Solovandring till Ekorrdörren och Templet

I år hade jag bestämt mig för att vandra ensam i fjällen. Ett beslut som växt fram ur nyfikenheten att uppleva naturen helt på egen hand. Med förhoppningen att uppnå en lite intimare naturupplevelse. Att få ta in fjällvärlden i min egen takt, rasta när jag vill, och dröja mig kvar med kikaren i godan ro när jag får syn på någon intressant fågel. Samtidigt fanns det en viss skräckblandad förväntan inför avsaknaden av sällskap och vad det skulle göra med mig, särskilt under dåliga väderförhållanden. Eftersom jag inte hade lika många dagar till mitt förfogande i år, föll valet på en vandring i området mellan Helags och Sylarna, där det går att göra en lite kortare tur och samtidigt få uppleva mycket. Min målsättning var också att kunna göra en bestigning av Templets högsta topp Storsola vid klart väder.

10 juli: Från Vallentuna till Kesudalen och upp på fjället

Alla fjällvandringar börjar med ett avstamp från civilisationen. Jag startade min resa upp till Ljungdalen vid 07 tiden från Vallentuna. Hade fått låna mammas bil och ville komma iväg tidigt, utan att gå miste om allt för mycket sömn. Sträckkörde till Järvsö där jag åt lunch på Järvsö pizzeria via 11 tiden. Tyvärr en av mina sämsta snabbmatsupplevelser. Det var en sorgsen hamburgertallrik med smaklöst bröd och fantasilösa tillbehör. Stannade återigen och tankade i Järvsö. Som icke bilägare blev de höjda bränslepriserna nu en chock-realitet. Gubben som kört in vid diesel pumpen precis före mig tankade upp sin Ford pickup för 1700 kr. Det måste svidit oerhört i plånboken! Själv tankade jag upp 3/4 tank för 1040 spänn. Jag hann med en fika i Rätansbyn också, strax innan vägen svänger av rakt västerut vid Åsarna. I Ljungdalen köpte jag på mig ytterligare en pulversoppa, då jag behövde komplettera matransonen, samt en nyutkommen deckare av Liza Marklund om det skulle bli dåligt väder på fjället. På vägen upp i bilen satt jag och resonerade med mig själv, om det fanns något jag kunde kapa i utrustningsväg för att göra min packning lättare. Myggmedel var en sådan grej, som eventuellt inte skulle behövas. Jag frågade expediten på ICA Ljungdalen hur mycket mygg det var i år. Hon nickade bekräftande och sa att "det är mycket i år". Om en lokalinvånare i Ljungdalen säger att det är ett myggår, då vågar jag inte chansa och lämna myggmedlet i bilen. Det blåste rejält denna söndagseftermiddag så björkarna vajade, när jag körde upp på Kläppens parkering strax efter kl 16. Ett danskt par i min ålder kom fram ungefär samtidigt. Medan jag snörde på mig kängorna och fixade ryggsäcken, frågade killen mig om jag trodde att det räckte att bära med sig 10 liter dricksvatten upp till Helags? Jag kunde ge honom det glädjande beskedet att allt rinnande vatten i svenska fjällen går hur bra som helst att dricka. Ibland krävs det så lite för att göra en annan människa glad..

Det blev en sen start och en kort vandring denna eftermiddag. Målet var bara att gå ett par timmar och "komma upp på fjället", så nära Helags fjällstation som möjligt. Allt för att underlätta morgondagens längre tur bort till Ekorrdörren. Passerade idylliska små sommarstugor och fäbodar vid Kesudalen. En fin infotavla med träbänk berättade historien om fäbobruket eller "sätern" som de gamla fäbodvallarna kallades, där får och kor vistades på sommarbete. Häruppe var det bara jakt, fiske och jordbruk som gällde för lokalinvånarna. Det blåste närmare 13-14 sekundmeter, så vågorna gick höga på Kesusjön och inga sommargäster syntes till. Denna sträcka är mycket lättvandrad, man följer inledningsvis en bred grusväg som övergår till en tydlig stig i skogen på södra sidan om Kesusjön. När jag kom upp på fjället, slog jag upp mitt tält strax före den "trevägskorsning", där vinterlederna möter sommarleden, några kilometer innan Helags fjällstation. Härifrån har man bra utsikt mot den distinkta toppen Snusestöten, nordost om Helagsmassivet. Det danska paret hade kommit fram ungefär samtidigt som mig och slog upp sitt tält ca 500 meter längre bort.

