Stenig vandring i sena augusti

20 -21 augusti Göteborg - Sitasjaure

Tåget avgick från Göteborgs central klockan 17:00. Det innebar att man hade hela dagen på sig att vanka av och an och packa i och ur småsaker ur ryggsäcken. Allt ska med, men ingenting onödigt får plats. Till slut blev klockan tillräckligt mycket och man kunde låsa dörren till lägenheten och vardagen, ta ett djupt andetag och så var man då äntligen på väg. Två vandrare i en sovkupé för tre blev alldeles lagom trångt, ryggsäckarna fick lätt plats på den extra bädden och ingen utomstående som skulle snubbla runt på kängorna. Perfekt. Efter mat och pocketbok slumrade vi in, vaggade av tåget.

Efter en lång och mäktig frukost samt en lyxig tågdusch var det dags att byta tåg. Från Boden avgick det mindre, men mysigare tåget vidare upp mot Gällivare. Som vanligt när man åker denna sträckan förlorar man tidsuppfattningen, och jag som i vanliga fall blir extremt uttråkad och irriterad om spårvagnensresan tar mer än tio minuter kan lätt sitta och tomglo ut på smågranarna i flera timmar - fullkomligt nöjd. 

Väntetiden i Gällivare användes till lunch, och sedan var det dags för buss vidare mot Ritsem. Några andra förväntansfulla vandrare åkte också med. Chauffören var en trevlig prick, som hjälpte till med packningen och tipsade oss om kaffe på ett av de längre stoppen. Han stannade även bussen för att visa den gigantiska sten som rasat ner från berget och tvingat till sig en omdraging av vägen vi åkte på. Utanför fönstret började det äntligen att bli mer kuperat, och snöklädda toppar skvallrade om att resan snart började närma sig sitt slut. I Ritsem hade vi beställt bilskjuts till Sitasjaurestugan för att spara en dags vandring. Chauffören denna gång var var en excentrisk men trevlig kvinna som hade mycket att berätta så det var knappast tyst i bilen under den skumpiga, slingriga färden. Väl framme vid Sitas träffade vi Fjäll-Ulla som hoppat in som stugvärd, men mötet blev kort. Kvällen var redan ett faktum och myggorna vittrade färskt blod. Vi flydde upp på fjället och ställde upp tältet på första bästa plana yta och kröp in. Min sprillans nya sovsäck var på tok för klen, trots god marginal på temperaturangivelsen, så den fick kompletteras med termojacka ovanpå och mössan långt neddragen. 

22 augusti Sitasjaure - Huvkijavri

Efter en lång resa och en kall natt var det skönt att äntligen få börja vandra på riktigt. Ullfrottéstrumporna luktade fortfarande gott och tårna var lena av oskavd hud. Upp för berget var oväntat jobbigt - särskilt andra gången eftersom jag av någon outgrundlig anledning lyckades tappa vattenflaskan redan fem meter från tältplatsen och var tvungen att springa ner och hämta den. Resten av dagen bjöd på lätt vandring trots att nästan alla spänger over vattendrag var mer eller mindre trasiga. Nästan sol och nästan regn var behagligt att gå i, men det var lite för kallt för att njuta av rasterna. Vi mötte en enda vandrare, och såg två andra på avstånd. Lunchen inmundigades i lä och med vacker utsikt som sig bör, och snart var vi framme vid Hukejaurestugan där stugvärdarna med hund bjöd på trevlig pratstund och saft medan dagens enda ordentliga regnskur smattrade mot rutorna. Vi hade funderat på om vi skulle fortsätta på den nya eller gamla leden ifrån stugan, men fick veta att eftersom vattnet var så lågt så skulle det inte vara några problem att vada vid Ivarsten. Vi följde alltså den nymålade gamla leden väster om Huvkijávri och tältade någon kilometer från stugan. En ordentlig middag följt av en kåsa varmvatten i magen och en flaska varmvatten i sovsäcken gjorde natten varm och skön trots att det regnade en del. 

