade ofrivilligt att repen höll när han satt sig på ändan. Vid avsatsen i slutet på de fasta repen höll flera Rangers på med att fira ner den sjuka sydamerikanska mannen i en släde. Det sades att han hade problem med blindtarmen. Nervägen gick fort och vädret var riktigt fint….
Vi smälte snö och diskuterade morgondagen. Jag ville gå upp till High Camp på 5200 m ö h om det var fint väder men det ville inte Joel som var rädd för att bli höjdsjuk. Han ville stanna en dag till i Basin Camp eller sova i snögrottorna som skulle finnas på 4900 m ö h.
Vi diskuterade länge och kom fram till att vi fick se hur det kändes under morgondagen.
Nattinatti!

Basin Camp från ovan

Dag 14 – 19/6

Vaknade till fint väder och mycket lite vind. Gjorde mycket vatten och packade sedan ihop alla grejer. Vi var tvungna att gräva upp tältpinnarna under 1 ½ meter snö!
Klockan blev ganska mycket innan vi äntligen kom iväg. Det kändes i ryggsäcken att vi nu hade all utrustning med oss. Eller nästan allt i alla fall. Innan vi gick grävde vi ner de saker vi absolut inte behövde.
Även om det var tungt så kändes det helt ok. Med oss hade vi mat och bränsle för tre dagar.
Upp till de fasta repen gick det smidigt och spåren var bra eftersom många gått upp under gårdagen. Vi tog en liten rast på avsatsen under de fasta repen. Där pratade vi med två finländare som varit på berget i två veckor och först nu var över Basin Camp. Snacka om att ta det extremt lugnt!
Sedan gav vi oss på de fasta repen och det var lite svårare idag än igår p g a den tunga packningen som svajade fram och tillbaka i blåsten. När vi kom upp till kammen tog vi igen oss lite och kollade att vår cache stod kvar. Det gjorde den. Blåste inte alls lika mycket idag och det var ett måste om vi skulle fortsätta på den utsatta kammen som ledde till High Camp.
Vi var båda på G eftersom denna sträcka såg mycket intressant och rolig ut att klättra.
När vi kom runt hörnet efter cachen grep vinden tag i oss och våra stora ryggsäckar. Det var lite otäckt men samtidigt spännande att gå på den smala kammen i blåsten. Vi fortsatte försiktigt så att den andra alltid säkrade den som var på väg över ett utsatt parti. Vi passerade Washburns Thumb och där fanns fasta rep p g a den branta lutningen. På de mest utsatta ställena var vi tvungna att krypa fram för att inte falla omkull.
Sista biten till High camp planade det ut och gick till höger bakom en kulle. Där framträdde High Camp i sin ensamhet. Många hade gått ner eftersom vädret varit så dåligt. Lägret var delat i två. Ett som låg lägre där det inte fanns några tält och ett som låg lite högre med några få tält. Vi gick upp till det högre belägna för att kika tältplats men där fanns inga färdigbyggda platser och vi orkade inte bygga en ny från grunden. Joel ville sätta upp tältet på den lägre delen och när jag kom med ett förslag att bygga bredvid de andra tälten på den högre delen blev han, trött som han var, ordentligt förbannad och sa att jag bestämde allt e c t.
Bäst att låta Joel bestämma tältplats! Vi hittade en bra byggd på den lägre delen.
Joel satt upp tältet och jag bättrade på med snöblock.
Efter en stund bad Joel om ursäkt att han tappat humöret, och en stund senare bad han om ursäkt en gång till. Han hade varit helt slut och tappat humöret var förklaringen. Det är lätt hänt, speciellt på de här höjderna och bara mänskligt!
Vi smälte snö och konstaterade att det inte blåste speciellt mycket och att vädret var strålande.
Ett tips vi fått var att det skulle finnas en stor snögrotta i närheten att krypa in i om tältet skulle blåsa sönder. Så vi gav oss iväg för att leta upp den. Och vem hittar vi där om inte islänningarna?! De hade gått upp tidigt under dagen med bara dunkläder och kök med sig. Deras plan var att vila i snögrottan och gå under natten. De var bra utrustade så de skulle kanske klara det! Vi önskade dem lycka till och gick och lade oss.

