Solo på cykel till Norge

Solo på cykel till Norge

Jag vet inte när jag först kom på iden att cykla från Göteborg till Jostedalen i Norge. Kanske var det när jag studerade de norska tågpriserna. Kanske var det en av de där första vårdagarna när man tog ut cykeln och man visste att färden kunde bli hur lång som helst, bara man ville.

Min sommar 2003 kom att innehålla en cykelfärd från Göteborg till Jostedalen. En glaciärkurs vid Nigardsbreen, en vecka i Spiterstulen och en vecka i Romsdalen innan färden åter vände hemåt.

Morgonen efter Springsteenkonserten på Ullevi rullade jag ut från den sovande staden Göteborg. 30 kg packning, solen i ögonen och varenda skugga i hela staden låg långt bakom mig. Redan i Angered började ett regn knacka på min svarta cykelhjälm. Ensam och envis stångade jag min panna mot detta regn i tre dagar. Bohuslän bjöd på allt: dåligt väder, branta backar, vägar utan vägren, långtradare som knuffade ner mig i dikena, knäont men som vanligt i Bohuslän, vackra stilrena landskap.


Från Strömstad åkte jag med en vän till Nissedal i Telemark för att klättra i några dagar. Några knottstänkta dygn ledde i alla fall till att leden Hegar till slut blev gjord och jag satte mina trötta händer på utsteget efter 4 timmar på det vackra berget Hägefjäll.

Återigen på cykel. Återigen solo. Men nu stekte solen, bilarna var snälla och inte så många, upp på fjällen, ner i dalarna, inte en kilometer var den andra lik. Dagarna började vid 4 på morgonen. Mörka asfaltsgator med daggtyngda midsommarblommor i vägrenen. Morgontrötta kor betraktade mig undrande. Laxfiskarna i forsarna ägnade mig inte en blick, de var upptagna med annat. Mil efter mil avverkades. Plats efter plats for jag förbi. Nesbyen, Sogndal, Gaupne mm. Sista dagen passerar jag genom en ovanligt lummig dal strax innan färden upp på fjället skulle börja. Ett okänt ljud hördes plötsligt när jag växlade. Växelvajern gick av med ett lugnt och försynt ”klick” och cykelfärden tog slut just där. Jag fick dra cykeln den sista milen upp på fjället till ett ställe som hette Bretun där jag skulle gå glaciärkursen.

Kursen arrangerades av Jostedalens Breförarlag och höll en mycket hög klass. Glaciärkunskap, kamraträddning, isklättring mm.

Jag fick efter denna vecka skjuts upp till Spiterstulen. Där väntade goda vänner från Växjö. Bland dem var mina föräldrar. De sätter sig några gånger varje år i bilen och lämnar smålandsskogarna bakom sig för att söka sig till bergen.

Några dagar senare stod jag på toppen av Store Skagastöldstind. Ännu ovetandes om att en ung man dog på berget några timmar tidigare. Han hade trampat på en sten som vält och dragit med honom i avgrunden. Det mullrade oroväckande av stenras på berget och Storen var uppenbarligen inte på något gott humör denna sommaren.

Tiden i Norge avslutas med några vädermässigt ostabila dagar i Romsdalen och Molladalen. Lite klättring blev det trots allt. Men efter mer än 5 veckor i Norge började jag längta hem. Varje resa har en punkt när man börjar färdas hemåt istället för bort.


Nu har vardagen och rutiner satt klorna i mig och höstmörkret bankar på fönsterrutan. Det är tiden då nya planer ska smidas. Jag har en som sakta tar form. Den handlar om snö och vinter, skidor och fullpackad pulka, ensam, solen i ögonen igen och skuggor så långa att inte ens snötäckta fjäll lyckas fånga dem.