23 augusti Huvkijavri - Gautelishytta

Tältet rullades ihop blött och dagen fick påbörjas med goretex från topp till tå. Vi följde röda markeringar ända fram till norska gränsen vid Rr259 och den tjusiga jätten Ivarsten. Tanken var från början att vi skulle vada vid det gamla brofästet, men när vi kontrollerade vattennivån precis vid röset så insåg vi att det var onödigt att gå tillbaka. Fem eller sex steg i vattnet, som nådde drygt halvvägs upp till knäna, så kunde man gå på stenarna resten av vägen och så plötsligt var det farliga vadet vid Ivarsten passerat nästan utan att vi märkte det. Lite snopet, nästan. Väl på andra sidan gällde det att hitta leden igen, något som var lättare sagt än gjort. Visserligen är det helt omöjligt att gå vilse här, men det tar onödigt mycket på krafterna att kräla fram genom ljung och sten och mjuk mossa utan en stig att följa. Lunchen intogs vid sjön 916 på norska sidan i bitande kyla men med vacker utsikt och fina flata stenar att bygga vindskydd till gasköket av.  

Färden fortsatte mot Gautelis  i en ganska snäll men allt mer bucklig terräng, och på sina ställen var det lite klurigt att se nedrasade rösen eftersom landskapet på sina ställen är ganska stenigt här. Vi mötte ett par svenskar och bytte som sig bör information om terrängen framöver. Lukten av rök avslöjade Gautelisstugorna långt innan vi såg dem. Det var folk från DNT som var och bytte fönster och storstädade efter sommarsäsongen. De var otroligt trevliga och bjöd på kaffe och drog rövarhistorier, så vi bestämde oss för att sova över i lillehytta och passa på att torka tältet som fortfarande var en blöt trasa sedan nattens plaskande på taket. Det var skönt att kunna laga middag stående och dessutom värma vatten till en ordentlig tvagning utan att frysa.  

24 augusti Gautelishytta -Caihnajokkabron

Nästan innan vi vaknat insåg vi att något hade förändrats under natten. När vi drog undan gardinerna insåg vi vad det var. Morgonen var kristallklar och himlen nästan löjligt blå. Solen värmde gott trots att gräset knastrade av frost när man tassade ner till dasset. En fantastisk morgon, helt enkelt. Norrmännen i storstugan sov fortfarande när vi gick, så vi lämnade en lapp till dem och gav oss upp för den branta fjällsidan som bjöd på ren smärta i benmusklerna som var ömma av två dagars ovan vandring och dessutom morgonstela. Svindlande utsikt över Gautelisvatnet var dock en godkänd anledning att stanna och titta bakåt ibland. 

Leden blev mer och mer stenig, och den som säger att det är stenigt mellan Sitas - Huke borde ta sig en titt här. Vi var oändligt tacksamma att det var fint väder - annars hade det varit ganska klurigt att ta sig fram. Passet mellan Trehakfjellet och Dulbbot må se lätt ut, men det är faktiskt ganska stenigt och brant på sina ställen. Vi åt lunch mitt uppe i passet, vid en av de små pölarna som nästan inte förtjänar att kallas sjöar. Snön låg ända ner i vattnet och vi hittade en stor platt sten som utan tvekan använts i samma syfte tidigare. Solen stekte och värmde, men hade inte så mycket att sätta emot höjden och vinden. Det var kallt, så även om matplatsen var en av de mysigaste jag sett så var vi snart på fötterna igen. Vantar och mössa fick stanna på, och vi hoppades att vägen ner skulle vara mindre stenig. 

Vi hoppades förgäves. Vägen ner mot sjön 1094 var bara sten sten sten. Små vassa stenar och stora runda stenar. Lösa stenar och manshöga stenar som ligger så tätt att man antingen måste klättra över dem eller klämma sig mellan dem. Och brant. De fina röda markeringarna som vi följt hela dagen försvann - vem orkar måla rösen här? Med hjärtat i halsgropen och darriga ben tog vi oss ner i alla fall, och väl på fast mark var vi glada och förvånade över att inget värre hänt än en liten snedtrampning som lett till en öm men inte skadad fotled. En häftig väg, men har man problem med knän eller liknande ska man hålla sig ifrån den för sitt eget bästa. Och om vädret är dåligt kan det vara värt att vänta en dag. 

Caihnavaggehyttan är ny och fräsch, och vi stannade här för knäckebröd och lite vila. Lillstugan beboddes av svenska damer varav en var medel till måttligt pratsam och den andra gömde sig i stugan. Nere i dalen var de låga blåbärsrisen prunkande grönska jämfört med den sterila steniga miljö vi just passerat. Vi lunkade vidare i sen eftermiddagssol, väldigt nöjda med att ha en mjuk stig att gå på, och andra färger än grå på marken framför. En underbart vacker, om än liten och sned, tältplats väntade oss på sluttningen av fjället 1184, med Caihnajokka brusande under oss och kvällssol till middagen. 

