Bidrag till artikeltävlingen "Mitt bästa äventyr"

Sol, snö och nyfödda renkalvar

 av Stefan Löwdin

Kvällssolen ligger fortfarande en bit ovanför Ropentjakkes branta sydvägg. Med skidorna fastspända på ryggsäckarna börjar vi vandringen mot vintern som väntar på oss uppe vid Apelsinklyftan. Nere i Marslidens by har sommaren redan börjat göra sig påmind och snön är för länge sedan borta. Klockan är snart sju på kvällen den 14 maj 1999 och planerna för denna tur började smidas för knappt en timme sedan, under väderprognosen närmare bestämt. Det finns onekligen fördelar med att bo vid foten av ett fjäll.

Snön ökar för varje steg vi tar och innan vi till slut når vindskyddet i Apelsinklyftan har vi fått pulsa på en hel del. Vindskyddet är placerat just där den branta fjällskogen övergår till en mäktig kalfjällsplatå omringat av vilda fjälltoppar i tre väderstreck. Turens mål Marsfjället ligger ännu och lurar bakom Gakkankaises nordtopp. Här uppe är det fortfarande gott om snö och förhållandevis hårt underlag. Efter den ganska tunga anmarschen känns det som om vi flyger fram, när vi nu äntligen fått på oss skidorna.

Vi stakar på i den underbara kvällssolen i någon timme. Vi har åkt här ett oräkneligt antal gånger tidigare men man blir lika förtrollad varje gång. Runt halv tio letar vi på en lämplig plats att slå upp tältet. Temperaturen har sjunkit närmare noll i och med att solen har krupit bakom bergssidorna. Maria kör igång köket medan jag tar mig an tältet. Tältet som vi lånade i hastigheten av svärföräldrarna. Jag vänder upp och ner på påsen och häller ut innehållet…

Jag vet att man alltid skall kolla sin utrustning innan man ger sig av, framförallt sådan man lånat. Påsen är den rätta det är jag helt säker på, innehållet däremot… Hur mycket jag än rotar igenom tygsjoken som ligger vid mina fötter hittar jag inga tältpinnar, inga tältbågar och inget innertält. Det enda jag lyckats få med mig är något som påminner om ett gammalt yttertält. Det verkar heller inte vara från något av de senare århundradena. Inte undra på att tältet kändes lättare i ryggsäcken än vad jag kom ihåg. Ibland finns det vissa nackdelar med att bo nära fjället, nonchalans vid packningen till exempel.

Efter denna praktmiss har vi bara två alternativ; att sova under bar himmel eller fortsätta de dryga sju kilometerna till Marsfjällskåtan. Eftersom vi fått i oss ett gott kvällsmål känner vi oss ganska pigga. Vädret är dessutom helt underbart så valet blir tämligen enkelt. Vi spänner på oss skidorna igen, lämnar "tältet" bakom en sten och fortsätter vår nu nattliga färd. Strax efter midnatt står vi på storpassets krön och blickar ner de tre sista kilometrarna mot kåtan. Temperaturen har fallit några grader ytterliggare och skaren känns hård och fast under belagen. Solnedgången ger himlen ett dramatiskt skimmer av orange, turkos och marinblått. Det sluttar svagt utför hela vägen från passet till den gamla turistkåtan så färden ner blir närmast att likna vid glidflygning. Med fåniga leenden och endast en handfull stavtag kryssar vi fram mellan barfläckarna i en svindlande fart. Vi hade inte klagat om vårt mål legat ytterligare tre kilometer bort. Mycket nöjda kryper vi ner i våra sovsäckar och somnar omgående.

Vi vaknar tidigt nästa dag och möts av en strålande morgon. Vi äter vår frukost och njuter i fulla drag av den redan varma majsolen. Det enda som stör stillheten är en ensam skoter långt bort i fjärran men ljudet dör bort lika fort som det dök upp. Under natten har det samlats en mängd renar på slättlandet. Många av vajorna har dagsgamla kalvar i hasorna och de tittar misstänksamt på oss när vi bryter upp. Den fina skaren från natten försvinner nästan på en gång och stighudarna suger fast under våra fötter men vädret är underbart och renkalvarna betagande, så tillvaron är ändå fulländad just nu.

Efter någon timme når vi foten av Marsfjällets topp. Vi tar en rejäl paus i solgasset på en lämplig barfläck. Fikat smakar, som alltid när man är ute i det fria, rent gudomligt. Stärkta av detta ger vi oss sedan i kast med själva bestigningen. Som alltid häpnar man över hur mycket högre ett berg är än man tror i början. Men lagom möra och pustande står vi där ändå tillslut, blickar ut över dalen och topparna under oss och känner oss som stora äventyrare. Mount Everest eller Marsfjället, det är samma sak. Den totala upplevelsen är det som räknas och dessutom har vi ju det bästa kvar - hela vägen ner i mjuk härlig vårsnö.

Det blir många härliga telissvängar på vägen ner och i ärlighetens namn också ganska många kullerbyttor. "Tältet" är kvar där vi lämnade det och under pausen konstaterar vi att detta är en säsongsavslutning att minnas för alltid. Ett stort äventyr behöver varken vara långt, svårt eller komplicerat, bara härligt. När man såhär i efterhand sitter och skriver ihop detta slås jag dock av en sak - varför har man alltid sämst kort från de bästa turerna?