Stormen

Stormen  

"Med ursinnig kraft slet vinden tag i våra ryggsäckstyngda kroppar. Det enda som hindrade oss från att falla omkull var stödet från våra stavar som vi klamrade oss fast vid. Det ymniga snöfallet ville inte upphöra, vilket gjorde att sikten var lika med noll. Trots stormsurrade kläder med rejäla luvor och skidglasögon sved vinden och snön i kinderna. Mina fingrar hade sedan länge sluta fungera som de skulle och tårna ville jag inte ens tänka på.

     S befann sig fem meter framför mig och stretade mödosamt uppför fjällsluttningen. Hon visade prov på en överraskande viljestyrka, men jag visste att vi snart skulle bli tvungna att stanna för att inmundiga varm dryck och något att äta. Det var alltför länge sedan vi hade fyllt på våra energidepåer och stormen bara tilltog. Jag visste ungefär var gränserna för mina fysiska och psykiska förmågor fanns. S hade däremot aldrig varit med om en liknande situation, där allt ställs på sin spets och man måste fatta avgörande beslut trots att man inte vill något annat än att gå och lägga sig under en gran och bara somna in.

     Det var jag som var skyldig till vår prekära situation. Så kändes det i alla fall. Jag hade lockat med mig S till vårvinterfjället och hon hade med liv och lust låtit sig duperas. Redan några dagar innan vår avfärd till mellersta Sveriges fjälltrakter, hade det stått klart för oss att vädret skulle bli ostadigt. Stormvarning hade utlysts över hela fjällområdet och många lokala vägar hade fått stängas av på grund av snödrev.

     När vi sedan anlände till fjällstationen vi skulle utgå ifrån, hade jag via en snabb titt på det översnöade skidstället insett att många valde att övernatta en natt extra istället för att ge sig ut på fjället. Vi eller rättare sagt jag hade dock bedömt att vinden inte var så speciellt stark. Dagens etapp skulle dessutom mestadels vara i skogen vilken skulle ge oss skydd. Dessutom var vi inga duvungar och jag kände mig självsäker efter många vistelser i fjällen bakom mig. Således hade vi fyllt våra termosar med hett vatten och vädret till trots begett oss mot fjällstugan vid trädgränsen som var dagens mål.

     Granskogen som så förtjänstfullt hade skapat lä åt oss under förmiddagen hade nu övergått i gles fjällbjörkskog vilket inte utgjorde något vidare vindskydd. När nu eftermiddagen nalkades fann vi oss tvungna att gräva bivack så att vi skulle kunna fylla på med ny energi. Tillsammans med S grävde jag en snögrop där vi bredde ut vårt liggunderlag som vi sedan satte oss på. Vindsäcken fick sedan härbärgera både oss och vår packning. I denna överdimensionerade sopsäck i nylon satt vi nu och pustade ut. Vår varma utandningsluft i kombination med de härliga ylletröjorna vi trätt på oss gjorde temperaturen behaglig. Den varma nyponsoppan och äggmackorna var som manna från himlen och vi tinade långsamt upp ur vårt djupfrysta tillstånd. Vårt tillfälliga skydd från stormen gjorde att vi repade nytt mod. S:s smittande leende gjorde att även mina mungipor seglade uppåt och jag kände mig märkligt varm inombords. Jag skakade av mig mina självpålagda skuldkänslor och tänkte istället igenom vår situation. Cirka fem kilometer återstod av dagens etapp vilket i normala fall skulle ta ungefär en timme att skida. Under de rådande omständigheterna kunde fem kilometer ta upp till tre timmar och jag visste att solen var på väg ner. Vi var tvungna att handla snabbt.

     Ur packningen halades två underställtröjor fram som vi lindande runt halsen likt stickade haklappar. Jag trädde dessutom på mina bästa ullstrumpor över händerna som jag sedan täckte med mina vanliga vantar. Efter att vi tagit ut kompassriktningen mot fjällstugan som var dagens slutliga mål stålsatte vi oss och satte fart. S fick ta täten och tempot var högt men jämt. Våra improviserade polarkläder visade sig fungera utmärkt och vindens och kylans verkningar plågade oss inte lika hårt som under förmiddagen. Solens sjunkande läge gjorde oss dock oroliga och vi ökade farten än mer. 

     Efter två timmar av skidor på Gunde Svans vis såg vi fjällstugans flagga slå i den hårda vinden. En känsla av lättnad spred sig i våra inre och den avslutande backen avklarades snabbt. Efter att ha tagit av oss skidorna stapplade vi utmattade in i farstun där stugvärden mötte oss med varsin kopp varm saft. Med Heidenstamskt darr på rösten tackade jag henne och satte mig ner för att sörpla i mig den heta drycken. S såg på mig och verkade obesvärad efter dagens strapatser. Hennes ögon sade mig att nog var vädret därute hårt, men den största stormen den hade pågått i mitt inre och inte ute på vidderna. Fjällväder och skuldkänslor är två ting man inte bör leka med."

Kanske är historian ovan en alldeles sann berättelse eller så är det en i efterhand överdriven vårvinterskröna. Läsaren får bestämma själv. Skribenten säger varken bu eller bä. Håll hårt i nyponsoppan!