Uppför Headwall

Ovanför Headwall – mot High Camp

Dag 15 – 20/6

Jag vaknade först och upptäckte att det var sol och lite blåst ute. Efter att ha varit ute och tittat så slängdes köket igång och Joel vaknade till jetmotorn. Det såg ut att vara en perfekt toppdag! Inte ett spår efter isländarna…..
Båda mådde bra så vi bestämde oss direkt för att gå. Joel hade mycket grejer i cachen på 4900 möh men det fick lösa sig ändå. Vi var som två små barn på julafton som inte kan vänta på att öppna julklapparna :). Om vi inte varit tvungna att smälta snö hade vi börjat gå på fem minuter.
Nu tog det betydligt längre tid eftersom vi smälte två stycken 5-liters kastruller snö för att kunna fylla upp allt vi hade. Kl 10.30 startade vi och då var redan några andra på väg.
Det fanns inga spår uppe i Denali Pass eftersom ingen nått toppen på många dagar men vi trodde att snön var vindpinad och hård där och så tänkte vi inte mer på det.
Vi gick i vår vanliga takt och hade snart gått om alla framför. Nu blev naturligtvis snön mjuk och vaddjup. Jobbigt men vi fortsatte i bra takt trots att det blev brantare. Vi gick något lägre än de wands som var uppsatta eftersom det var betydligt lättare att traversera än att gå rakt upp i den nu knädjupa snön. Trots att vi spårar går vi snabbare än de bakom.
Efter ¾ av Denali Pass stannar vi och tar en längre rast. Två ryssar kom upp efter oss och vi frågar om de är sugna på att spåra lite. De är helt slut och orkar inte, det visar sig senare att de inte kom högre upp utan vände från den platsen. Vi vill inte ta ut oss helt och fortsätta att spåra själv så vi väntar in nästa par som kommer. Där fanns en äldre ryss och en yngre amerikan. Det skulle visa sig att det blev vi och ryssen som spårade hela vägen till toppen. Alpine Ascents guiderna och klienterna som kom efter orkade helt enkelt inte.
Ryssen, som heter Victor, tog kommandot direkt. Det gick inte snabbt men det gick i alla fall framåt och vi kunde pusta ut en stund. Han gick rakt uppåt mot närmaste wand och fortsatte sedan längst med den utsatta rutten.
Efter ett tag stannade han och Joel gick först en stund…..sen var det min tur…..och sen var vi uppe ur Denali Pass! Oerhört skönt eftersom det varit mycket jobbigt. Här hoppades vi på att snön var fastare eftersom det alltid blåste mycket här. Rutten gick direkt höger och följde kammen uppåt. I början var snön fast och bra men efterhand blev den vaddjup och mjuk igen. Då förstod vi båda att det skulle komma att bli en mycket jobbig dag…..
Vi trummade på och gick ifrån ryssen och hans kamrat. Förbi den japanska väderstationen och vidare uppåt. Vi gick inte enligt rutten utan prioriterade att gå på hårt underlag istället. Vi kom till en brant sluttning och här var snön djup. Vi kämpade på men det gick mycket långsamt. Ryssen kom ifatt oss på toppen av branten och han fortsatte direkt med att spåra framåt. Seg kille alltså!
Efter en stund var det vår tur igen och det blev åter lite hårdare snö. Vi gick på bra och gick ifrån vårt följe igen. Sträckan upp mot Archdeacons Tower var fläckvis hård/lös snö och gick ganska smidigt. Vi tittade inte på klockan eftersom man inte är så sugen på att ta av sig handskarna i blåsten men vi förstod att det tagit lång tid att nå hit. Vi började bli lite illamående och höghöjdshostan blev bara djupare och värre.
Efter en kort paus fortsatte vi framåt och kikade efter Fotball Field efter varje kulle.
Till sist kom vi dit och första biten gick nedåt, skönt! Sedan när det började gå uppåt blev det dock värre. Först vaddjup och sen knädjup snö. Nu började det bli riktigt jobbigt. Vi turades om att spåra fram till nästa wand och det funkade någorlunda bra men vi började bli mycket trötta nu. Ryssen och hans kompanjon dök upp och närmade sig oss snabbt i våra spår.
Nu började det bli riktigt brant framför oss. Parkvakten hade sagt till oss att det skulle finnas fina uthuggna steg att gå på härifrån …..men det fanns bara djup jobbig snö. Vi gick en bit till och sedan väntade vi in ryssen. Han såg minst lika sliten ut som oss men tog ändå kommandot och fortsatte långsamt uppåt i två replängder.
Vår tur igen och Joel kör på tills han är helt slut. Sedan är det min tur att göra samma sak.
När det är ryssens tur igen befinner vi oss bara ett trettiotal höjdmeter nedanför toppkammen. Egentligen ska man vika av till höger eller vänster här eftersom det är svagare sluttning men ryssen går rakt upp. Lutningen blir 70-75 grader och koncentrationen är på topp!
Det blåser ganska mycket och vi vill inte stå stilla och vänta på hans trötte amerikanske kompanjon ska komma upp så vi går upp emellan dem sida vid sida med repet sträckt.
Till slut står vi där på toppkammen och det blåser enormt. Det är för kallt för att stå stilla så vi börjar röra oss direkt mot toppen. Vi stannar i lä efter en bit och jag tar på mig dunjackan för att inte frysa ihjäl. Sedan fortsätter vi vidare och det blir verkligen utsatt klättring. Skulle man ramla här gör man det mot en säker död. Vi är försiktiga och går med repet spänt hela tiden.
Långsamt, långsamt kommer vi närmare och utmattningen är total. Uppför sista branten går det inte att hålla tårarna tillbaka, VI KLARADE DET!