25 augusti Caihnajokkabron - Sjangeli

Solen strålade även denna dag, och eftersom vi skulle vandra i låglänt terräng så fick ullunderställströjan vila i ryggsäcken och istället var det löpartröja i mest nät som fick tjänstgöra. Sluttningen ner till Caihnajokkabron präglades av höga videsnår, och vi fick nästan simma genom vegetationen. Hade det varit juli så hade myggorna varit ett stort problem, hurra för sensommar! På andra sidan bron var det trots torkan ganska blött, så det blev att klafsa upp och ner i meanderdeltat. Grönt och fint var det i alla fall, och solen sken fortfarande entusiastiskt. Sista kilometrarna mot Cunojavrrehyttan var lätt att gå, och kilometrarna försvann raskt ända tills vi kom till bron. Vilken fantastisk bro! Vi skrattade gott åt den (men inte förrän vi var på andra sidan, man vill ju inte ropa hej förrän man är över bäcken...) Lunch åt vi vid  Cunojavrrehyttan i sövande solsken, och med nästan-sällskap av en hurtig tysk.

Under färden vidare tillbaka mot Sverige passerade vi en perfekt badstrand som, om den legat lite mindre avsides, garanterad varit full. Nu var den tom. Hos Ossi i Unna Allakas köpte vi middag och lagade till den direkt för att slippa bära med oss skräpet. Stugorna ligger jättefint, men närheten till Kungsleden gjorde den med våra mått mätt väldigt tätbefolkad. Vi använde inte ens duschen, utan traskade snart vidare upp mot Sjangeli. På vägen upp tog vi omvägen till den förfallna gruvstugan precis på kanten av berget, och utsikten därifrån gick som man säger inte av för hackor. Spången mot Abiskojaure slingrade sig kilometer efter kilometer i skogen långt nedanför oss, och bortanför den topp efter topp som vi inte brydde oss om att lokalisera på kartan.

Tältet slogs upp under månen vid sjön vid Sjangeli, och trots att det övergivna gruvlägret var så nära så slapp vi alla spöken och sov gott.

26 augusti Sjangeli - Stour Kärpel

Som Ossi förvarnat oss om så var vädret inte lika bra när vi vaknade. Hotfulla moln låg runt nästan hela horisonten, och det såg ut som att vi skulle behöva pinna på ganska bra för att ta oss över det steniga partiet fram till Stour Kärpel innan regnet kom. Vägen fram till Valfojåkka gick snabbt, men väl där så tog vi det säkra före det osäkra och gick över vadet redan nedanför vindskyddet, något som visserligen gav oss ett lätt vad, men vi fick inte kika in i stugan och vi fick en besvärligare väg på norra sidan sjön innan vi kom på leden igen. 

Dossagemvaggi var stenig, men inte så farligt som vi trott. På grund av terrängen gick det ganska långsamt att ta sig fram med ömma fotsulor, men det var inte så svårt. Hade vi haft mindre rejäla doningar på fötterna så hade det nog varit svårare, för det är ganska knöligt här. Tjock sula rekommenderas. Trots allt var det skönt att väderleksrapporten inte stämde och vi slapp regnet, och det tyckte de två gamla gubbarna vi mötte också.

Vid vindskyddet Stour Kärpel kan man bada i en djuphåla, och vi passade även på att tvätta lite kläder som fick torka i eftermiddagens nästansol. Om man är listig så tältar man vid Dossagejavris södra ände, för där finns en stor och helt perfekt tältplats. Väl framme vid vindskyddet var det stenigare.