11 juli: Solsken och översvämningsmyggor i Handölans dalgång

Jag vaknade flera gånger under natten och huttrade av kyla. Högtryck och klart väder på dagen brukar ju ha en förmåga att skapa kyligare luft under natten. Fick ta på mig dubbla underställ och duntröjan för att hålla värmen i sovsäcken. Kröp ur sovsäcken strax före kl 7 och lagade frukost. Även idag var det klart väder och solsken, med fin utsikt mot Helagsmassivet. Danskarna var djärva och tog ett morgondopp i bäcken. Jag satt på mitt liggunderlag i solens värmande sken och njöt av havregrynsgröten och pulverkaffet. Började vandra strax efter 9. Borta vid "trevägskorsningen" mötte jag en kvinnlig långdistanslöpare med vätskebälte. Det var en lätt promenad bort till Helags fjällstation, där jag unnade mig en kort paus med blåbärspaj och bryggkaffe. Ett nytt glatt gäng av unga STF säsongsarbetare basade över driften. Jag fortsatte gå strax före 11 tiden, i nordvästlig riktning mot Handölans dalgång och raststugan Mieskentjakke. Stannade för lunch några kilometer före raststugan, vid en liten göl alldeles intill sommarleden. Det var nästan vindstilla och varmt, drygt 20 grader. När jag fått på mig sandaler på fötterna och var igång med att koka upp vatten på gasköket, dök översvämningsmyggen upp. En svärm som attackerade skoningslöst. Fick användning för myggmedlet, men det hjälper föga mot den här typen av aggressiva mygg, som slå sig ner och biter direkt. Intalade mig själv att jag skulle klara av situationen, men det var svårt att slappna av. Jag gick upp på kullen ovanför sommarleden, men ingenstans fanns den svalkande fjällvinden som motar bort myggen. Högt ovanför mig cirkulerade i alla fall två rovfåglar, jag gissar att det var fjällvråkar. Varken utsikten eller den frystorkade kyckling-curryn kunde få mig att uppnå det buddhistiska lugn som behövs för att acceptera en mygginvasionen. Jag stressåt lunchen och vandrade vidare.

Vandringen efter lunch kännetecknades av små vallar, kullar och sandbankar i landskapet längst med Handölan. Man går över en mycket vacker bro i stålkonstruktion ett par kilometer innan raststugan. Översvämningsmyggen var besvärliga och förföljde mig, så fort jag slog av på tempot eller tog en vattenpaus. Jag nådde Mieskentjakke stugan vid 15.30, där jag tog en kort paus och pustade ut inne i stugan. Nu var det dags att lämna sommarleden och vika av rakt västerut mot Ekorrdörrens skarpt u-formade dalgång. Det var felskyltat i vilken riktning vinterleden fortsatte från raststugan mot Ekorrdörren. De blå skyltarna från länsstyrelsen som pekade ut riktningen mot Ekorrdörren och Nedalshytta pekade norrut, fast kartan och verkligheten visade att Ekorrdörren låg rakt västerut. Det var ett ångestladdat beslut att på min första ensamvandring behöva ignorera länsstyrelsens skyltning och kliva av stigen, för att ge sig av i en helt annan riktning. Trots att jag vandrat i orösad terräng i fjällen många gånger förut tillsammans med mina vänner, så kändes det lite kusligt att helt avvika från stigen, nu helt på egen hand. Det blev en bra övning i självtillit när det inte fanns någon annan att fråga.

Terrängen bortåt Ekorrdörren var ganska kuperad och backig, men navigeringen enkel. Ekorrhammarens bastanta skepnad var ett tydligt riktmärke i horisonten. Solen gick i moln men sikten var fortsatt klar och molntäcket låg högt på himlen. Jag nådde Ekorrdörrens raststuga vid 18 tiden och hittade en fin gräshylla att slå upp tältet på, ca 20 meter nedanför stugan. Jag utbrast ett frihetstjut av lycka. Alldeles ensam och fri fick jag ha denna u-dal för mig själv. Som ett otillgängligt, tyst kungarike. Perspektivet nerifrån dalens botten upp mot de branta fjällsidorna är dramatiskt. Närvaron av raststugan inger trygghet. Imorgon väntar den åtråvärda toppturen till Storsola, om vädret och mitt eget mod tillåter. 

12 juli: Topptur till Storsola 1728 m- jag psykar ur..