Två trötta och mycket glada killar på toppen!

Det är mycket känslor inblandade. Nu är vi halvvägs säger vi till varandra. Man är alltid bara halvvägs när man nått toppen, det är på vägen ner som de flesta olyckor händer eftersom man är så utmattad.
Tror knappt våra ögon när vi tittar på klockan och den visar 20.15. Det tog alltså 9 timmar och 45 minuter att nå toppen. Om det varit bra snöförhållande hade det gått på halva tiden!
Vi tar många foton och njuter av den otroliga utsikten. Efter en kvart packar vi ihop och börjar dra oss neråt igen. Möter ryssen som är på väg upp och han säger att han filmat oss när vi spårade och att vi måste byta adress sen så han kan sända oss filmen. Låter mycket bra!
Det branta parti där vi kom upp på toppkammen blir lite knepigt nu på väg ner när vi är så trötta men vi tar det lugnt och säkrar varandra en replängd i taget. De i Alpine Ascents har bara kommit hit än. Många som tackar oss för att vi spårat och det var trevligt att höra.
Fotball Field blir jobbigt på nervägen också p.g.a. den djupa snön och vi pausar med jämna mellanrum. När vi väl är nere går resten smidigt fram till Denali Pass. Här blir det återigen jobbigt. Vi är ytterst försiktiga eftersom vi hört många historier om folk som trillat mot sin död på nervägen.
23.45 är klockan när vi stapplar in i tältet. Hela toppdagen tog alltså 13 timmar och 15 minuter. Det kändes i våra kroppar som var helt slut. Vi kom snabbt överens att detta var det jobbigaste vi någonsin gjort!!
Det tog oss bara 9 dagar från det att vi landade på berget till det att vi stod på toppen. Snabbare än vi vågat drömma om! Tur med väder och hälsa är nyckeln till framgång + att vi båda var bra tränade.
Kroppen vill bara sova men något i hjärnroten hos mig säger att vi borde dricka och äta innan vi somnar så köket åker igång. Joel orkar inte äta utan dricker lite och sen somnar han in.
Jag klämmer en frystorkad och somnar…..klockan är 02.00. WHAT A DAY!