27 augusti Stour Kärpel - Kårsavaggestugan

Vi vaknade och såg nästan ingenting. Dimma och regn, och molnen hängde så lågt att alla toppar låg gömda. Typiskt, eftersom dagens planerade vandring gick genom oledad terräng och det hade varit bra att kunna orientera sig efter dem. Efter frukost och en stunds förgäves väntan på bättre väder gav vi oss av och svängde snart in i Hoiganvaggi, den blötaste etappen på vägen. Har man inte helt vattentäta kängor eller vet att man kommer ha möjlighet att torka dem efter att ha passerat här så bör man nog ha gott om tid att slingra sig runt de stora blöta områden som dalen dräller av. Där "stigen" korsar centrom av dalen och övergår till att fortsätta på norrsidan om vattendragen så vek vi av uppåt fjället. Vi passerade de tre små pölarna ovanpå Alip Duvrras och sedan siktade vi mot sjön 1050, fortfarande utan att kunna se så långt framför oss på grund av dimman och regnet. Kompassen var vår bästa vän denna dag. Dimman är förrädisk, vid ett tillfälle när dimman tillfälligt lättade lite stod vi och kontrollerade kompassriktningen mot ett par sjöar nere i Hoiganvaggi, bara för att strax därefter konstatera att det inte alls var sjöarna vi såg - det var ett par snöfält bara ett par hundra meter ner. Alla färger var helt utsmetade, och förhållandet storlek/avstånd helt omöjligt att använda. Vi fick helt enkelt ta ett vädersträck och hålla oss till det. 

Det gick väldigt långsamt att gå, dels för att vi var tvugna att gå på kompass och hålla stenhård koll på riktningen, och dels på grund av hala stenar. Därför blev det svårt att känna hur långt vi gått, och vi hade nästan gett upp hoppet när 1050 äntligen sträckte ut sina vikar framför oss. Vi stod en lång stund och funderade på om vi verkligen kommit rätt, eftersom dimman inte avslöjade hur stor sjön faktiskt var, och kartan inte riktigt ger en sann bild av sjöns form i den västra delen. Tanken var att vi skulle sova vid sjön, men det var inte så lockande att slå upp tältet i allt det blöta, och framförallt inte att behöva sticka ner fötterna i de blöta kängorna morgonen efter. Därför knallade vi vidare rakt österut när vi kommit runt sjön, och siktade på att komma ner i Kårsavagge mellan topparna 1223 och 1300. Efter många timmars halkande såg vi slutligen Bajimus Gårsajavri genom molnen, och nedstigningen till dalen var visserligen läskig, blöt och hal, men vi tog det lugnt och använde stavarna så det gick bra. Slutligen vadade vi över till stugan, och eftersom kängorna redan var genomblöta var det bara att klafsa rakt över vattnet. Stugvärd Emma tog emot med te och låneskor, tjugo minuter senare var det mörkt. 

28 augusti Kårsavagge

Eftersom vi valde att gå hela vägen fram till stugan så hade vi nu en välförtjänt vilodag i vackra Kårsavagge. Blåbärsriset glödde av höstfärger och tältet fick stå på vädring hela dagen som visserligen inte var helt solig, men ändå väldigt mycket bättre än dagen innan. Kängorna hängde på tork ovanför kaminen hela dagen, och det blev inte mycket gjort förutom att äta och vila. Skönt. 

29 augusti Kårsavaggestugan - Kårsajokkabron

Fram till lunch slappade vi vid Kårsavaggestugan och samlade krafter för att ta oss upp för branten till Frippes fall, en väg som för övrigt ser ut att vara ganska vältrampad nu. Väl framme vid fallet så var det inte så lockande att duscha eftersom termometern stod på kanske 6-8 grader, men är man ändå där så måste man ju nästan. Det var inte så skönt, men nu har man gjort det också! 

Eftersom man inte får tälta inne i Abisko nationalpark så bestämde vi oss för att gå ner till bron över Kårsajokka just utanför parkgränsen där vi hört att det finns bra tältmarker. Vägen ner var onödigt brant för oss eftersom vi var lite ivriga neråt dalen. Det är bättre att gå uppe på fjället tills man kommer fram till de gamla vinterledsmarkeringarna som här och var markerar en stig som leder rakt till bron. Tyvärr är alldeles för många människor idioter vad gäller fjällvett, för när vi skulle säkra tältet med stenar under den ökande vinden så såg vi att nästan alla stenar används för att dölja högar av skräp. Skärpning alla latmaskar som inte orkar bära med sig sina plastpåsar och tomma matförpackningar!

30 augusti Kårsajokkabron - Abisko (-Göteborg)

Vi samlade ihop vårt pick och pack och skuttade ner till Abisko turiststation på breda stigar, nästan motorvägar om man jämför med de vi trampat innan dess. Väl nere vid statoinen inhandlades en generös och god lunch, och sen var det bara att vänta på tåget hem.