Dagen var kommen för den efterlängtade toppturen, som byggt den väv av drömmar i mitt inre som gett liv åt mina vandringsplaner. Trots att även denna natt varit kall sov jag ganska gott och tungt. Solen stod redan högt när jag var uppe vid halv sju för att laga frukost. Även om det är jobbigt att krypa ur sovsäcken tidigt om morgonen, är det med en helt annan entusiasm än när väckarklockan ringer en vardag därhemma. Som komplement tryckte jag i mig rester från gårdagens köttfärssås som jag sparat i kåsan över natten. Topptursryggan packades med duntröja, regnkläder, gaskök, realpåse, nötter och blåbärssoppa-pulver. Vid 08.40 kom jag iväg, lite senare än jag planerat. Jag hade helst lämnat lägret en timme tidigare men jag gillar inte att skynda mig på morgonen heller. Vandring upp till Ekorrpasset tog ca 20 minuter sedan var jag uppe på krönet. Lämnade sedan vinterleden och gick rakt västerut mot höjdmärket 1550. Mycket snöfält låg kvar häruppe som jag givetvis nyttjade. Vandringen fram till södra delen av Tempelglaciären var ganska enkel. Jag hade bra hjälp av guideboken "Jämtlandsfjäll" av Staffan Söderlund och Marie Sjöström, som beskriver flera fina toppturer i området runt Sylarna. Boken kan jag verkligen rekommendera. Templet och dess formationer tornade upp sig som en mäktig borg. Tydligen heter den högsta toppen Storsola på 1728 möh (Jämtlands högsta berg), men på den karta jag har omnämns hela massivet kort och gott för Templet. 

Efter lite snacks och ett par bilder med kameran, knäppte jag skaljackan och började en brantare vandring uppför stenblocken. Det blåste ordentligt häruppe och vindstyrkan, som enligt SMHI låg på 13-14 m/s, blev alltmer kännbar. Men vädret var klart, solen strålade och det var nästintill molnfritt, så jag kände mig taggad och förväntansfull om att kunna nå toppen. Vandringen längst Templets södra rygg var inledningsvis bred och ingav trygghet, som att gå uppe på en jättelik drakrygg. Det var en långsamt stigning uppför på 200-300 m, där jag kunde gå upprätt, utan att ta händerna till hjälp. Ännu så länge var jag full av självförtroende. Varefter jag gick, slängde jag hastigt blicken neråt sluttningarna på drakryggens båda sidor och observerade, att det snabbt blev mycket brantare. Bergsryggen började smalna av och formen övergick mer till en trappa uppe i luften, med branta sluttningar på båda sidor. Inget räcke fanns förstås att hålla sig i heller. Trappstegen var nu ca 3-4 meter breda och sedan stupade det tämligen brant. Inte lodräta stup, men betoning på brant. Trappan som jag gick på krävde efterhand att jag började scrambla (använda händerna) för att hitta rätt balans och komma vidare uppför. Så småningom smalnade bergskammen/trappan av mot toppen, den bestod av olika etage som var uppskattningsvis 3-5 meter höga, som man var tvungen att klättra uppför, och sedan ner igen, och så uppför nästa etage. Jag satte mig ner på kammen en stund för att acklimatisera mig till höjden och den skräck som smög sig på. Min taktik var att försök vänja mig vid höjden, utan att titta ner för mycket. Jag scramblade sedan uppför det första etaget. Fysiskt inget svårt, men jag kände mig ganska nervös. Det andra etaget var högre och krävde ännu mer händer. 3-4 meter rakt uppför, sedan ner igen. Man var inte alls lika kaxig som hemma i Göteborg när man bouldrar i ett klättergym, och det finns en tjock madrass att landa på. Det tredje etaget var så högt, att jag kände mig alltför exponerad att klättra rakt uppför. Så jag bestämde mig för att runda det, genom att skråa nedanför där det var mindre brant, och sedan scrambla etaget från sidan. När jag tillslut var uppe på det tredje etaget, var trappan bara knappt tre meter bred och det var stupande branter på sidorna. Det gällde att inte psyka ur, vilket var precis vad jag höll på att göra.