Joel på toppen

Jonas på toppen

Dag 16 – 21/6

Vädergudarna är med oss även denna dag. Det hade inte varit kul om vi fått dåligt väder och tvingats ligga kvar i High Camp flera dagar.
Vaknar till solsken och lite vind. Går ut ur tältet, inte ett moln på himmeln. Det trodde man inte inatt när det blåste så att tältet skakade som ett asplöv.
Det är ca 15 personer på väg mot toppen och de lär få en bra resa i våra spår!
På med köket och börja packa ihop våra grejer. Joel var extra trött idag eftersom han inte åt igår. Det fick han äta upp idag så att säga :p.
Vi försökte dela på en frystorkad men ingen av oss var hungrig så vi klämde ner en Maxim-bar var och gick nedåt. Det blåste inte mycket på kammen på nervägen vilket var en förutsättning för att kunna ta sig ner. Vi tog det mycket försiktigt eftersom detta är den absolut farligaste delen på hela bestigningen. Tung packning och trötta ben gjorde också att det gick långsamt.
Till sist kom vi fram till de fasta repen ovanför Headwall och där hämtade vi vår nergrävda cache som vi inte haft någon nytta av. Nu blev ryggsäckarna ännu tyngre, härligt!
Sen gav vi oss på de fasta repen. Det blev vajjigt med de tunga ryggsäckarna i vinden.
Joel trillade ordentligt en gång och jag var på god väg vid ett tillfälle så det var tur att det fanns fasta rep!
Efter mycket möda kom vi ner till platån vid slutet av repen. Här vilade vi en kvart och gick sedan vidare neråt mot Basin Cap i den djupa snön. Nu var det brantaste gjort vilket var otroligt skönt. Jag gick bak och såg Joel gå framför som en A-lagare på sin bästa fylla vinglades fram och tillbalka. Helt slut med andra ord!
Vi möter många vi flög in tillsammans med som är på väg upp för att lägga en cache på 4900 möh. Bl.a. tyskarna som vi flög i samma plan med. Skönt att vi klarat det och är på väg ner!
Tog många korta pauser och vips var vi nere. Skönt att plocka av den tunga ryggsäcken och vila lite. Vi hade en cache här som skulle hämtas men först skulle vi äta eftersom vi blivit ordentligt hungriga nu, speciellt Joel som inte ätit ordentlig mat på länge.
Vattnet i termosen var bara ljummet så maten blev hur äcklig som helst. Vi orkade inte dra igång köket en gång till så det blev att vänta ett tag till. Vår plan var att gräva upp vår cache och gå ner ett läger till. Men först av allt gick vi till ”The Edge of the World” där vi ännu inte varit. Fin utsikt!!
Sedan hälsade vi på islänningarna och frågade hur det gått för dem. De hade försökt ta en genväg eftersom snön var djup och börjat klättra klippa istället. En hade ramlat illa och skadat revbenen men de hade ändå fortsatt upp till 5700 möh innan vände p g a utmattning.
Synd att de inte klarade det! Vi sade lycka till/hejdå och gick och grävde upp vår cache.
Det blev en stor ompackning av ryggsäcken för att kunna få plats med alla grejer. Nu efteråt förstår jag inte hur det gick till men det funkade! Vikten låg på ca 45 kg var när vi stapplade neråt mot lägret på 3400 möh.
Vi gick i bra fart och var nere på nolltid. Hittade en bra tältplats direkt och sedan grävde vi upp vår cache som vi lagt med snöskor, pulkor och annat. Sedan lät vi solen värma oss, smälte snö och tog hand om kroppen. Trots blåsor och krämpor här och var mådde vi bra. Joel fick äntligen äta ordentligt. God natt!!

Dag 17 – 22/6

Klockan ringer kl 03.00 och vi vaknar slött till. Under gårdagen kom vi överens om att stiga upp tidigt för att förflytta oss säkrare över glaciärerna på vår väg till Kahiltna Glacier och flygplatsen. Så här sent på säsongen kan det ha smält så mycket att snöbryggorna över glaciärsprickorna inte bär längre.
Vi packade snabbt ihop tältet och packade slädarna. Drog inte igång köket denna morgon för att spara tid. Vi hade redan fyllt upp alla flaskor vi hade under gårdagen till idag och det fick räcka. Ingen av oss var speciellt hungrig så det blev en lätt frukost. Klara för avfärd 04.30. Vår idé var att gå med snöskor och att ha de båda pulkorna spända mellan oss så att man slapp en släde som brakade in i hälarna hela tiden. När vi började gå nedåt fick den som gick längst bak all tyngd från slädarna. Snöskorna hade inte så bra fäste på den isiga snön utan vi fick ta av snöskorna och ta på stegjärn istället. Då gick det mycket bättre!
Vi gick snabbt och var nere i lägret på 2400 möh efter en jobbig nerfärd för Ski Hill.
Där tog vi det lugnt och slappade ett tag. Härifrån fanns det många sprickor kom vi ihåg så vi tog det försiktigt när vi satte igång igen. På några ställen såg man att någon gått igenom.
Vi hade definitivt inte velat gå här mitt på dagen i hettan, det hade varit som att leka Russian Roulette!
Det gick stadigt framåt och vi passerade folk som var på väg uppåt. Solen började synas på himmeln när vi var framme vid foten av stigningen upp till flygplatsen. Nu var det uppåt i en bit och det var segt efter att det bara gått nerför hela dagen. Vi tog varsin pulka och började gå. Efter en halvtimme kom vi fram till flygplatsen och vi gratulerade varandra till att ha klarat det hela vägen!

Tillbaka vid flygplatsen på Kahiltna Glacier

Där var bara 6 tält, stor skillnad mot när vi gick upp då det säkert var en 40-50 tält.
Vi checkade in hos baslägerchefen som ringde till vårt flygbolag. Kl var 08.30 och de skulle komma och hämta oss först kl 16. Först var vi besvikna men vädret var fint och det passade oss perfekt att slappa lite. Vi hade tur som skulle komma ut samma dag i alla fall!
När vi slappnade av kände vi plötsligt alla krämpor och hur trötta vi egentligen var.
Vi slog oss ner i varsin solstol som stod utanför baslägerchefens barrack och Joel somnade direkt.
Flyget kom punkligt kl 16 och flygresan tillbaka var lika fin som den när vi flög in.
När vi landat i Talkeetna lämnade vi in utrustningen vi hyrt. Därefter ringde vi till Continental för att boka om flygresan hem. Det tidigaste de hade var den 29 Juni, en vecka till.
Vi ville båda hem direkt eftersom vi inte hade så mycket pengar kvar. Så vi blev lite besvikna men det var inget att göra. Vi skulle försöka på nytt på flygplatsen i Anchorage.
Sen gick vi in till stan och åt gott och tog en efterlängtad dusch på Bunk House. Båda haltar ganska friskt på bägge fötter, måste se ganska komiskt ut när vi kommer gående :).
Tillbaka vid flygplatsen torkade vi vår utrustning och packade om. Sedan gick vi in till stan igen och åt varsin Summit Burger på West Rib pub. Det smakade bra men våra spruckna läppar brann av smärta!!
Vi ringde hem till nära och kära på kvällen. Så var det dags att sova på liggunderlaget igen i TAT´s Bunk House……det var ju gratis :p!

Dag 18 – 23/6

Efter en lång natts sömn gick vi in till stan och åt den goda frukosten på Roadhouse.
Stekt bacon, ägg och potatis smakade extra suveränt nu efter den tråkiga frystorkade maten.
De kom och hämtade oss från Shuttleservice kl 11 för transport till Anchorage. Med oss i minibussen åkte en grupp ur Alpine Ascents. De hade lämnat High Camp precis när vi kom dit. Då hade de varit där i fem dagar under ovädret vi upplevde i baslägret. Guiden hade förfrusit tre fingrar på ena handen och det såg ganska läbbigt ut. De hade haft ett helsike och då förstod vi vilken tur vi haft med vädret.
Vi anlände till flygplatsen i Anchorage och lyckades boka om så att vi flög till Seattle tidigare, roligt att se en annan stad än Anchorage också.
Vi skulle ta in på ett billigt hostel nära flygplatsen men fick reda på att där var fullt så vi fortsatte in till Hostelling International inne i stan och de hade rum. 20 dollar natten och mitt i stan, kan det bli bättre?!! Vi duschade, gick en tur på stan och somnade tidigt.