Katastroftankar och höjdskräck tilltog, vilket framkallade hjärtklappningar och ångest hos mig. Samtidigt kände jag mig fri som en glidflygande kungsörn. Vinden dundrade och susade, medan jag tog mod till mig och scramblade uppför ytterligare ett etage på kammen. Jädrans vad exponerad och utsatt jag kände mig nu! Kunde inte hantera svindeln tillslut. En instinktiv ångest drabbade mig, när jag var framme vid ytterligare ett etage som krävde mer klättring med händerna och var betydligt högre. Gissningsvis 100 meter från toppen psykade jag ur och ville bara ner. Nu. Beslutet att vända om och börja klättra ner igen kändes enkelt. I ett förlamande grepp från min höjdskräck, klättrade jag ner igen för de fyra etagen, ett i taget. Intalade mig själv högt "jag klarar det här" flera gånger, samtidigt som jag scramblade nerför. Efter 10 minuters oro under nedstigningen var jag tillbaka på den bredare drakryggen igen och kunde hämta andan. Jag tog mig ner till Tempelglaciären där drakryggen planar ut och smälte snö från glaciären till min frystorkade lunchpåse. Hittade även en droppande rännil under glaciärens snötäcke där jag kunde fylla min vattenflaska, mycket långsamt. Välbehövlig vila och jag började återfå min sinnesro. Nyfikenheten smög sig på, jag tänkte att jag kunde göra ett nytt försök när jag ändå var så nära toppen och det var bra väder. Det var väl inte värre än att jag får vända tillbaka igen. Jag började betrakta den kraftiga höjdskräcken jag nyss erfarit som en intressant upplevelse, värd att utforska på ett försiktigt sätt. Så jag gick långsamt upp på den breda drakryggen igen. När jag kom fram till trappstegsetagen igen, beslöt jag mig för att runda dem på skrå, strax nedanför kammen på den mindre branta vänstra sidan. Alltså den sidan som inte stupar ner mot Tempelglaciären. Efter någon halvtimmes scramblande på skrå, lätt framåtlutad, kom höjdskräcken tillbaka. Jag insåg att det inte fanns någon väg upp på Storsolas topp som inte skulle framkalla svindel och att det var dags att ge upp för idag. 

Tillbaka vid Tempelglaciären där berget planar ut, la jag mig på rygg i solen en stund, på en stor sten. Blickade upp mot himlen och såg att ett större och kompaktare molntäcke höll på att smyga sig in. SMHIs prognos stämde kusligt bra idag, och jag kunde trösta mig med att det snart inte var någon idé att stå på toppen ändå.. Klockan var strax efter 14 och jag var färdig med äventyr för idag. Förresten, en bit nedanför den branta drakryggen hade någon satt upp ett träkors mellan några stenblock. Som jag upptäckte påväg ner. Vågar inte tänka på vad som kan ha hänt på detta berg.

13 juli: November Rain

Det låg dimma över Ekorrdörrens dalgång när jag vaknade. Trots kyligare och fuktigare luft dök det upp ganska mycket mygg när jag åt frukost. Stillsamma fjällmygg, som var långsamma och gick att stå ut med, till skillnad från översvämningsmyggen. Jag blev startklar strax före 10. Det blåste en riktigt kylig nordvästlig vind idag och väderleken var totalt förändrad, jämfört med gårdagen. 6-7 plusgrader och det kom in ett lätt regn när jag skulle börja gå. Innan jag gav mig iväg upp mot Ekorrpasset, gick jag och hälsade på tältarna, som dök upp igår kväll och slog läger 10 meter norr om stugan. Det visade sig vara två grabbar i min ålder, som av dialekten att döma, lät som de kom från Västerås. De hade gått från Fiskåhöjden, via Norge och Nedalshytta under gårdagen och slagit läger i Ekorrdörren strax efter att jag kom tillbaka från toppturen. Min dagsetapp fortsatte sedan i uppförslut upp på pasströskeln, i riktning norrut mot Sylarnas fjällstation. Dimman gav en sikt på 30-40 m, så det var skönt att följa vinterleden. Det blev visst november över en natt.  Jag såg ingenting av Templet när jag passerade förbi. Inte heller en skymt av Sylskalstöten som jag gick alldeles nedanför. Det låg kvar många snöfält häruppe. Fukten från det lätta regnet började långsamt krypa innanför ärmsluten på jackan, trots att jag hade handskar. Började frysa så fort jag stannade för en kort vattenpaus. Som tur var hade jag en kort och enkel vandring framför mig idag, planerade inte att gå mer än 7-8 km. Jag skulle bara vika av på sommarleden österut mot Helags, ett par kilometer innan Sylarnas fjällstation. Planerade att runda Kläppen och tälta vid en av sjöarna, innan man kommer till Hammaren. Åt lunch vid den första sjön. Fick klä på mig alla förstärkningsplagg för att hålla värmen. Den kyliga nordvästan visade ingen nåd!

Efter lunch gick jag ner till den andra sjön mellan Kläppen och Hammaren och slog upp tältet. Det var fuktig, men gräsbevuxen mark runt sjön. Hittade en jämn, fin yta alldeles en meter från strandkanten, där jag slog upp tältet. Klockan vara bara tre. Ägnade en bra stund åt att försöka torka blöta plagg och mitt liggunderlag inne i tältet med min resehandduk. Fast den är så tunn, suger den upp fukt bra och kan göra underverk! Kröp sedan ner i sovsäcken en stund och stirrade i det gula tälttaket. Hade inte lust med någonting på en bra stund. Började läsa lite i Liza Marklunds deckare Polcirkeln, som jag köpt med mig. Det krävdes stridsmoral för att sedan ta på sig blöta skalplagg och kängor och gå ut och hämta vatten till matlagningen. Fast jag bara tältade en meter från sjön. Det lätta regnet och den kyliga nordvästan malde på därute. Lagade linssoppa i absiden till middag. Skräcken från gårdagens topptur var som bortblåst. Istället var det som att jag befann mig i ett känslomässigt ingenmansland idag. Kontrasterna kan vara enorma i fjällen, gissar att det är en av anledningarna till att jag gillar att vandra. Det blir en tidig kväll ikväll. Kommer att tänka på vad Axl Rose sjunger i den kända balladen November Rain;

"Ooh, everybody needs some time on their own,

Ooh, don't you know you need some time all alone"

Och det fick jag massor av idag, ler jag inombords för mig själv. 

14 juli: Närkontakt med naturen

Drar mig en stund i sovsäcken efter en kall natt, men går upp vid 07.30 och lagar frukost. Inser när jag skriver detta, hur upptagen jag är vid tider och klockslag ute på vandringar. Ett sätt att skapa rytm och förutsägbarhet i en annars osäker miljö. Hursomhelst käkar jag idag frukost i absiden. Det är täckning med Telia häruppe, så jag lyssnar på Tommy Körbergs "Stad i ljus" för att muntra upp mig på morgonkulan. Känns lite komiskt att lyssna på musik i fjällen, men det funkar och Tommys fina pipa får mig på gott humör. Bestämmer mig för att göra klart allt med packningen och ryggsäcken inne i tältet, innan jag går ut och river lägret. Det är ett betsyr att få ur stagen ur tältdukens kanaler och jag får säkra ett par stormlinor i ryggsäcken för att inte riskera att tältet blåser iväg. Jag kommer iväg vid 09.50 och börjar vandringen tillbaka mot Helags. Idag har jag ca 17 km att gå.  Vinden blåser även idag från nordväst, men den är inte lika kylig och rå som igår. Jag stannar och äter lunch i raststugan vid Mieskentjakke strax efter 12. Möter två hårt arbetande kvinnor från företaget Fjällteknik i Åre, som är ute och byter ut vinterledens stolpar med röda kryss på uppdrag åt länsstyrelsen. Deras tält står i närheten av raststugan. Även en familj från Mariestad med två tonåringar gör mig sällskap en stund senare i raststugan för att äta lunch i skydd från vinden.

Vandringen efter lunch blir skön då vinden mojnar. Längst Handölans breda dalgång får jag plötslig närkontakt med fågellivet. Jag ser en rödbena på nära håll i kikaren som spatserar i strandkanten av ett lugnvatten. Flera rödbenor verkar häcka i närheten och skränar på mig när jag passerar vidare. Jag tittar en lång stund på en skicklig fisktärna som precisions-dyker ner i Handölan flera gånger i jakt på fisk. Tyvärr lyckas den inte fånga någon under den tiden jag observerar. Får syn på fjällpipare och ljungpipare. Den fågel jag sett mest av hittills under min vandring, större strandpipare, dyker upp här och var längst sommarleden. När jag är färdig med skådandet och ska börja gå igen på riktigt, får jag syn på en dubbelbeckasin som sitter uppe på ett vinterkryss bara 15 meter ifrån mig. Eller är det en enkelbeckasin? Jag är inte tillräckligt kunnig. Försiktigt tar jag av mig ryggsäcken och ska försöka smygfotografera beckasinen, men givetvis avslöjar den mig och flyger sin kos. Plötsligt får jag en stark känsla av närkontakt med naturen, som att jag "kommit lite närmre" än vad jag brukar göra när jag vandrar med sällskap.

Jag vänder åter blicken mot Ekorrdörren och den rejäla u-dalen där jag tältade i förrgår. Ekorrdörren ligger halvt insvept i dimma och man ser knappt toppen av Ekorrhammaren. Känner en djup tacksamhet över att stå mitt ute på fjället alldeles ensam och få uppleva all denna orörda natur. Fullt närvarande i alla mina sinnen och uppslukad av det som är. Än finns det tid kvar, innan det är dags att gå tillbaka mot Helags.