Dag 19 – 24/6

Idag var sista dagen i Anchorage. Vi lyckades luska ut att man kunde låna cyklar gratis och tog en fin cykeltur runt hela stan. Först runt kusten och sen in till stan och Army Surplus där vi gjorde några fynd bland gamla arméprylar.
De serverade gratis hamburgare och korv utanför så vi tog för oss rikligt. Gratis är gott!
Sen cyklade vi tillbaka till hostellet och duschade och slappade.
Kl 21 tog vi bussen ut till flygplatsen för att flyga till Seattle. Där fick vi gå igenom en manuell säkerhetskontroll, det skulle dröja två veckor till innan de skulle få röntgenutrustning :)). Planet skulle gå 00:55 men kom iväg först en timme senare.

Dag 20 – 25/6

Landade i Seattle och tog bussen in till stan. Där letade vi upp Hostelling Internationel som även detta låg mitt inne i stan. Tyvärr hade de inte rum men tipsade om ett annat billigt hostel, The Green Turtoise, som låg ett kvarter bort. Vi gick dit och de hade rum för 21 dollar natten vilket var helt ok för det läget tyckte vi! Frukost ingick och vissa dagar bjöd de på mat på kvällen. Gratis Internet…… Vi bokade och betalade för fyra nätter.
Sen slappade vi och slappade och….slappade! På kvällen bjöd de på bakad potatis med tillbehör på hostellet, mycket gott!
Gick en runda på stan sedan och såg Chronicles of Riddick på bio. Bokade biljetter till Michel Moores nya film Fahrenheit 9/11 till morgondagen då det inte fanns platser kvar till dagens. Somnade lätt vid hemkomst!

Seattle

Dag 21 – 26/6

Åt en god gratis amerikansk frukost med rostmackor, stekt ägg och frukt. Efter den gick vi in till stan och kollade i en massa affärer. Sen slappade vi bara på hostellet hela dagen.
På kvällen gick vi och såg Fahrenheit 9/11 som var mycket bra och rolig.
Joel och jag hamnade i en vild diskussion om Bush och USA efter filmen men det hela slutade som tur var fredligt :P.
Tillbaka på hostellet luktade vi att någon precis rökt gräs. Trevligt!
Vi skulle egentligen gått ut idag men ingen av oss orkade. Vi har helt enkelt blivit FÖR slappa!

Dag 22 – 27/6

Efter frukost stack jag ut och sprang en timme längst kusten eftersom jag kände mig rastlös. Gick mycket tungt hela rundan!!
Sedan gick vi till REI som var den största friluftsaffär vi någonsin varit i. Två gigantiska plan med allt man kan tänka sig. Hade vi hamnat i himmeln? Nej, eftersom vi inte hade några pengar kvar att handla för!
Seattle Park fick sig även det ett besök innan vi åkte tillbaka till hotellet och tog igen oss.
Vi gick ut och åt en bit på kvällen och den avslutades med en film på hotellet.

Dag 23 – 28/6

Tog det lugnt även idag och gick in till Seattle Park och spelade lite TV-spel. Sedan gick vi tillbaka till hotellet och packade om lite inför morgondagen då det bär av hemåt.
På kvällen bjöd de på gratis middag. Tacos med alla möjliga tillbehör och vi äter oss sanslöst mätta! Efter middagen såg vi en film med The Rock och sedan var det läggdags.

Dag 24/25 – 29-30/6

Vi steg upp 04.00 och checkade ut från hostellet. Det enda som hade öppet var McDonalds så vi åt en lätt frukost där och sedan hoppade vi på bussen till flygplatsen. Där hamnade vi nästan längst fram i kön och trodde att det skulle gå snabbt. Men efter 45 minuter hade vi ännu inte kommit fram. Flygtjejen Beth bakom disken tog mycket god tid på sig!
Flygresan till New York gick snabbt och väntan där gick fort.
Till Amsterdam gick tiden fort med två bra filmer och en massa tv-spelande.
Där blev det en längre väntan innan vi äntligen kom fram till Köpenhamn.
Mina föräldrar och flickvän mötte upp på flygplatsen och vi åkte in över bron till Malmö.
Där skulle Joel ta tåget till Linköping och jag var inte det minsta avundsjuk på honom för den extra restiden. Man var j-kligt trött på allt resande nu!
Vi sade farväl på tågcentralen i Malmö med förhoppningar om fler framgångsrika äventyr tillsammans i framtiden!

Ett bildgalleri finns nu tillgängligt på hemsidan!

MVH
Jonas & Joel

Hemsida